Herr talman! Krisen i Europa fortsätter. För andra året i rad faller tillväxten i eurozonen med någon procent. Nästa år kan man räkna med en tillväxt på 1 procent. Det betyder att arbetslösheten biter sig fast runt 12 procent. I den senaste statistiken är det dystra siffror. När Eurostat i veckan redovisade sysselsättningsbilden för första kvartalet hade sysselsättningen i Europa och eurozonen fallit med 1 procent.
Den återhämtning vi hör talas om i medierna står ännu inte på egna ben. Det är alldeles uppenbart att det behövs en expansiv centralbankspolitik. Federal Reserve Bank of Japan och ECB har gjort viktiga insatser för att stabilisera de finansiella marknaderna och för att ekonomin så småningom ska börja växa.
Det behövs ett stöd från finanspolitiken. Långsiktiga tillväxtåtgärder måste genomföras av de länder som har sanerat sina offentliga finanser. Underskottet i Europa är halverat sedan krisens djupaste tidpunkt. Vi har i dag underskott som ligger på i storleksordningen 3 procent, och 14 av EU-länderna har ett underskott under 3 procent.
Det mest grundläggande är dock att Europa måste hantera sina långsiktiga problem. Ett decennium av 1 procents tillväxt är inte tillfredsställande. En jämviktsarbetslöshet på 10 procent kan inte accepteras. Europa har stått och stampat när världen har accelererat.
Den inriktning den ekonomiska politiken i Europa måste ha är att göra det mer lönsamt att arbeta, mer lönsamt att investera, mer lönsamt att driva företag och mer lönsamt att utbilda sig. Denna inriktning måste vi se under åren framöver.
I denna riskfylld och besvärliga ekonomiska miljön står Sverige starkt. Våra offentliga finanser är starkare än i de allra flesta andra länder. Vårt sparande är starkt. Vi har ett strukturellt överskott när många andra har underskott. Vi har en lägre skuldnivå, och vi har en bättre långsiktig uthållighet.
Detta kan man översätta i bilder av ekonomin. I övriga Europa och i många euroländer skär man ned på antalet anställda i välfärden. I Sverige har vi i dag fler sysselsatta i den kommunfinansierade verksamheten än vi hade 2006.
I de flesta andra länder talar man om att höja skatterna. I Sverige kan vi genomföra skattelättnader. I de flesta andra länder talar man om att pensionärerna får sämre förhållanden; höjd pensionsålder och sänkta pensioner. I Sverige har vi sänkt skatten för pensionärerna med 15 miljarder kronor.
Sverige har alltså kunnat värna sammanhållningen och tryggheten under en svår kris utan att skapa stora underskott i de offentliga finanserna.
Det är dock en dyster och blek situation även för Sverige. Vi har en tillväxt på strax över 1 procent i år och lite över 2 procent nästa år. Det är förstås otillräckligt, och därför behöver vi tillföra energi.
Låt oss dock inte glömma att tillväxten i Sverige är starkare än i de flesta andra europeiska länder. Det är praktiskt taget bara de baltiska länderna och Ungern som har högre tillväxt i början av detta år än vad vi har.
Man ska givetvis tolka dessa siffror med försiktighet. Det är lager, det är nettoexport och det är arbetsmarknader, och det finns en konflikt mellan sysselsättning och timmar som måste analyseras. Försiktighet är därför påkallad. Det är dock uppenbart att styrkan i svensk ekonomi är av en helt annan karaktär än i de flesta andra länder.
Vad är det då för utmaningar vi har att möta i detta läge? Den första handlar givetvis om konkurrenskraften. Världen globaliseras i snabb takt. Kanske en och en halv till två miljarder kineser och indier har gått in i exportarbetsmarknaden under de senaste 10-20 åren, och det är förmodligen mångdubbelt fler som ska gå in under de kommande åren när inte bara Asien och Latinamerika utan även Afrika stiger in i världsproduktionen. Detta är en global utmaning som Sverige står inför.
Samtidigt är vi i ett ekonomiskt område, eurozonen, vars djupa ekonomiska problem inte kommer att försvinna. Vi är en utmanande miljö under de kommande åren.
Sverige har haft en bra tillväxt. Vi har legat på strax under 3 procent de senaste 20 åren. Det är ingen slump. När World Economic Forum mäter vår konkurrenskraft är vi och Finland de bästa europeiska länderna. När Insead tittar på hur det ser ut med vår konkurrenskraft hamnar vi på första plats. När man gör kreativitetsbedömningar ligger Sverige främst. När man tittar på antalet patent, så som det mäts, ligger Sverige på den högsta nivån. När det gäller högre utbildning är vi det EU-land som rankas högst av de internationella institutionerna. När det gäller social utveckling sätter man Sverige på första eller andra plats. När OECD bedömer välfärdsjämlikheten ligger Sverige i topp.
