Herr talman! Först vill jag vända mig till
valprövningsnämndens ledamot Birger Hagård, som
alltså konstaterade att folkomröstningen nu hade
vunnit laga kraft. Folkomröstningen var en
förutsättning för att riksdagen skulle kunna bekräfta
grundlagsändringen. Jag vill också konstatera att vi
fattade beslut om grundlagsändringen innan
folkomröstningen hade vunnit laga kraft.
Några ord om avtalet med EU. I betänkande UU5
föreslås riksdagen ratificera avtalet om anslutning till
EU. På sidan 41 beskriver utskottet de befarade
riskerna med ett s.k. utanförstående. Det är ett
märkligt ord för världens kanske mest öppna land,
som tillhör de tio länder på jorden som är med i flest
internationella sammanslutningar. Konsekvenserna av
ett sådant utanförstående skulle enligt utskottet vara
att investeringar motverkas, räntan stiger och
tillväxttakten blir lägre.
Statsministern ansåg att detta var en sådan
allvarlig risk att han vädjade om ett ja i
folkomröstningen, för att slippa en tilltagande
maktlöshet, sade han. Men nu har vi facit. Efter några
timmars räntefall efter folkomröstningen stiger
räntorna igen i Sverige. Börsens värde sjunker,
investeringar beror av helt andra faktorer än EU. Det
deklareras nu tydligt av dem som gör investeringarna.
I kontrast: Efter Norges nej sjunker räntan där, och
tillväxten ökar så snabbt att ekonomin måste kylas
ned. Det är inte märkligt att många känner sig lurade i
Sverige.
Det framgår av utskottets betänkande att vi inte
fått några permanenta undantag från att i allt lyda vad
EU bestämmer. Det framgår vidare att vi nu kommer
att bli observatörer i WEU, och glidandet mot den
gemensamma försvarspolitiken fortsätter.
Alliansfriheten blir ett tomt ord.
Den gemensamma förklaringen mellan EU och
Sverige om Euratom har inte placerats i
anslutningsakten till avtalet, utan i slutakten och har
alltså inget juridiskt värde.
Utskottet har en intressant skrivning om EMU på
sidan 103: "Ett slutligt svenskt ställningstagande till
övergången från den andra till den tredje fasen av
EMU - dvs. en fullständig samordning av penning-
och valutapolitiken - kommer enligt finansutskottets
yttrande till utrikesutskottet att göras i ljuset av den
fortsatta utvecklingen och i enlighet med Sveriges
åtaganden som medlemsstat. Den interna svenska
beslutsordningen innebär att det ytterst är riksdagen
som skall ta ställning."
Riksdagens ställningstagande är alltså bara en
intern angelägenhet. Vi är bundna av EU när det
gäller framtiden för vår valuta och vår riksbank.
Sverige åtar sig nämligen som medlemsstat att följa
de regler som beslutats i Maastricht. Där står i Artikel
109 j:4 att den tredje fasen skall inledas senast 1999
och att det är ministerrådet som bestämmer vilka
stater som ingår, inte medlemsländernas parlament.
Det viktiga steget när det gäller valutaunionen är
egentligen inte om det längre går att betala med
svenska kronor i Sverige eller inte. Det kan vi nog
göra så länge vi vill. Avgörande är när Sverige inte
längre har en demokratiskt styrd egen riksbank och
kronan oåterkalleligt låses till ecun. Då har vi gett upp
vår rätt till en egen finanspolitik.
Den konservative parlamentsledamoten i
Storbritannien, Norman Lamont, försökte i
Maastrichtförhandlingarna att få finansministrarna
med på att alla medlemsstater i likhet med
Storbritannien skulle låta sina parlament få rösta om
en gemensam valuta. Men han fick till svar att om
parlamenten fick yttra sig kanske de skulle säga nej,
och Europa skulle aldrig nå sitt mål, Europa skulle
aldrig utvecklas.
Till anslutningslagen. Den behandlas i
konstitutionsutskottets betänkande 17. Där framgår
det klart att Sverige ger upp sin suveränitet genom
medlemskapet i EU. I den korta, tydliga
anslutningslagen, som återges på sidan 24 i
betänkandet, säger man rakt på sak att den andra och
tredje paragrafen innebär att allt som EU hittills
beslutat och i framtiden kommer att besluta "gäller
här i landet".
