Herr talman! I det här betänkandet står Vänsterpartiet bakom ett antal förslag om förbättringar av antidiskrimineringsarbetet. Alla de förslagen är viktiga och högt prioriterade på vår agenda, men i det här inlägget kommer jag helt och hållet att fokusera på ett av de här förslagen, nämligen det som handlar om att införa bristande tillgänglighet i diskrimineringslagstiftningen.
Vänsterpartiet anser att tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning är en rättighetsfråga. Vi betraktar inte personer med funktionsnedsättningar som föremål för samhällets hjälpinsatser utan som medborgare med självklar rätt till full delaktighet i samhällslivet.
Den utgångspunkten är nödvändig om man ska kunna fatta de beslut som krävs för att också i praktiken göra samhället tillgängligt och inkluderande, för det räcker inte med att
säga
att alla människor har lika värde och samma rättigheter. Det krävs konkreta förändringar för att de orden ska fyllas med ett verkligt innehåll.
Det är ofta precis där och då, när de förändringarna ska genomföras, som agnarna skiljs från vetet i den politiska debatten.
I många år har kampen för att föra in bristande tillgänglighet i diskrimineringslagstiftningen förts av organisationer som STIL, DHR, HSO, Marschen för tillgänglighet och många fler.
Det har ordnats manifestationer, seminarier, möten och utfrågningar där representanter för riksdagspartierna har deltagit. Jag har själv varit med på ett antal av dem, där jag har hört folkpartister, centerpartister och kristdemokrater i alla upptänkliga sammanhang helhjärtat ställa sig bakom kravet att bristande tillgänglighet ska klassas som diskriminering och lovat att aktivt driva frågan. Strax efter att Centerpartiets stämma beslutade att driva kravet sade till exempel Kenneth Johansson så här på Marschen för tillgänglighet: Nu är det dags att trycka på speedknappen i tillgänglighetsarbetet.
Det där var tre år sedan, så det börjar väl bli läge att kolla om den där knappen har hängt sig på något sätt.
Inför valet 2010 fick en partikamrat till mig, Jesper Odelberg, som är cp-skadad, stor medial uppmärksamhet då han hade nekats att åka med ett X 2000-tåg till en valdebatt som han skulle delta i. Kristdemokraternas Désirée Pethrus gick ut i Expressen och sade så här: Vi vill att tillgänglighet ska ingå i diskrimineringslagstiftningen. Så är det redan i USA sedan 20 år och i Norge. Varför inte här?
Ja, det är exakt den frågan som Kristdemokraternas partikamrat i den här debatten måste svara på i dag. Varför inte här och varför inte nu? Förklara gärna också vad det är som har förändrats sedan strax före valet när den här frågan var så enkel och självklar att svara på!
Folkpartiets företrädare i den här debatten har också en del att förklara. Vem ska man tro på i Folkpartiet? I den rapport som Folkpartiet släppte alldeles nyligen,
Ett samhälle där alla kan delta
, står det att Hans Ytterbergs utredning från 2010,
Bortom fagert tal
, är "ett färdigt förslag att genomföra" och att det inte behövs någon ytterligare utredning.
Samtidigt står Ismail Kamil här i dag och argumenterar för att vi måste avvakta en ytterligare utredning. Vad är det som har hänt på de tre veckor som gått sedan rapporten släpptes som gör att Folkpartiet plötsligt anser att det behövs ytterligare utredning?
Herr talman! Vänsterpartiet anser inte att vi kan vänta med att föra in bristande tillgänglighet i diskrimineringslagstiftningen. Vi anser det av den enkla anledningen att vi menar allvar med att samhället ska vara tillgängligt och att vi inser att det inte räcker med nuvarande lagstiftning för att uppnå det målet.
I över 30 år har vi haft en lagstiftning som säger att kollektivtrafiken ska vara tillgänglig. Jag nämnde tidigare Jesper Odelberg som inte kunde ta tåget till en valdebatt. Jag kan tala om att det inte har blivit bättre sedan dess. Så sent som i fredags hände det igen. Jesper hade varit med i en tv-debatt och fick sitta på stationen i sju timmar och vänta tills det fanns ett tåg som kunde ta ombord hans rullstol. Så gick hela den dagen.
