Herr talman! Först vill jag säga att jag håller med Ann-Christin Ahlberg om att förslaget om förbud mot diskriminering på grund av bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättningar är viktigt. Jag vill tacka henne för ett bra och viktigt anförande.
Jag kommer däremot att i huvuddelen av mitt anförande tala om de två sverigedemokratiska reservationerna i betänkandet.
Jag vill börja med att yrka bifall till våra två reservationer.
Jag vill också förvarna om att jag i detta anförande kommer att läsa upp citat som kan anses stötande, innehåller olämpliga ordval för kammaren och skulle kunna anses bryta mot svensk lag. Jag står inte bakom något av dessa citat, men jag anser att jag behöver använda dem för att påvisa vad vi anför i en av våra motioner.
Svenskfientlighet är en företeelse som många politiker påstår inte förekommer och om det förekommer är så obetydligt eller oviktigt att det inte behöver uppmärksammas och inte lagstiftas. Svenskfientlighet är ett ord som när vi sverigedemokrater använder det i talarstolen emellanåt möts med fnissningar från riksdagens bänkrader.
Jag kan konstatera i och med detta betänkande att en utskottsmajoritet anser att lagstiftningen är etniskt neutral. Utskottet hänvisar till FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, svensk grundlag och svensk diskrimineringslagstiftning och menar att alla har samma skydd mot diskriminering och skydd mot nedsättande beteckning som syftar på personer med utländsk eller svensk bakgrund.
Herr talman! Jag menar att detta inte stämmer.
Staten har de senaste decennierna lagt ned stora resurser på att motverka, forska och sprida medvetenhet kring de negativa attityder, den diskriminering och det våld som infödda svenskar utsätter invandrare för. Mycket av det arbetet har varit bra och nödvändigt.
Tyvärr har dock nästan ingen uppmärksamhet riktats mot den diskriminering, de negativa attityder och det våld som infödda svenskar utsätts för på grund av sin härkomst. Svenskfientligheten kan ta sig uttryck på många olika sätt. Ett exempel är att svenskar blir offer för diskriminerande lagstiftning.
Justitiekanslern skrev följande i ett utlåtande från 2003:
Syftet vid tillkomsten av straffstadgandet om hets mot folkgrupp var att tillförsäkra minoritetsgrupper av skilda sammansättningar och bekännare av olika trosuppfattningar ett rättsskydd. Det fallet att någon uttrycker kritik mot svenskar torde inte ha varit avsett att träffas av straffstadgandet. Redan på grund av vad som nu har sagts kan innehållet i insändaren inte anses utgöra hets mot folkgrupp.
Infödda svenskar omfattas alltså inte av det skydd som lagen om hets mot folkgrupp är tänkt att utgöra. Tyvärr är detta inte det enda exemplet på lagstiftning och/ eller regelverk som medger negativ särbehandling av infödda svenskar.
I Expressen skrev författarinnan Linda Skugge följande för ungefär tio år sedan:
Jag hatar allt genuint typiskt svenskt. De flesta svenskar är fula. Tunt blont hår som är för tunt att sätta upp i en tofs, blekfet blåvit hud med röda utslag som blir pionröd i solen, asugly helt enkelt.
Herr talman! Jag tänker inte genom att byta ut orden svenskar, blont och blåvit från riksdagens talarstol bryta mot lagen om hets mot folkgrupp.
Kanske klarade sig också Linda Skugge från detta rasistiska uttalande för att det samtidigt var riktat mot henne själv. Självförakt och förnekelse av vår egen svenska etniska och kulturella särart är ju en gren som vi svenskar är världsmästare i.
På Sveriges nationaldag, den 6 juni, publicerades en debattartikel i Aftonbladet som jag menar är rasistisk. Då menar jag rasistisk i ordets ursprungliga betydelse. Martin Ezpeleta, enligt egen uppgift sedan 17 år boende i Buenos Aires skriver: "Den moderna invandringen, i alla dess former, är ju det mest spännande som någonsin har hänt den svenska kulturen. Jag tänker på invandringen som en liten skönhetsoperation. Näsan görs lite större och får en krökning, som en regnbåge. Ögonbrynen görs bredare och buskiga. Läpparna fylls, pigmenthalten höjs en aning. Ögonen växer till stora, mörka mandlar. I mina ögon blir Sverige vackrare och vackrare av migrationen. Mitt estetiska ideal är ett Sverige som vi alla kan spegla och känna igen oss i, inte bara de som är manetfärgade och har en dammtuss på huvudet."
Detta menar jag är ren och skär rasism. Om man nu till äventyrs inte håller med mig, prova då att ta texten och byta ut den negativa beskrivningen av etniska svenskars fysiska attribut till valfri annan etnicitets, och läs texten igen.
Etnologen Maria Bäckman har i flera studier rapporterat om svenska flickors utsatthet i invandrartäta förorter. I en intervju med det norska vetenskapsmagasinet forskning.no år 2005 berättade hon bland annat om hur blonda svenska flickor färgar håret för att se mindre svenska ut och därmed slippa sexuella trakasserier. Bäckman förklarar bakgrunden på följande sätt: Att vara en blond flicka innebär att man blir tillskriven en identitet som är full av nedsättande fördomar om könshierarkier och kvinnlig sexualitet. Det innebär en plågsam synlighet; bilar som tutar, gubbar som stirrar och pojkar som kallar en för hora.
