Fru talman! Det är väl snarast så att de positiva
effekter som vi nu ser inte så mycket beror på
regeringens framgångsrika politik som på
regeringens misslyckanden. Det verkliga
genomslaget var när valutapolitiken misslyckades
och kronans värde sjönk. Det innebar ett lyft för
exporten. Svenska produkter blev billigare. Det
gick att sälja i princip vad som helst. Det har ett pris
både på kort sikt och på lång sikt. Det är inte gratis
att låta kronans värde falla.
Produktionen kom ju i gång, och det har positiva
effekter. Långsiktigt finns dock risken att om det
går att sälja utan ansträngningar är vi snart tillbaka
i samma situation som i slutet på 80-talet, då man
inte riktigt brydde sig om framtiden. Det har
kommit sådana signaler. Det har stått i Dagens
Industri att svenska småföretagare tror att de är
världsbästa därför att de tagit hem några
utlandsorder. Det är oerhört farligt.
I en ansvarsfull näringspolitik måste man reagera
direkt. Det har vi gjort i vår motion, där vi har sagt
att vi skall fundera över de ''övervinster'' som är ett
resultat av deprecieringen av kronan. Det är pengar
som skall tillbaka till industrin, till branscherna, för
att utveckla produktion i en framåtsyftande
riktning, miljövänlig, resurssnål, energisnål och
högteknologisk produktion. Om
omvandlingstrycket faller bort får vi inte
framtidssatsningarna automatiskt. Detta lär oss
historien. Så kloka är inte företagare. Om de är så
kloka finns det krafter som är starkare än dessa
kloka företagare som stretar emot. Här måste
samhället ta ett starkt ansvar.
Varför detta motstånd mot selektiva insatser, Kjell
Ericsson, i en näringspolitik som heter
näringspolitik, när ni accepterar sådana i
regionalpolitiken? Hade det inte varit bättre att
man drev näringspolitiken där den hör hemma och
där kompetensen finns, åtminstone de
huvudsakliga inslagen, i stället för att smyga in den
bakvägen under en annan varubeteckning?