Han är långt ifrån ensam om att över huvud taget inte kunna använda kollektivtrafiken. Jag har flera rörelsehindrade vänner som helt har slutat åka tåg, därför att det helt enkelt är för osäkert om det kommer att fungera. Efter 30 år!
Bestämmelserna om tillgänglighet i plan- och bygglagen är ännu äldre, men det är bara att konstatera att inte ens det som 2001 definierades som "enkelt avhjälpta hinder" är avhjälpta. De sitter fortfarande där och stänger människor med funktionsnedsättning ute från stora delar av bostadsbeståndet. Lägg till detta alla otillgängliga skolor, föreningslokaler, kaféer, butiker och arbetsplatser så blir det tydligt att trots alla vackra ord, alla lagar och alla handlingsplaner är personer med funktionsnedsättning fortfarande exkluderade från stora delar av samhällslivet.
Det här är både odemokratiskt och oekonomiskt. Ett samhälle som inte är inkluderande kränker både enskilda människors rättigheter och går miste om de värden som människors delaktighet i samhället skapar.
Det är inte heller så att det är ett statiskt tillstånd att leva med en funktionsnedsättning. Hur stort hinder en funktionsnedsättning innebär för en människas möjligheter att leva ett fullvärdigt liv avgörs i hög grad av det omgivande samhället. En och samma person kan, beroende på omgivningen, vara fullkomligt hjälplös eller fullt kapabel till ett självständigt och fritt liv.
Detta är en grundläggande insikt som måste ligga till grund för en modern politik för tillgänglighet. Det går att bygga och organisera bort en stor del av det som utgör hinder för delaktighet och självständighet för personer med funktionsnedsättning. Väldigt mycket av det som var omöjligt för en synskadad eller en rörelsehindrad eller en person med bipolär sjukdom för 50 eller 100 år sedan är fullt möjligt att göra i dag, därför att samhället har utvecklats och förändrats. Annat har i stället blivit mindre tillgängligt på grund av utvecklingen.
Det spelar alltså roll hur samhällsförändringar ser ut och hur de går till, och det är där som politiken måste användas som ett aktivt redskap för att styra och snabba på utvecklingen.
Den andra grundläggande insikten som är väl värd att påminna om här i dag är att personer med funktionsnedsättning inte är någon homogen och avgränsad grupp. Funktionsnedsättningar kan sätta sig lite varstans, påverka många olika förmågor och dyka upp när som helst i livet. Sannolikt kommer de flesta av oss att få nedsatta funktioner med åldern eller under perioder av våra liv. Att bygga ett tillgängligt och inkluderande samhälle är därför inte en hjälpinsats för en viss grupp utan en investering i ett mycket brett allmänintresse som de flesta av oss har både direkt och indirekt nytta av.
Herr talman! Den huvudsakliga motiveringen till att regeringspartierna säger nej till att klassa otillgänglighet som diskriminering är de befarade kostnaderna. Gustav Nilsson från Moderaterna har nämnt olika hiskeliga summor på vad det skulle kosta kommuner, fastighetsägare och näringsidkare att bygga bort tillgänglighetshinder i sina verksamheter.
Det finns andra beräkningar som är betydligt mer beskedliga. Men oavsett det är den stora frågan: Om regeringen nu skulle fortsätta att bereda och utreda den här frågan, skulle det bli billigare att vänta ett par tre år? Skulle det då kosta mindre att genomföra full tillgänglighet i samhället? Det skulle det rimligen inte. Det kostar det som det kostar om målet verkligen är att göra samhället tillgängligt.
Det enda skälet till att vilja utreda det här ytterligare är ju att man ska ha möjlighet att komma fram till att tyvärr, det här blir så dyrt, så vi kan faktiskt inte genomföra det. Det vore oansvarigt att göra samhället tillgängligt.