När jag under våren 2010 arbetade för Sverigedemokraterna i Jämtlands och Västernorrlands län träffade jag på en kvinna som inte bara hade egna upplevelser av svenskfientlighet och rasism mot svenskar utan också på grund av denna rasism hade tvingats fly till glesbygden i Norrlands inland. Hon och hennes tonåriga döttrar var internflyktingar i Sverige.
Hon och hennes tonårsdöttrar bodde tidigare i ett av Stockholms läns invandrartäta integrationsområden. Hon var ensamstående, lågavlönad och helt utan ekonomiska möjligheter att köpa sig fri från trakasserierna. Hon var utan möjlighet att köpa sitt eget boende i Bromma, på Södermalm, i Täby, i Stockholms innerstad eller andra områden där politiska, mediala och kulturella makthavare bosätter sig, i stort sett etniskt homogena enklaver.
Hon och hennes döttrar utsattes för dagliga trakasserier i och omkring boendet, på skolan, på arbetet, på fritiden. Hon kontaktade skolan, kommunen, socialförvaltningen och polisen. Ingen hjälp fanns att få. Hon hade ingen möjlighet att flytta till annat, säkrare boende för henne och hennes döttrar.
Till slut hittade hon en liten omodern stuga i Norrlands inland som hon kunde få hyra billigt, med små möjligheter till jobb och med långt till skola och mataffär. Men det var säkert för henne och hennes döttrar. När jag träffade henne var hon arbetslös, men hon kände sig trygg.
Herr talman! När det gäller diskriminering som har samband med kön i fråga om försäkringstjänster vill jag framhålla att Sverigedemokraterna anser att all diskriminering på grund av bland annat kön ska vara förbjuden. Men det faktum att kvinnor och män vid olika tillfällen betalar olika försäkringspremier på grund av olika livsstilar kan enligt oss svårligen klassas som diskriminering. Det är inte heller just könstillhörigheten i sig själv som föranleder skillnader i försäkringspremier. Det är de val och den livsstil och det beteendemönster som starkast sätter avtryck i gruppen - det kan vara medelålders kvinnor såväl som unga män, landsbygdsbor eller för den delen storstadsbor - som påverkar premiens storlek. Visst blir det en form av generalisering. Men helt individuella bedömningar är inte möjliga och kanske inte heller önskvärda.
Jag är medveten om att Sverige tidigare har utnyttjat det undantag som fanns i EU-direktivet men att nu EU-domstolen satt stopp för detta. Jag tycker att det är problematiskt att en icke demokratiskt vald EU-domstol har getts tolkningsföreträde och därmed har makten att påverka svensk lagstiftning. Den makten ska vi göra allt vi kan för att behålla i Sverige.
Slutligen vill jag säga att det är med glädje som Sverigedemokraterna ställer sig bakom utskottsmajoritetens förslag som innebär att regeringen skyndsamt ska återkomma till riksdagen med ett lagförslag om förbud mot diskriminering på grund av bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättningar.
Jag vet av egen erfarenhet från detaljhandeln att det stora problemet inte är pengar utan attityder. Som butikschef inom en stor, rikstäckande detaljhandelskedja var jag delaktig i att genomföra av ledningen bestämda åtgärder som resulterade i bristande tillgänglighet. Jag kan också vara självkritisk. Även i den enskilda butiken genomförde vi ombyggnationer och varuplaceringar som var mindre genomtänkta, lindrigt sagt. Att i stället göra rätt skulle i de allra flesta fall inte ha kostat ett öre.
Vad angår de eventuella kostnaderna är det ingen självklarhet att staten ska stå för allt. Privata företag har ingen rättighet att diskriminera. Det får man ta med i sina kalkyler, sin budget och sina beräkningar för att få verksamheten att gå runt. Det är ingen självklarhet att staten ska stå för notan för att slippa situationer där privata företag diskriminerar.
När det gäller det offentliga vill jag framhålla att delar av lagstiftningen, som vi har hört tidigare i debatten, har funnits sedan 70-talet. Kommuner, landsting och staten har haft mycket lång tid på sig att förändra situationen. Men i kommunerna är väl just situationen för funktionshindrade, precis som äldrevården och skolan, något som används som en budgetregulator. Tillgänglighet för personer med funktionsnedsättningar är en del av välfärdens kärna. Om det kostar pengar måste det få göra det. Då får man från kommuner, landsting och stat prioritera i sina budgetar.
Det är ingen självklarhet att staten fullt ut ska täcka de merkostnader som eventuellt uppkommer. Jag konstaterar också att Folkpartiets representant i debatten, Ismail Kamil, medger att det på lång sikt förmodligen innebär en vinst. Då är det ju en investering. Då är det ingen kostnad. Låt oss då gemensamt investera i tillgänglighet för funktionshindrade för framtiden.
Regeringspartiernas argument - dels att det kostar för mycket, dels att kostnaderna delvis inte går att förutse - är rent häpnadsväckande. Å ena sidan säger man därmed rätt ut att funktionshindrade av ekonomiska skäl får acceptera lite diskriminering. Varför det? Å andra sidan menar man, med hänvisning till att alla kostnader inte går att förutse, att man inte kan ge funktionshindrade rätt till likabehandling.
Om det även inom andra politikområden är så att regeringen avser att begränsa kostsamma verksamheter där de ekonomiska konsekvenserna inte fullt ut är utredda och heller inte går att förutse har vi Sverigedemokrater en hel rad av förslag på besparingsåtgärder som regeringen kan vidta.