Fru talman! Den 14 december 1994 kommer utan
tvivel att få en framskjuten plats i våra historieböcker
som dagen då Sveriges riksdag beslöt att förvandla
Sverige från självständigt land till ett sorts län i en
framväxande stormaktsstat och riksdagen från en
lagstiftande församling till en i huvudsak rådgivande
remissinstans.
Den dagen kommer också att betraktas som den
definitiva slutpunkten för den s.k. svenska modellen.
Nu blir Sverige medlem i en klubb som har visat sig
unikt effektiv i ett enda avseende, att under lång tid
upprätthålla en mycket hög arbetslöshet också under
högkonjunktur.
Någon kanske frågar: Var inte EU:s toppmöte i
Essen ett genombrott för en radikal EU-politik mot
arbetslöshet och en seger för Ingvar Carlsson?
Hemkommen efter tio dagar i Essen och Strassbourg
ser jag att detta är vad de svenska massmedierna har
rapporterat.
Märkligt nog kunde man inte se någonting av detta
i franska och tyska massmedier. Den seriösa franska
tidningen Le Monde sammanfattade i måndags
Essenmötets huvudsakliga beslut i sex punkter. Det
handlade om Östeuropa, Medelhavsländerna, stora
vägbyggen, industriell konkurrenskraft, Europol och
freden i Nordirland. Men inte ett ord nämndes om
arbetslösheten och kampen mot den. Denna fråga
hade inte Le Monde lagt märke till. I stället liknade
Le Monde Europeiska unionen vid en gammal utsliten
bil och skrev att EU snuddar vid problemen men inte
orkar hantera dem på annat sätt än som
procedurfrågor.
Hur har då detta felaktiga rykte kunnat uppstå, att
toppmötet i Essen på Ingvar Carlssons initiativ tog
krafttag mot arbetslösheten? Svaret är enkelt: EU:s
toppmöten är hemliga. Nyheterna om vad som sker
där bygger på läckor, dvs. läckor från deltagarna
själva. Alltså läckte Ingvar Carlssons medarbetare ut
att Ingvar Carlsson vann. För övrigt läckte Poul
Nyrup Rasmussens medarbetare ut att Nyrup
Rasmussen vann, och Majors medarbetare läckte ut
att Major vann. Därför kan man i de europeiska
tidningarna läsa att alla statsministrarna vann,
beroende på vilka tidningar och vilket land det gäller.
Detta är en ganska god illustration av det nya läge
som demokratin och informationen har hamnat i när
Sverige blev medlem i EU:s hemliga klubb.
Sanningen är att om någon vid Essenmötet vann så
var det som vanligt stormaktsbyggarna. Det framgår
tydligt av de beslut som fattades. Nu i efterhand, när
nyhetsintresset inte är så stort, finns de faktiskt
publicerade i de s.k. Presidential Conclusions. Detta
kan inte vara så mycket för svenska socialdemokrater
att yvas över.
EU-mötet uttalade sig bl.a. för energiska framsteg
när det gäller det europeiska enandet också inom de
ekonomiska och monetära fälten och slog fast att en
strikt tillämpning av konvergenskriterierna enligt
Maastrichtfördraget skall genomföras. Det var ett
beslut det, som Ingvar Carlsson i princip deltog i.
Hur rimmar då detta med löftena före
folkomröstningen? Den 2 november sade Jan
Bergqvist, ordförande i finansutskottet, till Dagens
Industri: Idén om en bank och en valuta kommer i
varje fall inte att genomföras under min levnad.
Är Jan Bergqvist akut döende, eller bluffade han
för att lugna de socialdemokrater som absolut inte vill
att Sverige skall binda sig till EU:s gemensamma
valuta?
Faktum är att Ingvar Carlsson genom att utan
reservation ställa upp bakom resolutionen om EMU-
kraven vid EU-toppmötet har begått ett löftesbrott.
Detta är inte det första, och det lär dess värre inte bli
det sista heller.
Det sägs i Essenmötets beslut också att total
avveckling av personkontroller vid de inre gränserna
skall genomföras fr.o.m. mars 1995.
Den 10 november fastslog Ines Uusmann i
Göteborgs-Posten att Sverige, trots EU-medlemskap,
skall behålla kontrollerna för att kunna förhindra
insmuggling av droger. Hur går då detta ihop med
EU-toppmötets beslut? Det går inte ihop.
