Herr talman! Jag beklagar att jag inte har kunnat
vara närvarande under hela debatten. Dessutom
påbörjades denna del av debatten tidigare än
väntat.
Jag delar den oro och den kritik som flera har givit
uttryck för här, bl.a. Hans Karlsson, om att medel
har dragits in från sjukvården. Jag har för min del
tidigare givit uttryck för min oro och kritik
offentligt. Jag tror att de indragningar som görs från
sjukvården kommer att leda till allvarliga
konsekvenser.
Det är litet historielöst att skylla allt på den senaste
indragningen gjord av den sittande regeringen.
Chatrine Pålsson nämnde tidigare, och jag
upprepar det, att riksdagen har sedan 1982 i nästan
full politisk enighet -- Vänsterpartiet har motsatt sig
detta -- dragit in mycket pengar från sjukvården och
omsorgen. Man är nu uppe i 40 miljarder kronor.
Det finns inget annat land i världen som har dragit
in så mycket pengar från sjukvården och omsorgen,
och det finns ingen annan sektor inom välfärden
från vilken vi har dragit in så mycket pengar.
Vad vi har gjort, den totala indragningen, har lett
till att vi har urholkat landstingens och
kommunernas ekonomi. Man kan kritisera dem för
att de inte tog konsekvenserna omedelbart. Jag
tycker själv att det hedrar dem, eftersom
konsekvenserna är så allvarliga. De tömde i stället
sina fonder, bl.a. de som skulle täcka personalens
pensioner, och de senarelade investeringar.
Men man kan inte driva verksamheten på det sättet
hur länge som helst. Kommunerna och landstingen
har inte sedelpressar, som vi har här i riksdagen till
vårt förfogande. De får inte heller gå i konkurs.
Vad vi ser nu och vad vi tyvärr kommer att få se är
resultatet av den ackumulerade indragningen under
tio års tid, och vi har alla bidragit till den. Jag själv
har också bidragit till den.
Jag tror att det är viktigt att vi försöker blicka
framåt. Jag tror att vi skall fortsätta att försöka
förbättra strukturen hos vår sjukvård utan att
förstöra det som är bra. Jag tror att vi skall sträva
efter att använda de medel som finns inom
sjukvården så effektivt som möjligt -- i dag är det
väldigt svårt att skilja mellan effektiviseringar och
kvalitetsförsämringar -- men jag själv är övertygad
om att det inte räcker.
Jag är övertygad om att om vi vill behålla bra
sjukvård i Sverige så kan ingen trolla. Det hjälper
inte med systemförändringar enbart. Vi kommer
att behöva tillföra mera pengar till sjukvården.
Problemet är när tillräckligt många här i kammaren
inser detta. Och när vi gör det, blir frågan vilka
möjligheter vi har att få de pengar som kommer att
behöva tillföras sjukvården.
Om gapet är tillräckligt stort mellan å ena sidan
förväntningar och behov och å andra sidan de
resurser som ställs till förfogande, kommer
människor att förlora förtroendet för vår sjukvård.
Om de gör det, kommer de på ett eller annat sätt att
skaffa sig den vård de vill ha, och då händer något
fruktansvärt: Vi kommer att få en ojämlik sjukvård
i Sverige.
Vi kommer då att rycka undan grunden för den
solidariskt finansierade och solidariskt utnyttjade
vården -- solidariskt finansierad efter förmåga,
solidariskt utnyttjad efter behov.
Att tillföra 4,2 miljarder till sjukvården under 1994
är ett bra steg, tycker jag. Jag skulle gärna se att
man började diskutera om inte detta kan
åtminstone permanentas för sjukvården. Om jag
kunde uppleva det i riksdagen, skulle jag känna mig
mycket lycklig!