På många områden har vi haft en samhällsmodell som står sig väl. Vi satsar mer på utbildning. Sverige satsar, tillsammans med Danmark, mest på utbildning av länderna i Europa. Detta ger oss en stark kunskapsgrund. Tillsammans med öppenhet och tolerans, där vårt mångkulturella samhälle är en viktig tillväxtfaktor, med frihandel och öppenhet för teknisk utveckling och en bra samhällsplanering och med en bättre sammansättning på offentliga utgifter än i de allra flesta andra länder ger oss detta bättre förutsättningar för tillväxt. Men det är en utmaning att också åren framåt säkra konkurrenskraften. Vi har en stark position, men den ska förstärkas. Då krävs fortsatta politiska åtgärder.
Den andra stora utmaningen är arbetsmarknaden. Det har hänt mycket. Vi har återupprättat arbetslinjen. Vi ser att antalet personer i sysselsättning är 200 000 högre än den var när regeringen tillträdde. Vi ser att 200 000 personer har lämnat utanförskap. Vi ser en lönebildning som ger en stabilitet åt svensk samhällsekonomi med låg inflation och stigande reallöner. Vi har parter som konstruktivt försöker hitta nya vägar framåt.
Så här ska Sverige vara. Vi ska vara en höglöneekonomi. Under de senaste tio åren har reallönerna i Sverige stigit med 13 procent. Sverige är ett av de länder i världen som har högst andel kvalificerade och krävande arbeten. Vi har en arbetskraft där både män och kvinnor deltar i större utsträckning än i de flesta andra länder. Vi har en långtidsarbetslöshet som när vi talar om vuxna, om unga och om regioner ligger lägre än i de allra flesta europeiska länder.
Jag nämnde att sysselsättningen i eurozonen under det första kvartalet föll med 1 procent. Låt mig påpeka att den i Sverige steg med 1 procent. När den i Sverige ökade med 50 000 hade den alltså minskat med 50 000 om vi bara hade jämfört oss med eurozonens länder. Sverige har alltså en sysselsättningsutveckling som avviker markant åt det positiva hållet jämfört med övriga Europa.
Jag talar om att den senaste AKU:n tyder på en ökning med 50 000 under maj jämfört med tidigare år. KI presenterade i dag en prognos som också talar om en sysselsättningsökning med 50 000 under 2013 och 2014. Detta är viktigt. Svensk arbetsmarknad står starkare och är i bättre skick än arbetsmarknaden i de flesta andra länder.
Vad är då uppdraget? Vad är uppgiften för en regering i det här läget? Det är uppenbart och tydligt att tillföra energi till svensk ekonomi. Om vi har en långsam, blek, trög och segdragen återhämtning med en arbetslöshet som dröjer sig kvar på hög nivå är uppgiften att tillföra energi. Det kan vi göra därför att vi har starka offentliga finanser. Vi har varit försiktiga, vi har ett starkt sparande och vi har en låg skuldsättning. Därför kan vi i Sverige föra en krispolitik där vi vidtar expansiva åtgärder genom sänkta skatter och ökade utgifter i en period när efterfrågan är för svag i svensk ekonomi.
Låt oss titta på arbetsmarknaden. Det är alldeles självklart att det är arbetslinjen som bör stärkas. Det måste löna sig att arbeta. Det måste bli mer lönsamt långsiktigt för låg- och medelinkomsttagare att arbeta. Vi måste förbättra arbetsmarknadens funktionssätt, och då måste det löna sig bättre att jobba. Vi vet att Finanspolitiska rådet konstaterar att de åtgärder som regeringen har vidtagit har betydande effekter på sysselsättningen.
Det handlar också om de yrkesintroduktionsavtal som vi nu ser växa fram. Vi ska ha ett ordnat och strukturerat inträde på arbetsmarknaden för unga människor. Det ska finnas avtal på plats så att det sker under reglerade villkor. Det ska ske genom att vi tar ned kostnaderna kraftigt för att anställa. De måste ske genom att vi samtidigt erbjuder utbildning, och vi måste ha ambassadörer som är ute och utvecklar systemen.
Om vi ska klara arbetsmarknaden måste vi också utveckla vår kunskapspolitik. Detta är en stor utmaning för Sverige. Sverige lägger större resurser på utbildning än några andra jämförbara länder. Vi och Danmark toppar i EU. Men vi måste göra mer. Vi måste få mer av betyg. Det som har kommit har varit viktigt. Vi måste få mer av prov. Det som har gjorts har varit viktigt. Matematik och språk har fått en helt annan ställning givet att vi har förändrat högskoleintagningen. Lärarutbildningen har utvecklats, och vi ser att vidareutbildningsinsatserna på lärarsidan har varit centrala. Vi har ökat undervisningstiden. Nu i höst kommer ytterligare matematikundervisning i det gamla lågstadiet. Detta är centralt, och det måste vi gå vidare med.
