Fru talman! Om några timmar väntas riksdagen gå
till beslut i en för Sveriges framtid avgörande fråga -
den största riksdagen haft på sitt bord alltsedan andra
världskriget - den om svenskt medlemskap i den
europeiska unionen. Det är en historisk händelse, och
det foto som då tas av tavlan med voteringsresultatet
blir värt att återge i landets skolböcker.
Resultatet, det vet vi, blir ett överväldigande ja till
medlemskap. Det har stått klart alltsedan den 13
november, då suveränen, det svenska folket, bestämde
färdriktningen. Samtliga partier i riksdagen har också
förbundit sig att följa folkets vilja och inte gå emot
utslaget i folkomröstningen.
För oss som hett och innerligt önskat ett ja och
som arbetat intensivt för att nå det målet är denna dag
självfallet en glädjedag. Medlemskap i EU öppnar nya
möjligheter för vårt land och för alla oss svenskar.
Men det handlar inte om någon drastisk
scenförändring. Sverige har sedan länge engagerat sig
i det europeiska samarbetet inom bl.a. Europarådet,
EFTA och EES. Men med medlemskap i EU får vi
också - och det är en viktig förändring - ta plats i
styrhytten, vara med när de viktiga besluten fattas,
beslut som påverkar oss och som vi hade fått åtlyda
även om svenska folket skulle ha valt att ställa
Sverige utanför EU.
Inom Folkpartiet liberalerna finns ett starkt stöd
för Europasamarbetet. Det visade sig inte minst under
kampanjen inför folkomröstningen. Trots bedrövelsen
över valförlusten och Bengt Westerbergs
avgångsbeslut var liberaler över hela landet i gång
med torgmöten och torgstånd, med information i
gymnasier och på högskolor, bibliotek och ja-
centrum.
Det var viktigt att Ingvar Carlsson och andra inom
den socialdemokratiska ledningen lyckades svänga
opinionen inom sitt parti så att ja-rösterna där blev
lika många som nej-rösterna. Men det gav inget
nettobidrag till segern för ja-sidan. Uppgiften att väga
upp nej-majoriteten låg inom andra partier, inte minst
oss liberaler. Utan Folkpartiets insats hade det inte
blivit ett ja i folkomröstningen.
Det liberala engagemanget för Europatanken har
djupa rötter. När jag ser tillbaka på skrifter och
program från de senaste 30-35 åren kan jag med
stolthet notera vad träget opinionsarbete, grundat på
argument som står sig genom decennier, kan resultera
i. Det var det tidiga 60-talets unga liberaler som i bl.a.
skrifterna Ja till Europa 1961 och Många liberaler
1966 reste kravet på att Sverige för frihetens och
fredens sak helhjärtat skulle ställa upp i arbetet på
Europas enande. Det var också vi som redan då
pekade på riskerna för europeisk självtillräcklighet.
Det var vi som varnade för konsekvenserna av ett för
svagt nordiskt samarbete, och det var vi som från
demokratiska utgångspunkter tog upp frågan
Europaparlamentets svaga ställning.
Vi var allt annat än okritiska och förenklande, men
vi insåg samtidigt betydelsen av att de europeiska
demokratierna fördjupade sin samverkan och
gemensamt stod upp mot de krafter som hotade
friheten, freden, de mänskliga rättigheterna och den
fria företagsamhet som är en förutsättning för varje
samhälle som vill bjuda välfärd åt alla.
Med Sveriges, Finlands och Österrikes inträde går
arbetet i den europeiska unionen in i en ny fas. De
närmaste åren skall nya viktiga kapitel skrivas i EU:s
historia. Fallgropar och hinder kommer inte att
saknas. Utmaningarna för EU, för Sverige och för
svenska liberaler i EU är stora och många. En fast
övertygelse om medlemskapets möjligheter kan då bli
en inspirerande tillgång.
Från liberala utgångspunkter framstår det som
angeläget att den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken förstärks så att EU med kraft kan
företräda den syn på demokrati, mänskliga rättigheter
och respekt för individen som präglar länderna inom
unionen.
