Fru talman! Vi debatterar i dag arbetsmarknadsutskottets betänkande AU11,
Diskriminering som har samband med kön i fråga om försäkringstjänster m.m.
Det finns en motion väckt med anledning av propositionen. I betänkandet behandlas också 67 motionsyrkanden om diskriminering.
I propositionen föreslås att det generella undantaget i diskrimineringslagen från förbudet mot diskriminering som har samband med kön vid tillhandahållande av försäkringstjänster tas bort. I stället införs ett särskilt förbud mot att ha olika försäkringspremier och ersättningar för kvinnor och män om skillnaderna grundas på beräkningar där kön används som en faktor.
Premier beräknas olika på grund av kön när det exempelvis handlar om livförsäkring, sjukförsäkring, bilförsäkringar och privattecknade pensionsförsäkringar. Försäkringar har således fått undantag från förbudet mot könsdiskriminering. Men i en dom den 1 mars förra året slog EU-domstolen fast att den punkt i direktivet som tillåter undantag för försäkringar är ogiltig.
Det kommer enligt domstolen att bli förbjudet att ha olika försäkringsvillkor för kvinnor och män. Sverige är då skyldigt att anpassa diskrimineringslagen så att den är förenlig med EU-domstolens dom.
Regeringens förslag är att det nuvarande undantaget i diskrimineringslagen för försäkringar tas bort och att det blir ett förbud mot att ha olika försäkringspremier och ersättningar för kvinnor och män. Kvinnor och män kommer genom ändringen att få lika försäkringar.
Den lagändring som föreslås gäller bara nya försäkringsavtal och grundar sig således på en EU-dom. Det ska alltså vara lika behandling enligt EU-domen när det gäller beräkning av premier och ersättningar.
En anpassad diskrimineringslag, förenlig med EU-domstolens dom, har också fördelen att den är ytterligare ett steg mot de jämställdhetspolitiska målen, att uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män i samhället.
Alliansregeringens satsning på att utveckla och stärka jämställdheten inom olika områden är omfattande. Regeringens arbete för en jämställd arbetsmarknad ska även fortsättningsvis ha hög prioritet.
Kvinnor och män bör dela makt och inflytande i alla delar av samhällslivet. Kvinnors och mäns kompetens och skaparkraft ska tillvaratas och främjas.
I Sverige arbetar både kvinnor och män i stor utsträckning jämfört med många andra länder. Allt fler män tar ett aktivt föräldraansvar. Och nyföretagandet bland kvinnor ökar. Det är några exempel.
Här har LOV, lagen om valfrihetssystem, betytt mycket. Fler kvinnor startar nu egna företag inom vården. Fler privata alternativ förbättrar också lönesättningen.
Sverige lyfts ofta fram som ett föredöme och en förebild när det handlar om jämställdhet, men visst finns det fortfarande brister och mer kvar att göra inom området. Vi måste börja redan i skolan, och vi måste skapa bättre möjligheter att kunna kombinera arbete och familjeliv samt komma till rätta med ojämlika löneskillnader och karriärmöjligheter och en alltför könsuppdelad arbetsmarknad.
Det skrivs rätt mycket om handlingsplaner i det här betänkandet, och det är viktigt. Arbetsgivarna är skyldiga att upprätta handlingsplaner för jämställdhetsarbetet och jämställda löner. Jämställdhetsplaner är ett viktigt instrument för ett aktivt jämställdhetsarbete, och lönekartläggningsarbetet som finns i dag bidrar till att vi får lönejusteringar som innebär mer jämställda löner. Men som sagt finns det mer att göra. Det är inte rimligt att det fortfarande finns löneskillnader mellan kvinnor och män som utför samma jobb. Det ska vara lika lön för lika arbete.
Fru talman! Flera motioner berör diskrimineringsfrågorna inom olika områden. En effektiv och heltäckande lagstiftning är en nödvändig förutsättning för att Sverige ska kunna uppnå målet om ett samhälle fritt från diskriminering. I dag är skyddet mot diskriminering på grund av kön, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder och sexuell läggning omfattande och mer omfattande än skyddet mot diskriminering på grund av ålder.
Det är viktigt att notera att undersökningar visar att ålder tillsammans med kön är de vanligaste grunderna för upplevd diskriminering i vårt land. Anmälningarna till DO ökar trots att förbudet mot åldersdiskriminering i dag endast gäller för arbetslivsområdet och utbildningsområdet.