Det ställer frågan på sin spets om hur man egentligen ser på tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning - att det faktiskt finns en prislapp på just den här diskrimineringsgrunden. Jag vill gärna höra Gustav Nilsson svara på hur mycket tillgängligheten får kosta. Var någonstans ligger gränsen för om det här lagförslaget ska genomföras någon gång i framtiden eller inte? Har regeringen ett maxbelopp där man kommer att säga att tyvärr, det blir inget?
Det som dessutom kan sägas om alla de beräkningar som har gjorts hittills och som Gustav Nilsson och andra hänvisar till i betänkandet är att de fullständigt bortser från de stora samhällsekonomiska vinster som ett tillgängligt samhälle rimligen ger. Vi vet ju att arbetslösheten bland personer med funktionsnedsättning, både med och utan nedsatt arbetsförmåga, har stigit och stigit under en lång rad av år, alldeles oavsett om det har varit låg- eller högkonjunktur. Antalet unga som får sjuk- och aktivitetsersättning har mer än fördubblats på tio år.
Det här är om något ett samhällsekonomiskt slöseri av gigantiska proportioner, för det är inte särskilt långsökt att anta att om skolan och förskolan, den högre utbildningen, arbetsplatser och transporter vore tillgängliga så skulle det ha en väldigt stor inverkan på möjligheterna att jobba för många av dem som i dag stängs ute från arbetsmarknaden.
Folkhälsoaspekten av ökad tillgänglighet negligeras också när det talas om kostnader och ekonomi. Att ständigt utsättas för diskriminering och begränsas i sina möjligheter att vara delaktig i samhället leder till många sorters ohälsa. Det är väl belagt. Precis som med arbetslöshet är det naturligtvis i första hand ett problem för den enskilda individen, men det är också ett stort samhällsekonomiskt problem.
Det finns, med andra ord, goda skäl att anta att även generellt ökad tillgänglighet faktiskt skulle vara samhällsekonomiskt lönsamt på lång sikt. Det innebär naturligtvis inte att det inte skulle kosta någonting att eliminera alla tillgänglighetshinder i samhället i dag. Man kan välja att se det som investeringar i ett bättre samhälle för att uppnå mål om rättigheter för alla människor.
Det lagförslag som Hans Ytterberg har presenterat i sin utredning innehåller en helt avgörande skälighetsprincip. Det står uttryckligen att ingen ska behöva drivas i konkurs eller lägga ned sin verksamhet. Det ska vara skäliga åtgärder. Jag vet! Jag har träffat representanter för de flesta handikappförbund som finns i landet. Det är ingen som inte håller med om det. Det är klart att det ska vara skäligt och rimligt. Det är ingen som begär något orimligt.
Det finns goda möjligheter för staten att stimulera ombyggnationer som syftar till att bygga bort tillgänglighetshinder i samband med att ett diskrimineringsförbud införs. Vänsterpartiet har faktiskt i sin budget förslag på hur det kan göras. I vår senaste budget öronmärker vi 2 miljarder kronor per år från ROT-avdraget till tillgänglighetssatsningar i kommuner och landsting och i småföretag, till exempel butiker och restauranger. Utöver det riktar vi en del av ROT-avdraget till renovering och upprustning av miljonprogramsområdena, som självklart i samband med renoveringen ska göras tillgängliga.
Vi avskaffar inte ROT-avdraget utan vi riktar det till insatser som skapar mervärden för samhället. Pengarna finns. Det är bara att flytta över dem till det man hellre vill göra än att bevilja sig själv avdrag för att renovera den egna villan. Vi satsar pengarna på att göra samhället tillgängligt och demokratiskt.
Herr talman! Det saknas varken kunskaper eller resurser för att på allvar göra vårt samhälle tillgängligt. Det som saknas är politisk vilja. Med det här betänkandet visar vi att en majoritet av Sveriges riksdag menar allvar med att tillgänglighet är en rättighet. Nu är det upp till bevis för regeringen.
Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i punkt nr 7.
(Applåder)