Det har många gånger känts smärtsamt att tvingas
konstatera hur handfallen och kraftlös EU stått då
grundläggande värden som demokrati och mänskliga
rättigheter bespottats och förtrampats i vår
omedelbara närhet. Kriget i det forna Jugoslavien
riskerar att underminera förtroendet såväl för EU och
NATO som för FN och ESK. Ingen av dessa
organisationer förefaller i dag ha den beslutskraft som
behövs för att få stopp på en av vår tids stora
europeiska tragedier.
Under efterkrigstiden har samarbetet inom de
europeiska gemenskaperna lotsat Europa från slagfält
till sammanträdesbord. Ändå slår ännu en krigsvinter
sina vassa klor kring Sarajevo. Låt oss också inom EU
verka för att den blir den sista; att ett utvidgat
samarbete mellan Europas folk ger de medel i
frihetens och fredens tjänst som kan tvinga
makthungriga nationalister till reträtt.
Till de lyckosamma händelserna i Europas historia
hör när juntan i Grekland och högerdiktaturerna i
Portugal och Spanien föll samman. Det skedde på
grund av despoternas inkompetens och tack vare
miljoner människors mod och motstånd. Men friheten
hade också en bundsförvant i EG som på många sätt
bidrog till att undergräva fascisternas styrka.
Efter det att demokratin segrat i de tre länderna
hjälpte EG dem att konsolidera folkstyret och sanera
ekonomin.
I dag står EU inför en liknande uppgift - bara
ännu större och svårare. Den är att få i gång
Östeuropas ekonomier, stabilisera ländernas
demokratiska system och ge dess medborgare
framtidshopp. För Sveriges del ligger självfallet
utvecklingen i Baltikum oss särskilt varmt om hjärtat.
Ett misslyckande i Östeuropa skulle inte bara vara en
tragedi för miljontals östeuropéer. Det skulle också
innebära svåra hot mot hela Europas fred och
välstånd.
Av EU kräver uppgiften vilja till omställning.
Bl.a. behöver jordbrukspolitiken reformeras. Det
skulle också gynna de fattiga länderna utanför Europa.
U-ländernas export till EU måste underlättas. Att
vinna alla delar av EU för frihandel förblir en viktig
uppgift för Europas liberaler.
"Kommunismen är död!" jublade Europa när
järnridån rämnade. Människor gick varandra till
mötes över öppnade gränser. Vi vågade tro på en
ljusnande framtid - en framtid utan kommunismens
ok. Men också i dag måste vi vara uppmärksamma på
politiska yttringar som vill legitimera förtryck och
sätta demokratin på undantag.
Utanför EU är på många håll fascismen stark.
Dess värre finns det fascistiska rörelser och tendenser
också inom unionens gränser. Till dirigenterna hör
Italiens Fini, Frankrikes Le Pen och Österrikes
Haider.
Enkla lösningar och grovhuggna budskap får lätt
en speciell attraktionskraft i tider då demokratier
kämpar en ojämn kamp mot hög arbetslöshet. Då det
demokratiska systemet inte förmår leverera kan grälla
locktoner från odemokratiska rörelser väcka gensvar.
Varje generation måste vinnas för demokratin, och
demokratin måste alltid värnas. Aldrig någonsin får vi
sänka garden mot fascismen!
Inom den utvidgade europeiska union i vilken
Sverige nu tar plats är det naturligt att de nordiska
länderna samråder med och stöder varandra i frågor
där de har gemensamma värderingar och intressen.
Det är också en glädje för oss att notera att alla EU-
länder önskade se Sverige som medlem av unionen
och att vi under medlemsförhandlingarna fick starkt
stöd inte minst av Danmark och Tyskland.
Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att
traditionellt nära relationer med några av länderna i
EU varken är eller bör vara liktydigt med permanent
förutsägbara allianser. Om Sverige skall spela roll i
utformningen av europeisk politik på bl.a.
utrikesområdet måste vi betrakta samtliga EU-länder
som goda och möjliga samarbetspartners. Vår trohet
knyter vi till våra idéer och våra värderingar.
