Fru talman! Jag har räknat till att talare har
konstaterat att det är ett historiskt beslut vi står inför
sex gånger i dag. Vi skall godkänna fördraget inför ett
medlemskap i Europeiska unionen.
Jag har under de två senaste veckorna haft ett par
tillfällen att besöka Strasbourg och Bryssel, och jag
kan bara konstatera att vi är välkomna. Vi är mycket
välkomna som medlemmar. Det knyts också stora
förväntningar till vårt medlemskap. Det knyts ibland
så stora förväntningar att jag inte riktigt vet hur vi
med de 22 ledamöter som vi skickar till EU-
parlamentet skall kunna leva upp till dem. Vi skall
naturligtvis göra det bästa vi kan.
Jag kan också konstatera att våra svenska
profilfrågor, som vi numera säger i det politiska
språket, också är väl kända. Man vet vad det är vi
kommer att driva och bidra med. Vi är välkomna att
komma just med de frågorna: miljön, öppenhet och
insyn, sysselsättningen och jämställdheten mellan
män och kvinnor. Det är just till de frågorna som
förväntningarna knyts. De knyts också till annat, som
t.ex. förbättrade procedurfrågor.
Vi fattar i dag ett beslut i stor enighet i denna
kammare. Utrikesutskottets betänkande i frågan
präglas av en stor enighet. Den största diskussionen
här i dag kommer väl kanske att röra konsekvenserna
för jordbruket. Jag skall inte lägga mig i den debatten.
De som kan frågan bättre får ta den diskussionen.
Med all respekt för hur viktig jordbrukspolitiken är
vill jag bara säga att det kanske ändå inte är den som
är viktigast i beslutet här i dag.
Det man är enig om diskuterar man kanske inte så
mycket. De stora linjerna, de viktiga skälen för ett
medlemskap, har vi varit ute och diskuterat inför
folkomröstningen. Det är dem vi har fått svenska
folkets ja för. Dessa linjer är vi också mycket eniga
om i riksdagen.
Jag tror att de allra flesta sade ja till EU för
fredens skull. Jag tror att det blev den stora
övergripande frågan. Det var insikten om att freden
tryggas bäst av mellanfolkligt samarbete, av förståelse
och förtroende för varandra. Har man förståelse och
förtroende för varandra kan man också arbeta
tillsammans, komma överens om saker gemensamt,
kompromissa ihop sig och göra det bästa.
Det fanns också en insikt hos det svenska folket
om att vi aldrig kommer att kunna lösa alla de andra
frågor vi pratar om här i dag utan freden - inte
jordbruksfrågorna, inte sysselsättningen, inte miljön.
Nu vilar det ett stort ansvar på oss som nation, på
regeringen och på riksdagen att inte bara gå in i EU-
samarbetet för att föra Sveriges talan, göra det som är
bäst för Sverige och driva de frågor vi tycker är
viktiga. Vi måste ge oss in i arbetet som de européer
vi är. Jag tycker att det är det vi beslutar om i dag. Vi
beslutar inte så mycket om hur Sverige skall må bra
av medlemskapet, utan om hur vi skall vara med och
ta vårt ansvar för Europas framtid.
Vi socialdemokrater åker som en samlad grupp till
EU-parlamentet - både de som var ja-sägare och de
som var nej-sägare i kampanjen. Vi åker för att med
respekt och ödmjukhet inför folkomröstningsresultatet
göra det bästa också för Sverige, och det bästa för de
socialdemokratiska idéerna ute i Europa.
Vi är beredda att också åka dit med ett kritiskt
öga. Det tycker jag att vi alla skall göra. Jag tycker
också att de som var mycket kritiska och som var nej-
sägare i folkomröstningskampanjen skall åka dit och
försöka ta till vara de möjligheter som ges. De skall
inte bara se allt det negativa och svårigheterna utan
också, Per Gahrton, åka dit och ta de möjligheter som
ges t.ex. på miljöns område. Både vi som har varit för
och ni som har varit emot skulle kunna åka för att ta
till vara möjligheterna och naturligtvis också för att
med ett kritiskt öga försöka förbättra det vi tycker är
fel och som kan bli bättre.
