Fru talman! Sverige kommer fr.o.m. nu att utöva
inflytande på en för oss delvis ny plattform. Vi har
sedan medeltiden grundligt påverkats av det övriga
Europas politiska beslut. Nu får vi för första gången
en möjlighet att - på fredlig väg - delta i dessa beslut.
Det svenska folkets vägval återspeglar de
förändringar som ägt rum sedan det kalla krigets slut.
Kommunismens sammanbrott och
supermaktspolitikens konfliktupplösning har givetvis
varit den avgörande faktorn men också en allt
snabbare internationalisering av villkoren för miljön,
för ekonomin och för våra möjligheter att skapa
sysselsättning och att trygga välfärden.
Som medlem i EU kommer Sverige att delta i den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Då kan
vi påverka utvecklingen och aktivt bidra till att skapa
en sådan alleuropeisk freds- och säkerhetsordning
som vi önskar. Den svenska militära alliansfriheten
kommer inte att rubbas av medlemskapet i EU.
Låt mig med anledning av den debatt som har
förts här i den frågan säga att Per Gahrtons
påståenden successivt har blivit avslöjade under
replikskiftena. Om jag hade varit vänlig skulle jag ha
kunnat säga att Per Gahrton, när han först påstod att
det var solklart att ett observatörskap i VEU skulle
leda till medlemskap, inte hade haft tillgång till
dokumenten och inte var påläst. Nu brukar Per
Gahrton läsa en hel del, och jag är rädd för att den
karakteristik som jag får lov att använda - även om
man ogärna för sådant till riksdagens protokoll - blir
att det handlar om en bluff.
Det är nämligen fullständigt klarlagt genom beslut
i EU att inget land kan tvingas till medlemskap i
VEU. Det framgår bl.a. av besluten i Edinburgh. Men
trängd i debatten svänger Gahrton, och det som var ett
solklart fastslående blir, liksom när det gäller en rad
andra påståenden, i replikskiftena referenser till vad
finska militärer har uttalat i finska tidningar. Det är en
för Per Gahrton relativt vanlig debatteknik att
reducera ett först solklart påstående till något som han
har läst någonstans. Om han har läst
Hufvudstadsbladet vet han naturligtvis också en hel
del om den debatt som har förts i Finland, också att
det där har framförts argument mot dessa militärers
uppfattning.
Pressad på den punkten svänger Per Gahrton och
säger att det handlar om debatten om debatten. Det
här har inte sagts före folkomröstningen. När han får
påpekandet att den kommande statsministern här i
kammaren har klargjort att ett observatörskap i VEU
inte tvingar oss till medlemskap, är Gahrtons teknik
att säga att detta var ett uttalande från den ena sidan -
det har inte framhållits av socialdemokraterna.
Utrikesminister Lena Hjelm-Wallén har tydligt
och klart i ett tidigt skede av
folkomröstningskampanjen uttryckt att observatörskap
i VEU är förenligt med neutraliteten. Därmed faller
också det argumentet. Per Gahrton står ganska
avklädd i denna diskussion.
Med Sveriges politiska och konstitutionella vägval
är det som kallats "ja-sidan" i svensk politik i grunden
upplöst. Det som förenat ja-sidan är en övertygelse att
vårt inflytande över framtiden stärks i medlemskapet,
att den verkliga demokratin förstärks.
Efter medlemskapet den 1 januari blir det återigen
de vanliga politiska motsättningarna - såväl som de
gemensamma intressena - som kommer att gälla. Nu
möts skilda politiska mål, olika syn på samhället, på
välfärdspolitiken, på hur vi skall ta oss ur
arbetslöshetens gissel, på hur vi skall kunna bygga en
bra framtid för svenska folket.
En del av dessa frågor kommer att behandlas på
den europeiska politiska plattformen. Men det stora
flertalet frågor kommer fortfarande att få sitt politiska
avgörande här hemma.
Debatten inför folkomröstningen har varit en
tillgång för demokratin. På ett sätt som inte skett på
länge i Sverige har demokratin och demokratins
grundvillkor, frågan om ett verkligt inflytande,
debatterats på bredden i vårt land. Man har diskuterat
formellt och reellt inflytande, öppenhet och insyn,
närheten till beslut och behovet av internationella
demokratiska lösningar. Dessa frågor har stötts och
blötts i hemmen, på arbetsplatserna, i folkrörelser och
organisationer och i de politiska partierna. Debatten
har varit nyttig. Insikterna om Sverige i ett europeiskt
perspektiv har ökat men också insikterna om
problemen och villkoren i beslutsfattandet liksom om
avstånd och närhet i förhållandet mellan väljare och
valda. Jag tycker att alla vi som har deltagit i debatten
på ja- respektive nej-sidan runt om i vårt land har höjt
den demokratiska medvetenheten i vårt land. Jag
hoppas att vi skall kunna behålla den plattformen för
en fortsatt intensiv debatt om hur vi skall stärka
demokratin i Sverige.
Sverige skall verka för ett Europa med en levande
demokrati. Vi skall ta med oss den debatt som vi för
här hemma ut till våra grannar. Alla människors lika
värde och delaktighet skall ligga som grund. Det är
därför också nödvändigt att den offentliga insynen i
EU ökar. Vi kommer att verka för en ökad öppenhet
och insyn och för en parlamentarisk och folklig
förankring av unionsarbetet. Ett nära samråd med
riksdagen är självfallet avgörande för våra möjligheter
att med framgång driva en aktiv EU-politik. Den
frågan kommer att tas upp särskilt av Berit Löfstedt,
men säkert också av många andra debattörer.
Jag vill svara på den konkreta frågan från Hadar
Cars om omröstningarna i ministerrådet när det gäller
lagstiftning. Hadar Cars frågade om den svenska
regeringen kommer att offentliggöra också hur andra
länder röstar och inte bara hur vi själva röstar. Det är
lätt att svara ja på den frågan. Det är också en ganska
okontroversiell fråga. I ministerrådets arbetsordning,