Fru talman! Vi kan nu i riksdagsperiodens
slutskede konstatera att det finns en spridd,
djupgående brist på förtroende för regeringens
näringspolitik. Jag tycker att det är olyckligt att det
är så. En bra näringspolitik måste ha ett brett stöd --
den skall vara förankrad i breda företagargrupper
och vinna förtroende hos stora företag, medelstora
företag och småföretag. Den skall accepteras och
t.o.m. gillas bland de anställda i företagen.
Vi kan nu i slutet av perioden konstatera -- det
redovisas t.ex. i nr 13 av Veckans Affärer -- att det
finns en djup misstro mot regeringens
näringspolitik hos storföretagen. Vi kan också
konstatera att regeringens näringspolitik inte har
varit någon succé bland småföretagarna. Vi kan
vidare konstatera att regeringens näringspolitik
avskys av de fackliga organisationerna.
Det här skulle ju kunna vara uttryck för en mängd
olyckliga omständigheter; man har velat väl men
misslyckats. Men jag tror inte att det är så. Jag tror
att det är en medveten satsning som har lett till det
här resultatet. Vid den här riksdagsperiodens
början gjordes det en klar programdeklaration från
regeringen genom näringsminister Per Westerberg
att det inte skulle bedrivas någon näringspolitik.
Näringsministern skulle avvecka näringspolitiken
och syssla med konkurrenspolitik och
konkurrensfrämjande åtgärder. Jag vet inte om han
har lyckats helt med detta, men spåren av den här
periodens politik förskräcker.
En sådan näringspolitik strider enligt vad jag kan
förstå mot uppfattningar som finns representerade
bland regeringspartierna. Den strider t.ex. mot den
politik som Centerpartiet bedrev så sent som förra
regeringsperioden. Då förordade man åtgärder
som stimulans av branscher och stimulans av
regioner, ett aktivt samhälleligt engagemang i
näringspolitiken.
Tyvärr kan bristen på näringspolitik från
departementet och ministern inte sägas ha
kompenserats av ett aktivt näringsutskott, av en
självständig, framåtsyftande politik som har drivits
av regeringspartiernas representanter och
majoriteten i utskottet. Tyvärr måste man
konstatera att de har suttit passiva och inte agerat,
inte ens när de har varit övertygade om att den
politik som har föreslagits av regering och
departement har varit dålig. Det tycker jag är illa.
De fel som regeringen har begått är att man ensidigt
har satsat på avregleringar och skattesänkningar --
två områden som har nämnts tidigare.
När man talar om avregleringen tänker man på de
attacker som regeringen har gjort mot arbetsrätten
och som har varit direkta provokationer mot de
anställda, på såväl stora som medelstora och små
företag. Det visar på en bristande känsla för vad
arbetsrätten är och vad den har för bakgrund. Den
är ett skydd för de anställda som dessa i facklig
kamp har skaffat sig därför att de har befunnit sig i
en underlägsen situation gentemot företagsägarna
och företagsledningen. Den är ett självförsvar, som
samtidigt har inneburit att man har skaffat sig en
självständigare ställning och en självrespekt. Man
har blivit mer av en likvärdig part på företaget och
kunnat agera utifrån det.
Det som regeringen har gjort och som är till skada
för det svenska näringslivet och de svenska
företagen är att man har försökt rulla tillbaka
positionerna, och man har i viss mån lyckats att
skapa ett mer föråldrat förhållningssätt mellan
företagare och anställda. Detta är till skada för
svenska företag och svensk företagsamhet på så vis
att det innebär att personalens kritik hålls tillbaka
och ersätts med tystnad, försiktighet och
accepterande av villkor som man inte gillar. De
anställda är som kreativa personer en resurs för
företaget, och deras kritik och ifrågasättande av
verksamhet är en oerhört viktig drivkraft för hela
utvecklingen av svenskt näringsliv och för
utvecklingen av enskilda företag.
Det andra området som man har inriktat sig på har
varit skattesänkningar. Det har genomförts
skattesänkningar för företag och aktieägare, och de
har bl.a. inneburit att regeringen har givit sina egna
medlemmar med stora aktieposter miljonvinster.