Vi måste också gå vidare när det gäller utrikes födda - med yrkesutbildningar, bättre svenskundervisning och mer stöd för de unga som kommer hit tidigt i skolan. Vi måste gå vidare med konkurrenskraften. Vi har sänkt bolagsskatten. Vi har ökat satsningar på forskning och utveckling. Vi kommer att gå vidare med både FoU-avdrag och riskkapitalavdrag under hösten om ekonomin så tillåter. Det här måste beskrivas som en offensiv agenda. Mot detta ställs oppositionen.
Herr talman! Vi har 452 dagar kvar till valet. Då måste väljarna och det politiska samhället ställa sig en del frågor. Vad är det för samhällsproblem vi har? Och vad är det för samhällsutveckling vi vill ha? Sverige är en åldrande välfärdsstat i Nordeuropa med höga sociala utgifter och en befolkning som åldras och där alltför få arbetar. Detta är problem vi delar med andra länder. Det är därför socialdemokrater i Danmark eller, som tidigare, socialdemokrater i Storbritannien och Tyskland har börjat moderniseringen och reformeringen av välfärdsstaten. Men det är inte budskapet i den svenska valdebatten. De rödgröna partierna anser att en åldrande välfärdsstat ska gå på en linje där vi bygger ut bidragssystemen med a-kassa, förtidspension, föräldraförsäkring, bostadsbidrag, barnbidrag och bidragsförskott. Det finns knappt ett bidrag som de rödgröna partierna inte vill bygga ut.
Man skulle naturligtvis kunna säga att i en globaliserad värld där konkurrenskraven blir allt tydligare ska vi satsa på tillväxtutgifter, infrastruktur, forskning och utbildning. Det vore kanske logiskt. Man skulle kunna säga att i en hårdnande konkurrens behöver svenska jobb starkare och bättre villkor genom sänkta skatter. Men det är inte det rödgröna budskapet. Där är det bidragen framför allt. Det är inte utbildning; det är bidrag. Det är inte vägar; det är bidrag. Det är inte företagssubventioner; det är bidrag. Det är inte välfärd; det är bidrag. Det är det rödgröna alternativet.
Detta ska sedan betalas med stora skattehöjningar. Arbetsgivaravgifter för unga ska höjas. Restaurangmomsen ska återställas. Bolagsskatten ska höjas. Transportbeskattningen ska läggas som en bombmatta över den svenska landsbygden. Miljöpartiet är ärligare eftersom de på kongressen så tydligt uttalade sig om att man är emot arbetslinjen. Det är pelargonielinjen som ska gälla. Människor ska arbeta mindre. Det är den grundläggande idén från Miljöpartiets sida.
Detta är alltså ett politiskt alternativ som Socialdemokraterna och de rödgröna på fullt allvar erbjuder väljarna. Angela Merkel har konstaterat att Europa har 7 procent av jordens befolkning, 20 procent av produktionen och 50 procent av välfärdsutgifterna. Detta är en situation som inte långsiktigt kan bestå. Att som en åldrad välfärdsstat ha som huvudalternativ att satsa på en massiv bidragspolitik - det är, mina damer och herrar, en verklighetsfrånvänd politik. Det är en politik som är bortkopplad från de realiteter som råder i världsekonomin.
Nu har vi 452 dagar kvar till valet. Då ska landet bestämma: Hur ska landet regeras? Alliansen har svarat. Väljarna vet att det är fyra partier som ska kämpa tillsammans för att vinna en majoritet. De vet hur regeringen ser ut och vem det är som styr och som har ansvar för den utveckling som ska ske.
Från de rödgröna får vi inga svar. Är det Sjöstedt som ska bli finansminister? Är det kanske Fridolins skattehöjningar som ska läggas ut via Finansdepartementet? Eller är det Magdalena Anderssons bidragspolitik som ska finansieras? Det får vi inga svar på - inte ett svar.
Vi i Alliansen kommer att lägga fram ett valmanifest där man krona för krona, öre för öre kan se vilka ambitioner vi står för. Alla löften kommer att redovisas. Alla ambitioner kommer att redovisas. Vi kommer att sluta ett kontrakt med väljarna om varje del av vår politik där vi öppet och hederligt redovisar vad vi tänker göra.
De rödgröna ger inga gemensamma svar. Den verklighetsbild och den väg de stakar ut för Sverige - att vi ska gå tillbaka till ett bidragssamhälle som leder till utanförskap, massarbetslöshet och låg sysselsättning - är en väg vi måste avvisa, herr talman.
(Applåder)
I detta anförande instämde Jonas Jacobsson Gjörtler och Göran Montan (båda M).