Herr talman! Det känns ovanligt passande att säga att jag har på fötterna när jag i dag står i talarstolen och ska tala om just tillgänglighet. Jag bröt nämligen foten för tre veckor sedan. Även om det är en marginell och väldigt tillfällig funktionsnedsättning har jag fått prova på en hel del kring detta med att testa assistans på SJ, flygplatser och så vidare. Det är väldigt spännande på många sätt att få se reaktioner på och attityder till bara en sådan liten sak.
Nu är det inte så att jag saknar erfarenhet av detta i övrigt, i och för sig. Jag har fått prova på att gå med rullator, och jag har åkt rullstol och använt kryckor under olika perioder i livet. När jag flyttar måste jag alltid se till att det finns tillgänglighet ifall jag skulle behöva det på något sätt framöver. Det har varit mer eller mindre synliga åkommor, som i sig ofta röner sympati, medkänsla och förståelse.
Det jag dock vill föra fram i denna debatt och som jag har hört väldigt lite om är de många funktionsnedsättningar som inte syns eller är så allmänt kända att sympati automatiskt uppstår. Där kan nämnas allergier, som kanske inte syns förrän den allergiska reaktionen faktiskt uppstår. Det kan vara överkänslighet mot el eller dofter. Man kan ha hörselskador, synskador och inte minst psykiska eller neurologiska funktionsnedsättningar.
Debatten om tillgänglighet har alltså mest handlat om de synliga hinder som finns i samhället, och att de är många förnekar jag inte alls. Att offentliga lokaler inte är funktionella för till exempel personer i rullstol är helt oacceptabelt. Jag var på besök i en kommun häromveckan där man berättade om en lokal politiker som blivit invald i kommunfullmäktige. Det fanns ingen ramp och inga dörröppnare. Det fanns ingenting, så personen i fråga kunde inte komma in och utöva sin demokratiska rättighet. Ska demokratin fungera måste det offentliga naturligtvis gå före i både attitydförändringar och praktiska investeringar.
För att de osynliga funktionshindren ska få uppmärksamhet krävs kunskap och öppenhet om vad dessa funktionsnedsättningar faktiskt innebär. Det kan handla om ljudnivå, ljussättning och klara, tydliga regler på arbetsplatsen eller i skolan om vilka livsmedel som är okej att ha med sig eller förvara i det gemensamma kylskåpet i fikarummet. Allting kostar alltså inte pengar, utan det handlar om attityder. Det handlar kanske också om att man får göra en viss ansträngning för sina medmänniskor.
Det finns alltså bland dessa grupper också en mängd människor som inte företräds av handikapprörelsen. Det är människor som inte kan tala för egen del, och där måste vi som politiker faktiskt vara de som gör det för dessa människor.
I den kristdemokratiska politiken ska alla utifrån sina egna villkor ha rätt till full delaktighet i samhället och jämlika levnadsvillkor. För att uppnå detta mål måste politiken naturligtvis fokusera på att förbättra tillgängligheten, utbildningsmöjligheter och förankringen på arbetsmarknaden. Jag har sagt det så många gånger, och jag kommer att fortsätta att göra det: Vi vill se inte minst en jobbpolitik där alla behövs och får möjlighet att jobba till hundra procent av sin förmåga.
Jag vill också under mina sista sekunder i talarstolen påminna om Agenda 22. Det är ett ansvar alla kommuner och landsting har att jobba med och som SKL antog på sin kongress redan 1999 utifrån en motion som jag skrev.
(Applåder)