Det är provocerande. Och det har man gjort
samtidigt som man har lagt på de anställda i
företagen ökade bördor i form av egenavgifter, dvs.
ökade skatter. Den här typen av ensidigt gynnande,
betonandet av företagaren som något viktigare och
bättre, något som är värdefullare för näringslivets
utveckling än de anställda, är också till skada för
svenskt näringsliv.
Det är inte nog med att regeringen har givit sig själv
gåvor -- här har också förekommit att
riksdagsledamöter som har ett inflytande över
näringspolitiska frågor haft sådana relationer till
företag att deras agerande har kunnat uppfattas
som rena tjänster till enskilda företag. Detta skadar
förtroendet för regeringens näringspolitik, och det
skadar förtroendet för näringsutskottets
verksamhet.
Slutsatsen är alltså att vi kan se tillbaka på en
misslyckad näringspolitik.
Det har också förekommit motdrag. Det bedrivs
näringspolitik, riktad näringspolitik, av den
nuvarande regeringen, men inte genom
Näringsdepartementet eller via näringsutskottet
utan genom Arbetsmarknadsdepartementet och
arbetsmarknadsutskottet. Man kan säga att Börje
Hörnlund och Centern har hittat en krypväg eller
har lurat sina moderata kolleger. Via
regionalpolitiken och via
Arbetsmarknadsdepartementet bedriver man litet
av den gamla vanliga folkrörelse-näringspolitiken,
som byggde på breda majoriteter av
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och
Centerpartiet. Jag tycker att det är bättre än
ingenting, men det vore rimligare om
näringspolitiken bedrevs av dem som har
kompetens på området -- Näringsdepartementet,
NUTEK och näringsutskottet -- och om de verkliga
insatserna för svenskt näringsliv och företagande
debatterades när näringsutskottet hade sina
debatter och inte senare när regionalpolitiken
kommer upp.
Vänsterpartiets näringspolitik har under den här
perioden byggt på tanken att det är viktigt att det
under lågkonjunkturer blir en omställning av
svenskt företagande så att det anpassas till
framtiden. Det skall vara en omställning till en
ekologiskt hållbar produktion. Det betyder att det
skall vara ett skatte- och avgiftssystem -- ett
regelsystem -- som uppmuntrar att man snålar med
resurser och energi och att man tar vara på råvaror
och har den inställningen till produkten att man kan
ta ansvar för den från vaggan till graven.
Detta är viktigt från oerhört många synpunkter.
Det är en sorts hållbar överlevnadsstrategi som
man satsar på världen över. Det är viktigt eftersom
det bl.a. är på detta område som Sveriges framtida
exportvinster ligger. Svenska företag är på en del av
dessa miljöanpassade områden föregångsföretag.
Marknaden för miljöanpassad produktion är en av
de snabbast växande marknaderna om man ser det
i ett världsperspektiv. Vi menar att regeringen och
riksdagen bör göra tydligare markeringar för att
uppmuntra en utveckling i denna riktning.
En bra näringspolitik under en lågkonjunktur, när
det finns chans att göra en omställning, innebär en
allmän satsning på förnyelse av produktionen och
på utveckling av olika näringar. Nu verkar vi ha
kommit ur den värsta konjunktursvackan. Det går
bra för svenska exportföretag. Då finns det en risk
att vi glömmer de lärdomar som vi drog av den förra
långa högkonjunkturen. Då glömde den svenska
industrin och det svenska företagandet den
nödvändiga förnyelsen.
Vänsterpartiet föreslår att det skall inrättas en
framtidsfond som möjliggör och kan bidra till en
omställning av produktionen under uppgången. De
vinster som kommer in nu skall gå tillbaka till
företagen i form av investeringar för att ändra
arbetsorganisationer, tekniker och produktion så
att framtidens krav på ekologisk hållbarhet
uppfylls.
En bra näringspolitik måste handla om en
utveckling av hela landet. Samhället har ett ansvar
för att prospektera malm och mineralfyndigheter i
Norrland. Det måste skapas förutsättningar för
kvinnligt företagande såväl i glesbygd som i tätort
och i storstäder. En bra näringspolitik innebär en
satsning på kooperation. Vänsterpartiet har gjort
sådana markeringar. När det gäller kooperationen
har utskottet gått på samma linje som
Vänsterpartiet och Socialdemokraterna.