Detta är självfallet det helt centrala i
medlemskapet, att vi förbinder oss att lyda EU i allt.
Det är om detta informationen inför folkomröstningen
skulle handlat. Som bekant nämndes det inte ens i
UD-texten i Riksskatteverkets informationsbroschyr
till hushållen. Av brist på utrymme, har Mats
Hellström påstått i en interpellationsdebatt.
Jag vill också säga något om finansutskottets
betänkande 5. Det gäller budgeteffekter.
Nu kommer räkningen. EU-medlemskapet kostar
varje år ca 20 miljarder kronor i direkta anslag. Det
skall finansieras utan att ytterligare lån tas upp på
marknaden. Det underlättar inte regeringens strävan
att balansera budgeten.
Vi har en rabatt de första åren, men den skall
betalas tillbaka. Det är viktigt att komma ihåg att
Sverige inte får ett enda öre av EU. Vi betalar in
mycket mer än vi kan få tillbaka. Och det vi får
tillbaka kommer på EU:s villkor.
Vi skall också, framgår det av finansutskottets
betänkande, bidra med ca 18 miljarder kronor som
grundkapital till Europeiska investeringsbanken och
göra de inbetalningar och garantiåtaganden som följer
av ett medlemskap i banken.
Dessutom skall vi anslå nästan 1 miljard, 950
miljoner kronor, som bidrag till kapitalet i Europeiska
investeringsbanken. Bankens huvuduppgift är att
bidra till en balanserad regional utveckling inom EU
genom att finansiera ekonomiskt sunda investeringar i
de mest eftersatta regionerna. Det har hittills verkat
bli mest motorvägar.
Det framgår inte närmare av finansutskottets
betänkande hur dessa åtaganden kommer att belasta
statsbudgeten. Ett förslagsanslag på 950 miljoner
kronor kommer på tilläggsbudget.
Min slutsats av de här tre betänkandena är
följande:
Jag har i folkomröstningskampanjen lovat att inte
hindra att innebörden av ett ja i folkomröstningen
genomförs. Även om de få ledamöter som röstade nej
i folkomröstningen skulle vidhålla detta nej nu
kommer riksdagen med överväldigande majoritet att
rösta för att landets suveränitet överlämnas till
Europeiska unionen. Min röst behövs alltså inte för att
folkmajoritetens vilja skall genomföras.
Jag kan inte förmå mig att vara med om detta,
enligt min mening, djupt olyckliga beslut och kommer
inte att delta i omröstningen om UU5, KU17 och
FiU5. Jag anser att Sverige bäst tar sitt ansvar för
Europas framtid som ett fritt, öppet land i fortsatt
samarbete med EU, men med rätt att bestämma självt
vad som skall gälla i vårt eget land.
Nu övergår jag till konstitutionsutskottets
betänkande 22. Det gäller det praktiska samarbetet för
demokrati i vårt land.
I KU22 tar man upp ändringar i riksdagsordningen
för att reglera samverkan mellan riksdag och regering
efter EU-anslutningen. Riksdagen överlämnar nu sin
förut suveräna normgivningsmakt till EU. Det är
regeringen som kommer att utöva Sveriges del av
denna lagstiftningsmakt.
Genom utskottets behandling av prop. 19 och
talmanskonferensens förslag nr 1 förslås former för
EU-lagstiftningsarbetet i samverkan mellan regering
och riksdag.
I Centerns motion K5 har vi framhållit att om man
vill påverka EU:s beslut är det nödvändigt att komma
in så tidigt som möjligt i beslutsprocessen. När ett
ärende väl finns på ministerrådets dagordning och
kommer till EU-nämnden är det ofta för sent.
När kommissionen lämnar över ett lagförslag blir
det offentligt. Det kommer att behandlas bl.a. i
parlamentet och i ministerrådets olika arbetsgrupper
samt i COREPER, där vår ambassadör i Bryssel ingår.
I många fall skickas förslaget fram och tillbaka flera
gånger.
Det är under denna process som man kan påverka,
och det är helt väsentligt att förslaget också diskuteras
offentligt i Sverige för att de grupper som berörs skall
ha en chans att komma med synpunkter.
Denna offentliga debatt skulle ge underlag för de
beslut som kommer att fattas av de svenska
ämbetsmännen och diplomaterna samt av regeringen.
