Fru talman! Jag tror att jag börjar med det ekonomiska ansvaret. Jag tycker att man har ett medmänskligt ansvar. Det tycker jag inte att man kan bortse från på något sätt. Detta är sådant som vi har lovat. Vi har sagt ja till detta. Att sedan säga nej - det är det vi gör - är inte att ta ansvar. Det är en annan sorts ansvar.
När det gäller det ekonomiska ansvaret kan man läsa hur det ser ut i Norge. Det finns en otroligt detaljerad genomgång av allt. Jag tog upp detaljen med kölapparna för att man ska förstå att lagen är på en mycket detaljerad nivå.
När jag var på Island talade jag en hel del med norska män och kvinnor, både från handikappområdet och från departementet. Det var ingen av dem som så att säga gick omkull när vi talade om ekonomi, utan för dem var detta en självklarhet. Lagen har ändå funnits i två och ett halvt år, vilket inte är så otroligt kort tid.
När det gäller kommuner och landsting skrivs det i
Bortom fagert tal
mycket om att detta är en underlåtenhet och att kommuner och landsting inte har tagit på sig det. Dessa lagar och policydokument har funnits under ganska lång tid.
Jag tror inte - förlåt mig, kommunerna - att det händer någonting om vi inte gör detta till en lag. Det är många års underlåtenhet, och det borde ha varit åtgärdat. Men det har inte gjorts. Jag är rädd att det inte görs om vi inte tar i med hårdhandskarna och stiftar en lag när det gäller denna diskriminering.