Fru talman! Man kan bara titta på kostnaderna om man vill, men man måste också se vinsterna för personerna i fråga, för samhället och för verksamheterna i övrigt.
Jag kan återigen ta upp exemplet med min farmor och farfar. Min farmor blev blind i vuxen ålder. Hon kunde inte lära sig att gå ut på egen hand. Men min farfar kunde under många år hjälpa henne.
Sedan tog de av benen för farfar - olyckligtvis, som han själv sade. Han blev rullstolsbunden. Min farfar och farmor flyttade till en lägenhet anpassad för rullstol. Farfar kunde hjälpa min farmor och ta vara på sig själv utan någon större insats från samhället, mer än att de hade en bostad de klarade av att vara i.
Det var en enorm vinst för både farmor och farfar, och det var en enorm vinst för kommunen, för oss anhöriga och för samhället. Byggnaden där lägenheten fanns var byggd för funktionsnedsatta. De hade möjlighet att åka ned med hissen, gå till kafeterian och restaurangen. De kunde komma ut på torget. Det var trevligt tyckte min farfar. Men han kunde inte komma in i affären med rullstolen och köpa snus. Det var helidiotiskt även för alla oss andra. Om man gick med en barngrupp snubblade barnen på det konstiga trappsteget mitt ute på trottoaren. Det hade varit bra om den hade tagits bort.
Samhällsvinsten blir oerhört mycket värdefullare för den med funktionsnedsättning och för oss anhöriga. Min farfar och farmor fick ett bra liv, trots deras funktionsnedsättningar.