I det gemensamma uttalande som ledarna för
socialistpartierna, däribland Socialdemokraterna,
gjorde före Essenmötet den 7-8 december hette det
bl.a. att majoritetsbeslut i ministerrådet måste utökas
- alltså mer överstatlighet. Dessutom har Ingvar
Carlsson redan erbjudit att Sverige skall avstå från en
ledamotsplats i kommissionen. Detta har han gjort
utan att fråga vare sig folket eller riksdagen.
Hur går då detta ihop med ja-sidans löften att
Sveriges självbestämmande inte skall minska utan
tvärtom öka genom EU-medlemskapet? Hur stämmer
det med Mats Hellströms erkännande inför riksdagens
EU-delegation efter folkomröstningen, att vi inte har
fått mandat för mer överstatlighet? Men Ingvar
Carlsson var med i Essen och skrev på att det skall bli
fler majoritetsbeslut. Hur hänger detta ihop? Det
hänger inte ihop. Löftena sviks.
I det betänkande som vi i dag skall fatta beslut om
vill alltså utskottsmajoriteten att Sverige skall bli
observatör i militäralliansen Västeuropeiska unionen.
Enligt Finlands ÖB betyder det att Finland som
observatör måste ställa upp med en speciell militär
styrka för att kunna uppfylla de förpliktelser som han
har uppfattat följer redan av ett observatörskap. Så det
finns politiker också i andra länder än Sverige som
sticker huvudet i busken - med tanke på vad
Margaretha af Ugglas nyligen sade. Det finns gott om
sådana politiker också i Irland, Finland och Österrike,
eller så bluffar de medvetet.
Inom VEU bluffar man inte. Där har man ju
entydigt slagit fast att observatörskapet är ett steg till
medlemskap. Det finns inte observatörskap som inte
är steg till medlemskap. Det är fullkomligt solklart.
Därför finns det andra former för dem som eventuellt
inte skall bli medlemmar eller som inte ännu står på
medlemslistan.
Nej till EU publicerar i dag en videokatalog över
löften som ja-sidan har avgivit. Löftesbrotten har
alltså redan börjat.
Mot bakgrund av detta och den enorma
desinformationskampanj som ja-sidan kunde
genomföra med stöd av hundratals miljoner från
näringslivet, något som Socialdemokraterna inte
reagerade mot - det gjorde man förr när näringslivet
pumpade in miljoner i borgerliga partier, men nu gick
det tydligen bra - kan man konstatera att många
väljare röstade ja till EU-medlemskap på falska
förutsättningar.
Svenska folket har inte röstat ja till
observatörsskap i militäralliansen Västeuropeiska
unionen, inte till fler majoritetsbeslut i Ministerrådet,
inte till total avveckling av personkontroll vid
gränserna i mars 1995, inte till energiska åtgärder för
att uppfylla EMU:s arbetslöshetsskapande
konvergenskriterier och inte till att Sverige skall avstå
från att vara medlem i Europeiska kommissionen.
Men redan innan medlemskapet formellt har trätt i
kraft står det alltså klart att dessa av ja-sidanförnekade
effekter också ingår i EU-medlemskapet.
Visst är det en sorts bedrägeri. Med det är ganska
skickligt genomfört. Sverige saknar
författningsdomstol. Det är de anklagade makthavarna
som själva avgör om de skall bry sig om den kritik
som har riktats mot dem för maktmissbruk. Därför
finns det ingen möjlighet att få något formellt
underkännande av folkomröstningen. Den möjligheten
saknas.
Därför måste också ett parti som har lovat att inte
motsätta sig genomförandet av
folkomröstningsresultatet betrakta ja-segern som ett
utslag av folkviljan. Det gör vi från Miljöpartiets sida.
Därför accepterar vi folkomröstningens utslag, men vi
instämmer inte i dess innehåll.
Vi kommer därför att lägga ner våra röster. På
samma sätt som vi gjorde vid omröstningen om
grundlagsändringen kommer vi att begära votering, så
att varje riksdagsledamots ställningsstagande i denna
historiska omröstning skall finnas registrerad.
Vi begär inte nu Sveriges utträde ur unionen. Men
vi begär att rätten till utträde skall fastslås och att
garantier för att den finns skall inhämtas av EU-
länderna. Jag är faktiskt ganska förvånad över att vi
inte har fått stöd för detta enkla krav. Ja-sidan har ju
påstått att detta är världens lättaste grej. Det är bara
att gå ut.
