Herr talman! Josefin Brink frågade om kostnader. Det råder stor osäkerhet. Det påtalar Statskontoret och Statens fastighetsverk. Det är därför det är så viktigt att göra en ordentlig utredning och se på kostnadsbilden.
I departementspromemorian
Bortom fagert tal
finns skrivningar om att reformen inte ska kosta någonting, vilket jag starkt ifrågasätter. En sådan stor och omfattande reform kostar naturligtvis pengar. Hur mycket det blir kan jag inte säga i dag. Men vi kan inte nonchalera vad Statskontoret ändå har räknat fram, nämligen att om man ersätter 10 procent av fastighetsbeståndet på 20 år - normalfallet är 70 år - för att handikappanpassa och så vidare, handlar det om 200 miljarder. Statskontoret säger att det råder en stor osäkerhet i siffran, men det handlar om gigantiska belopp. Det ska vi ha respekt för.
Det talas om att ta ansvar för ekonomin och de offentliga utgifterna, se till att budgeten går ihop och de samhällsekonomiska konsekvenserna. Då måste det finnas ett ordentligt underlag innan vi går till beslut. Det är därför vi hävdar bestämt att utredningsarbetet måste fortsätta. I Regeringskansliet finns med i bilden att vi eventuellt ska skriva in detta i lagstiftningen, men vi måste först klara ut kostnaden. Vi har alla ambitionen att se till att människor med funktionsnedsättningar kan delta på ett bättre sätt i samhällslivet. Det finns mycket att göra.
Jag instämmer i Josefin Brinks synpunkter om PBL och kollektivtrafiken. Det har inte hänt speciellt mycket de senaste 20 åren. Där finns mycket att göra. Vi kan vara överens om att befintlig lagstiftning ska följas. Här har inte minst våra kommunpolitiker ett stort ansvar.
När Josefin Brink framför sina åsikter har hon inte stöd bland sina företrädare i kommunerna. De anser, som vi, att det måste finnas en ordentlig utredning innan man kan gå till beslut.