Det skulle därmed i någon mån kunna ersätta den
remissbehandling som brukar föregå förslag till nya
lagar i Sverige. De internationella korrespondenternas
intresse kunde kanske också väckas, varvid debatten
spreds till andra EU-stater om hur Sverige står i en
viss fråga som håller på att "processas" i EU.
En av talmanskonferensen tillsatt arbetsgrupp har
bl.a. föreslagit (KU22, s. 25) att när förslag till
förordningar, direktiv m.m. samt viktigare
redogörelser lagts fram av kommissionen och
översatts till svenska överlämnar regeringen
dokumenten till riksdagen. Förslag till viktigare
rättsakter skall så snart som möjligt följas av en
skriftlig redogörelse för förslagets innebörd och
förhållande till svenska bestämmelser. Dokumenten
från regeringen fördelas av utskottens kanslier.
Det är väldigt viktigt att fackutskotten i riksdagen
på ett tidigt stadium får reda på vad som är på gång
inom EU:s beslutsprocess.
På s. 28 i KU22 utgår utskottet från att denna
information från regeringen till riksdagen i huvudsak
kommer att överlämnas enligt den av arbetsgruppen
skisserade ordningen. Därigenom ges goda
förutsättningar för utskotten att kunna agera på ett
tidigt stadium under det att en fråga behandlas inom
Europeiska unionen.
Konstitutionsutskottet föreslår att
riksdagsordningen ändras så, att utskotten får rätt att
kalla också regeringsledamöter för information i EU-
frågor.
Centern föreslår i sin motion K5 att ett utskott
kunde offentliggöra en fråga genom att skicka ett
yttrande till EU-nämnden tidigt under en frågas
behandling. Konstitutionsutskottet vill inte föreskriva
något nu utan att först ha studerat erfarenheterna från
detta nya samarbete mellan riksdag och regering. Man
vill se om någon ytterligare formalisering blir
önskvärd. Detta blir en viktig angelägenhet för KU,
som kommer att ha hjälp av de stenografiska
anteckningar som vi föreslår skall föras vid
statsrådens överläggningar med EU-nämnden.
Birger Hagård tog här upp moderaternas
reservation i anslutning till detta. Han anförde att det
vore fel att omedelbart offentliggöra allting som sägs i
nämnden. I och för sig innebär inte stenografiska
anteckningar att allting blir offentliggjort. Det
argumentet faller alltså. Jag hoppas att riksdagen
kommer att ändra riksdagsordningen med två
tredjedels majoritet - jag är rädd för att det kommer
att behövas så stor majoritet för att detta väldigt
viktiga beslut om stenografiska anteckningar i EU-
nämnden skall gå igenom.
Centern har avgett en reservation till KU22. Vi
anser att det vore bättre att utrikesutskottet skötte
samrådet med regeringen när det gäller den s.k. andra
pelarens frågor i EU, som rör utrikes- och
säkerhetspolitiken.
Utrikesutskottet följer kontinuerligt med i de
sekretessbelagda rapporterna från Sveriges sändebud i
hela världen och har stor sakkunskap på området. EU-
nämndens arbete med alla andra frågor, som delvis
går in i varandra, bör vara fullt tillräckligt för att
överbelasta dess ledamöter. Jag yrkar bifall till
reservation nr 3 om att regeringen skall samråda med
utrikesutskottet i stället för med EU-nämnden när det
gäller utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. I övrigt
yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet
KU22.
Herr talman! Sammanfattningsvis deltar jag inte i
det enligt min mening djupt olyckliga beslutet att
ansluta Sverige till Europeiska unionen, enligt
förslagen i UU5, KU17 och FiU5. Jag kommer att
arbeta för att Sverige skall återfå sin suveränitet.
Under tiden är det viktigt att riksdagen finner
arbetsformer för ett så stort demokratiskt deltagande
som möjligt i de beslut i Bryssel som kommer att
binda Sverige. Talmanskonferensens förslag i TK1
kan bli av stor betydelse för detta. Jag bejakar KU:s
beslut att noga följa samverkan mellan riksdagens
utskott och regeringen för att se om förbättringar i
samverkansformerna behövs.
Jag anser att utrikesutskottet och inte EU-nämnden
borde vara regeringens samrådspartner när det gäller
utrikes- och säkerhetspolitiken. Jag yrkar därför bifall
till reservation 3 och i övrigt bifall till hemställan i
konstitutionsutskottets betänkande nr 22.