Självfallet måste en bra näringspolitik innebära
arbete för både män och kvinnor. Det måste finnas
arbete för både låg- och högutbildade. Det skall
finnas ett allmänt stöd och ett gott klimat för små
och medelstora företag.
Vänsterpartiet har gjort framstående insatser för
att medverka till en sådan politik. Vi har accepterat
behovet av slopad beskattning på arbetande kapital
i småföretagen. Vi har velat ha en samsyn när det
gäller former för finansering, kapitalförsörjning
och utveckling av småföretag. Samhället, staten,
skall ha en aktivare roll än regeringen föreslår, men
det skall inte införas någon centralstyrning -- någon
statlig planering. Det skall vara ett flexiblet
heltäckande system.
I detta avseende tycker vi att regeringen har varit
alldeles för ideologisk. Regeringen har slagit
sönder ett fungerande system för
kapitalförsörjning. Man har gjort ändringar när det
gäller utvecklingsfonderna och Industrifonden. Nu
verkar bitarna ha kommit på plats, men det har
tagit alldeles för lång tid. Man borde ha satsat på
innovationer tidigare än vad man nu har gjort. Nu
kommer man till skott i slutet av en period, då det
börjar rulla på i näringslivet. Det är synd att det
kommer så sent.
Vi har lyft fram ett antal branscher. Vi har gjort det
under hela perioden. Vi har lyft fram gruv- och
stålindustrin i norra Sverige. Vi har lyft fram
behovet av forskning och utveckling samt av nya
tekniker och produkter inom den träbaserade
industrin i princip hela landet. Den finns nämligen
i hela landet. Vi föreslår ökade anslag till sådant.
Vi tycker att det var väldigt olyckligt att vi fick rätt
i fråga om konsekvenserna av att regeringen och
riksdagen avbröt den verkstadstekniska
delegationens utvecklingsprogram för
underleverantörerna till främst bilindustrin. Man
stoppade verksamheten ett år för tidigt. Den kunde
gott ha fått pågå under den treårsperiod som var
avsedd från början. Utvärderingar har visat att
denna delegation var oerhört effektiv och billig när
det gällde att få fram nya produkter, skapa nya jobb
och rädda jobb som var hotade att försvinna. Då är
det illa att av ideologiska skäl säga att delegationen
inte skall vara kvar. Vi vill ha in
verkstadsdelegationen i den svenska
näringspolitiken igen, med ett breddat mandat.
När det gäller Europa och den internationella
konkurrensen finns det brist på tradition i fråga om
samverkan bland småföretagen. Samhället kan
hjälpa till, skapa nätverk, uppmuntra samarbete
och ge stöd till en exportinriktning av svenska
småföretag. Vi har speciellt betonat
livsmedelsindustrin. Den har möjligheter men är
också i en rätt pressad och hotfull situation i och
med EES-avtalet och ett eventuellt svenskt
medlemskap i EU. Man tror mycket på de egna
möjligheterna att klara sig på de stora, nya
marknaderna, men detta kommer inte gratis.
Samhället skall gå in och stötta med forsknings- och
utvecklingssatsningar.
Jag skall avsluta med att gå över till mina yrkanden.
Vänsterpartiet har gjort markeringar på en mängd
punkter i betänkandet. Det finns också en samsyn
mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna.
Jag står bakom alla de markeringar som vi har gjort
i utskottet och som finns med i betänkandet, men
jag nöjer mig med att yrka bifall till
meningsyttringen under några moment. Det gäller
mom. 1 som handlar om näringspolitikens
inriktning, som jag har redogjort för i mitt
anförande. Det gäller mom. 14 som handlar om ett
ökat anslag till småföretagsutveckling; det innebär
satsningar på innovation, kooperation och kvinnligt
företagande. Det gäller mom. 33, som handlar om
ett program för miljöteknik, och mom. 38 som
handlar om ett i förhållande till regeringen ökat
anslag till teknisk forskning och utveckling med 250
miljoner. Det momentet behandlar
livsmedelstekniken, VT-delegationen m.m.