När vi då kräver att man skall få detta garanterat
av EU-länderna, så att saken skall vara klar och inte
behöver diskuteras, blir det avslag på vår begäran. Vi
får inte stöd av ett enda parti här i riksdagen. Är det
möjligen så att ja-sidan inser att den har fångat
väljarna i en fälla?
Det är den fälla som på danska kallas för
glidebane. Det är det sluttande planet som ett nytt EU-
land hamnar på och som obönhörligt leder till att alla
bagatelliserande löften om att EU inte alls är någon ny
stat måste svikas. Landet måste glida allt längre bort
från självbestämmandet och allt djupare ner i det
kvasidemokratiska moras som tvingar folkrörelser att
omvandla sig till lobbyister och lämnar allt fler
människor allt maktlösare.
Enligt de Socialdemokratiska partiernas uttalanden
i Essen är detta bara början. Där kärvs att EU
"avlägsnar hindren för en vidare utveckling av en
ständigt tätare union" - an ever closer union, dvs. full
fart längs glidebanen.
Nästa anhalt kommer mycket snabbare än vad en
del naiva ja-sägare tycks ha trott, de som inbillade sig
att ja-sägande den 13 november var slutpunkten för
EU-debatten i Sverige. Det är tvärtom. Det här är bara
början. Regeringskonferensens föreställning har redan
börjat.
Den 2 juni nästa år tillsätts en officiell s.k.
reflexionsgrupp. Sedan kommer snart förslagen från
regeringskonferensen. Det finns många olika förslag.
Men tendensen är klar. Det kommer att handla om att
vetorätten skall tas bort eller beskäras, att de större
EU-länderna skall få mer makt och att de mindre skall
få mindre makt. Det kommer att handla om
gemensam poliskår, gemensam krigsmakt, ett
gemensamt utrikesdepartement, osv.
Ingenting av detta har svenska folket gett
klartecken till i den folkomröstning vi har haft. I
Danmark är det en självklarhet att det skall bli en
folkomröstning efter regeringskonferensen år 1996.
Skulle vi ändå inte i dag kunna få det klargörande
beskedet ifrån alla ja-partierna att det också i Sverige
skall anordnas folkomröstning om resultatet av
regeringskonferensen år 1996? Det skulle rensa luften
ganska så ordentligt och vara ett positivt bidrag från
ja-sidan.
Fru talman! I dag går alltså den svenska modellen
i graven. Det är nya krafter som får ta på sig uppgiften
att skapa ett solidariskt samhälle i balans med naturen.
Det är klart att det i grunden måste vara någon sorts
proteströrelse, precis som arbetarrörelsen för hundra
år sedan var en proteströrelse mot den tidens problem
och orättvisor.
Det är ganska klart att den nya proteströrelse som
skall bli den konstruktiva samhällsbyggande rörelsen
för 2000-talet måste ha sitt ursprung i den breda
folkliga allians som fick 47 % av väljarnas förtroende.
Att Miljöpartiet är den rörelsens mest genuina
företrädare här i riksdagen framgår klart om man
följer debatten och läser utskottsbetänkandena. Det är
vi som mest konsekvent genomför denna EU-kritiska
linje till försvar för självbestämmande, demokrati och
en solidarisk samhällsutveckling i balans med
naturen.
Vi kommer att fortsätta det arbetet tillsammans
med de gröna i hela världen, och också tillsammans
med de gröna i EU-parlamentet. Men vi kommer även
att göra det tillsammans med den breda EU-kritiska
rörelse som finns i hela Norden men också i EU-
länderna och på många andra håll.
Det är en internationalistisk grön rörelse som
kommer att fortsätta kampen för det solidariska
samhället i balans med naturen. På så sätt kan vi se till
att den 14 december 1994 inte bara blir en slutpunkt
utan också en startpunkt för en förnyad kamp för ett
bättre samhälle, denna gång dock med gröna
förtecken i stället för med röda förtecken, som det var
för hundra år sedan.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till samtliga
Miljöpartiets reservationer. Jag kommer dock inte att
begära votering på samtliga.
I detta anförande instämde Ewa Larsson,
Marianne Samuelsson, Eva Goës, Gudrun Lindvall,
Gunnar Goude, Elisa Abascal Reyes, Birger Schlaug,
Kia Andreasson, Per Lager, Barbro Johansson,
Annika Nordgren, Yvonne Ruwaida, Ragnhild
Pohanka, Thomas Julin och Roy Ottosson, samtliga
mp.