Vi välkomnar regeringens lagrådsremiss som föreslår att ett förbud mot åldersdiskriminering införs på de områden i samhället där det i dag saknas ett sådant skydd i diskrimineringslagen. Utgångspunkten måste alltid vara den att den enskilde ska bemötas utifrån sina förutsättningar, sina egenskaper och sin förmåga och inte utifrån sin ålder. Sverige har en alltmer åldrande befolkning, och då är det viktigt att också motarbeta åldersdiskriminering och bättre ta till vara de äldres kunskaper och erfarenheter.
Lika viktigt är att uppmärksamma diskriminering och etnicitet. Sverige ska vara ett tolerant och humant samhälle som präglas av mångfald och respekt för individens mänskliga fri- och rättigheter. Här har även vår diskrimineringslagstiftning stor betydelse. Syftet med den lagstiftningen är ju att värna principen om alla människors lika värde och allas rätt att bli behandlade som individer på lika villkor.
I oktober 2011 tillsatte regeringen en utredning som skulle titta närmare på hur arbetskraftsdeltagandet bland utrikes födda kvinnor och anhöriga ska öka. Med detta vill jag påstå att regeringen har uppmärksammat många av de utmaningar som förvisso finns och som nämns i ett antal motioner.
En annan viktig fråga är diskriminering och hbt, en fråga som Sverige aktivt arbetar med både hemma och inom EU. Det viktiga arbetet ska inte hamna i glömska när vi debatterar diskriminering. Sverige ska fortsätta att ha en ledande roll i arbetet för hur hbt-personers rättigheter och möjligheter bäst främjas. Även denna fråga bereds för närvarande såväl inom Regeringskansliet som inom EU.
Fru talman! Att vårt samhälle har en hög tillgänglighetsgrad är en viktig demokrati- och tillgänglighetsfråga. Bristande tillgänglighet påverkar vår vardag och hindrar oss från att vara delaktiga på lika villkor. Bristande tillgänglighet är en fråga om grundläggande mänskliga rättigheter och är, som sades här innan, fastslagen i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionshinder som Sverige har anslutit sig till.
Krav på tillgänglighet finns redan i dag i grundlagen och andra lagar som diskrimineringslagen, plan- och bygglagen, lagen om handikappanpassad kollektivtrafik och genom principer som lagts fram av riksdagen för den nationella funktionshinderspolitiken.
Viktigt är också att framhålla de insatser regeringen gör för att få fler människor med funktionsnedsättning i arbete, in på arbetsmarknaden. Det gäller att förändra attityder och att se förmågan och möjligheter i stället för problem. Stat, kommuner och landsting framför allt måste bli bättre på att anställa människor med funktionsnedsättningar.
Frågan om bristande tillgänglighet har utretts genom exempelvis promemorian
Bortom fagert tal
. Den promemorian var inte tillräcklig. Regeringen lät därför Statskontoret göra en samhällsekonomisk kostnadsanalys av förslagen. Till skillnad från vad som framkom i promemorian
Bortom fagert tal
visade Statskontorets undersökning på mycket långtgående konsekvenser och att en förändrad lagstiftning skulle föra med sig mycket stora kostnader.
Man konstaterade att ett förbud mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning kan leda till betydande samhällsekonomiska kostnader inom såväl privat som offentlig sektor. Kostnadernas storlek kommer självklart att avgöras av vilken rättspraxis som skulle utvecklas och i vilken takt man gör samhället mer tillgängligt. Statskontoret skriver också att det är svårt att uppskatta kostnader och intäkter, men man konstaterar som sagt att förslaget på sikt kan föra med sig mycket stora kostnader.
Man skriver i texten att om detta exempelvis leder till att 10 procent av fastighetsbeståndet förnyas på 20 år i stället för på 70 år som är normalfallet hamnar kostnaderna i storleksordningen 200 miljarder eller en ökning av samhällskostnaderna med 10 miljarder per år. Statskontoret påpekar också att detta är det minst kostsamma alternativet. Det är viktigt att notera.
SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, har haft möjlighet att yttra sig under handläggningen och utskottsbehandlingen av frågan. Det har också Statens fastighetsverk haft möjlighet att göra. Statens fastighetsverk skriver bland annat att ökad tillgänglighet till fastigheter kan regleras och förbättras i nu gällande plan- och bygglag. Man kan alltså göra väldigt mycket redan i dag med den lagstiftning som finns. Man skriver också att diskrimineringslagstiftningen bör förtydligas och att kostnaderna är svårbedömda.