I EU-länder kring Medelhavet finns en begriplig
oro för att EU:s utvidgning mot norr och öster skall
förskjuta de politiska perspektiven till nackdel för
Sydeuropa. Det finns anledning för Sverige att visa att
så inte alls behöver bli fallet.
Av dessa skäl är det också viktigt att Sverige
anstränger sig för att ytterligare bygga ut och stärka
sina relationer med, framför allt, Frankrike, ett land
som fyllt och fortsatt spelar en central roll i arbetet på
att förverkliga idéerna om en nära och allt fastare
europeisk samverkan - ett europeiskt förbund.
"Hur blir det då med tanken på ett medborgarnas
Europa?"
"Lovade inte ni politiker att fixa arbetslösheten?"
"Bryr sig EU om den arbetslöse EU-
medborgaren?"
"Vad gör ni för att skapa jämställdhet mellan
kvinnor och män inom EU?"
"När får vi en Europapolis som på allvar tar upp
kampen mot narkotikahajar, vapensmugglare och
terrorister?"
"Inser ni politiker hur viktigt det är att sänka
skatten på arbete - för de arbetslösas skull - och höja
på den på sånt som skadar miljön - för naturens
skull?"
Frågor av detta slag ställs varje dag runt om i
Europa. Frågorna i sig är en uppmaning till Europas
ledare att ta itu med det som bekymrar
Europamedborgarna. Den europeiska politiken måste
- om medborgarna skall engagera sig för Europas sak
- finna fäste hos dem som den ytterst är till för.
Vanliga människor måste känna igen sig och sin
vardag i den debatt som förs i de europeiska
församlingarna.
Därför är det också oerhört viktigt att alla vi
medborgare i den europeiska unionen vet hur EU-
lagar stiftas och vem som gör det. I ministerrådet -
där i dag de flesta viktiga besluten tas - måste
hemlighetsmakeriets rullgardiner dras upp så att
offentlighetens ljus kan flöda in.
Det är bra att den svenska regeringen förklarat att
den alltid skall offentligt redovisa hur den röstat i
olika lagstiftningsfrågor i EU:s ministerråd. Men det
är inte mindre viktigt att vi också får veta hur andra
länders EU-ministrar röstat. Vi svenskar måste ju -
precis som andra EU-medborgare - rätta oss efter
dessa lagar. Då är det, verkligen, inte för mycket
begärt att vi också får veta vilka som röstat igenom
dem.
Av alla länder på jorden är det, om jag minns rätt,
bara två som har offentlighetsprincipen inskriven i
sina grundlagar. Det är Sverige och Finland. När
dessa två länder nu inträder i EU är det av central
betydelse att de genast visar den öppenhet de anser
skall prägla ministerrådet och andra europeiska
församlingar.
Skulle Sverige och Finland vänta med detta, visa
en tendens att anpassa sig till den praxis som nu råder,
blir det svårt - ja, omöjligt - att bryta den vid en
senare tidpunkt. Det är nu det gyllene tillfället finns.
Låt oss inte missa det!
Jag vill därför ställa frågan till regeringens
företrädare: Kan vi lita på att regeringen - från första
dagen Sverige är medlem av EU - ger full
offentlighet åt hur alla i ministerrådet röstat i frågor
som gäller EU:s lagar och rättsregler?
Fru talman! När nyårsklockorna ringt in det nya
året är vi med - med i en nära och omfattande union
med 14 andra europeiska demokratier. Tillsammans
med dem och, efter hand, allt fler nya medlemmar vill
vi bygga Europa till ett gott hem för vår egen och för
kommande generationer.
Det är inget enkelt byggjobb och blir inte lättare
av att "arkitekterna" ofta kivas om vem som har den
bästa ritningen.
Att bygga framtidens Europa är svårt, men att inte
bygga det - att inte ens ställa upp på att försöka bygga
det - vore än värre. Det vore ett oförlåtligt svek och
en obegripbar dumhet!