Det vilar också ett annat stort ansvar på oss i
kammaren och på våra politiska partier. Hur går vi nu
ut i vårt land och får i gång den breda diskussion och
den förankring som är nödvändig för att vi verkligen
skall kunna tala om att vi deltar i ett mellanfolkligt
samarbete? Det låter väldigt vackert, men det måste få
ett konkret innehåll. Vi har ju låtit svenska folket
avgöra frågan, och det är därför vi kan vara så eniga i
kammaren i dag. Nu måste vi också se till så att folket
blir involverat i det fortsatta arbetet. Därför pågår,
åtminstone i vårt parti, den diskussionen för fullt.
Fru talman! Trots enigheten finns det ett stort
antal reservationer fogade till utrikesutskottets
betänkande, men också ett ovanligt stort antal
särskilda yttranden där man har velat markera vissa
saker som man tycker är extra viktiga. Även
reservationerna andas i många stycken snarare
farhågor eller förmodanden än avvikande meningar i
ordets rätta bemärkelse. När det t.ex. gäller
vapenexporten tror Miljöpartiet att artikel 223 om
självbestämmande när det gäller vapentillverkning
och vapenhandel skall uppluckras. Vänstern vill ge
uttryck för att vi skall fortsätta en aktiv kamp mot den
internationella vapenhandeln. Jag känner inte när jag
läser dessa reservationer att de gäller så väldigt stora
invändningar, utan det är viljeinriktningar och
farhågor snarare än konkreta begrepp.
Den stora diskussionen här i dag har hittills
handlat om huruvida ett observatörskap i VEU är
förenligt med alliansfriheten och huruvida det är ett
första steg mot medlemskap i VEU, som Eva
Zetterberg trodde. Vi menar att det inte är så. När vi
säger att vi skall diskutera observatörskapet diskuterar
vi observatörskapet och ingenting annat. Per Gahrton
menar att vi bluffar. Över huvud taget säger Per
Gahrton väldigt ofta att andra bluffar. Alla andra
bluffar utom Per Gahrton. Jag kan inte tro annat än att
Per Gahrton också bluffar medvetet när han går ut och
påstår vad ett observatörskap skulle komma att
innebära.
Jag tycker snarare att vi nu måste diskutera frågan
utifrån den utgångspunkten att det är ett uppenbart
svenskt intresse att ha så god insyn som möjligt i alla
de säkerhetspolitiska diskussioner som har bärighet på
vår egen säkerhetspolitiska diskussion. Det är på
något vis vår plikt som nation att försöka att skaffa
denna insyn. Det är utifrån den utgångspunkten vi har
diskutera frågan.
Till slut, fru talman, vill jag säga några ord om de
frågor som berörs i KU22, som ju också diskuteras
här. Vi vet att EU-samarbetet, dess former och dess
utveckling inte är en gång för alla givna. Vi kan
omsätta det i något mindre skala, nämligen hur vi
skall hantera frågorna mellan regering och riksdag
och i de hus som utgör riksdagen. Vi kan konstatera
att vi nu också får vara öppna för att vidareutveckla
och pröva oss fram till hur vi skall förankra frågorna i
Sveriges riksdag.
I den motion som Margaretha af Ugglas och jag
har skrivit - vi tyckte att det var vår skyldighet som
ordförande respektive vice ordförande i riksdagens
utrikesutskott - har vi velat notera att utrikespolitik
inte är lika med EU-politik.
Vi har så mycket annat att ta hänsyn till: FN,
tredje världen och de snabba förändringar som pågår i
Asien och Latinamerika. Jag skulle kunna räkna upp
massor av saker som inte har direkt bärighet på EU
men som naturligtvis också kommer att involveras i
vårt utrikes- och säkerhetspolitiska samarbete med
EU.
I själva verket ser jag fram emot att vi efter en
mycket lång, intensiv och nödvändig diskussion om
Sveriges roll i det framtida Europa nu ändå skall få
litet större utrymme för att lyfta blicken, och titta litet
mer på resten av världen och föra debatten om tredje
världen och om övriga delar av det här jordklotet.
Men det är en debatt som vi får ta i ett annat
sammanhang.