SKL avvisar utan reservationer förslaget, och alla partier inom Sveriges Kommuner och Landsting har, om jag har förstått det hela rätt, tyckt likadant. Man menar att om förändringar ska ske så måste kostnaderna först beräknas på ett tillförlitligt sätt. Dessutom bör en ordentlig konsekvensbedömning göras.
SKL konstaterar att det fortfarande finns brister i tillgängligheten inom stora delar av samhället, och det fick vi ett bra bevis på i Ann-Christin Ahlbergs inledningsanförande om kollektivtrafiken. Det finns redan i dag en lagstiftning, så kommuner och landsting får ta sig i kragen för att rätta till det här.
SKL tar också upp finansieringsfrågan och beskriver två vägar. Det handlar om omfattande bidrag från staten om nu riksdagen skulle gå lagstiftningsvägen, det vill säga finansieringsprincipen, vilket innebär att om staten bestämmer något ska man också se till att finansiera det. Det menar SKL. Alternativet är, skriver man, att kommuner och landsting själva finansierar detta, och det kan resultera i hög kommunalskatt vilket ju påverkar sysselsättning och tillväxt på ett mycket negativt sätt; det känner vi till.
Det skulle vara intressant att höra vilket alternativ oppositionen i riksdagen förespråkar.
SKL beräknar också kostnaden till 200 miljarder för sina medlemmar, alltså landets kommuner och landsting, och Statskontoret hävdar, om man läser riktigt noggrant, att kostnaderna kan vara högre än så, men man utgår från det här med 200 miljarder.
Vi noterar att flertalet av oppositionspartierna inte har anslagit några medel för detta ändamål. En reform om ökad tillgänglighet är mycket viktig och angelägen, men budgeterar man inte för ett budgetpåverkande förslag tar man inte ekonomiskt ansvar. Jag skulle vilja fråga Ann-Christin Ahlberg hur ert samlade förslag på finansiering ser ut. Vem ska betala och hur? Varför vilja lagstifta utan att invänta de beredningar som pågår?
Vi är nog överens om att bristande tillgänglighet kan vara ett hinder för att personer med funktionsnedsättning ska kunna delta fullt ut i samhället. En alltmer åldrande befolkning innebär samtidigt att åldersrelaterade funktionssvårigheter ökar. Vår strävan måste vara att skapa ett mer tillgängligt samhälle.
Men det är också så, och det ska vi komma ihåg, att det redan finns lagstiftning, och den måste nog användas bättre. Redan i plan- och bygglagen samt i lagen om handikappanpassad kollektivtrafik finns ju bestämmelser om tillgänglighet. Denna lagstiftning ska givetvis följas, följas upp och utvärderas.
Regeringen har också stärkt skyddet mot diskriminering inom flera andra områden, exempelvis för människor med funktionsnedsättning. Alliansen anser att när det gäller förslaget att införa bristande tillgänglighet för personer med funktionshinder som diskrimineringsgrund är det viktigt att förändringar av regelverk bedöms på ett sätt som omfattar såväl budgeteffekter som samhällsekonomiska effekter i stort.
Att förbättra tillgängligheten är mycket angeläget, men det gäller också att ta ekonomiskt ansvar och i så fall anvisa medel till en så stor och omfattande reform som det handlar om. Vi välkomnar att regeringen tar initiativ till att fortsätta arbetet att utreda och komplettera beslutsunderlaget i fråga om bristande tillgänglighet. En av de frågor som diskuteras är huruvida bristande tillgänglighet ska utgöra diskriminering enligt lag. Det är viktigt att reformarbetet fortsätter så att även personer med funktionsnedsättning kan känna full delaktighet i samhället.
Med ett genomarbetat och väl underbyggt ekonomiskt beslutsunderlag ökar förutsättningarna att bedöma konsekvenserna av olika förslag till åtgärder. Det är viktigt att beredningsarbetet fullföljs. En av de frågor som diskuterades i Regeringskansliet är om bristande tillgänglighet enligt lag ska utgöra grund för diskriminering.
Fru talman! Vi har viktiga utmaningar framför oss. Samhället bär ett ansvar. Genom att förändra attityder, tillåta människor att växa och skapa tillgängliga miljöer för människor med funktionsnedsättningar kan fler leva det liv de önskar. Det är vårt mål i det fortsatta arbetet för bättre tillgänglighet.
Mot bakgrund av att regeringen redan bereder frågan om tillgänglighet yrkar jag bifall till förslaget i utskottsbetänkandet såvitt avser punkterna 1-6 och 8-16.
(Applåder)