Fru talman! Vi skall under några timmar inför
denna för tillfället relativt glest befolkade kammare
diskutera viktiga frågor om regionalpolitiken.
Jag skall göra en inledning av mer principiell
karaktär. Betänkandet innehåller många sidor,
yrkanden och reservationer, och propositionen är
mycket mångordig. Jag skall dock inte gå in särskilt
mycket på detaljerna.
Regionalpolitiken är en starkt ideologiskt betonad
fråga. Den handlar om jämlikhet, en rättvis
fördelning och solidaritet. Den måste bygga på
principen att den som behöver mest skall få mest.
Den måste också bygga på principen att man ställer
upp för de svaga och drabbade regionerna och
vågar prioritera.
Marknadskrafterna erbjuder ingen riktig
regionalpolitik. Ändå väljer den borgerliga
regeringen marknadskrafternas väg, och det är det
allvarliga i sammanhanget. Detta tar sig många
uttryck.
Näringspolitiken avvecklas. Statliga verk
avregleras, bolagiseras och privatiseras. Den
gemensamma sektorn avlövas. Detta utgör
allvarliga, dödliga hot mot regionalpolitiken, och
mot detta riktar socialdemokratin sin kritik.
Vi menar att den regionalpolitiska propositionen
borde ha handlat om just dessa saker, men det gör
den inte. Propositionen utgör närmast kosmetika
för att dölja de växande klyftorna. Det är den stora
bristen.
Arbetsmarknadsministern ökar bidragsfloran och
ger intryck av handlingskraft. Glesbygdsstöd
utvecklas till att förutom glesbygdsstöd bli även
landbygdsstöd och mikrostöd.
Arbetmarknadsministern flyttar pengar från
länsarbetsnämnderna till länsstyrelserna, men de
blir inte mer värda för det.
Arbetsmarknadsministern brer ut de knappa
stödmiljonerna över hela landet. Men en uttunnad
regionalpolitik drabbar de sämst ställda
regionerna. En jämförelse med skolpengssystemet
ligger nära till hands.
Börje Hörnlund försöker bedriva litet
näringspolitik. Det är som att måla på ruttnande
virke. Näringspolitiken är underminerad och
urgröpt. Att då som en engångsinsats låta
länsstyrelserna i hela landet få dela på 800 miljoner
kronor -- pengar som tas ifrån
länsarbetsnämnderna -- får karaktären av
kosmetika över en avvecklad näringspolitik.
Vi socialdemokrater föreslår omfattande insatser
för att återupprätta näringspolitiken och därmed
skapa sysselsättning och bekämpa arbetslösheten.
Vissa av åtgärderna har stor regionalpolitisk
betydelse, t.ex. förbättrad riskkapitalförsörjning.
Till detta hör vårt förslag om att ge
Norrlandsfonden 500 miljoner kronor. Hit hör
vidare viktiga miljöinvesteringar, branschprogram
för bl.a. skogsindustrin och gruvbranschen om 600
miljoner kronor, infrastruktursatsningar, som bl.a.
innehåller förstärkt vägunderhåll om 4 miljarder
och utbyggnad av telenätets AXE-system. Detta
har stor regionalpolitisk betydelse.
Vi föreslår också näringspolitiska insatser av
allmän karaktär, t.ex. direktavskrivning av
maskininvesteringar och ROT-program för
bostäder och offentliga lokaler. Detta gäller
generellt över hela landet och skall ställas mot
regeringens förslag om 800 miljoner kronor till
småföretag över hela landet.
Angående det förslaget, tycker vi att det är oklokt
att plåstra på en avvecklad näringspolitik genom att
gröpa ur arbetsmarknadspolitiken. Vi menar att
AMS kommer att behöva sina pengar nästa år, om
vi skall kunna bedriva en aktiv kamp för att få ned
arbetslösheten. Den är i sig det kanske allvarligaste
hotet mot en effektiv regionalpolitik.
Ett allmänt stöd till företag i hela landet med
mindre än 50 anställda hör knappast hemma inom
ramen för regionalpolitiken, hur vällovligt det än
är. Regionalpolitiken har sin roll att spela.
De flesta inser att avregleringen, bolagiseringen
och privatiseringen av den statliga verksamheten
ökar den regionala obalansen. Kommersialismen
satsar på lönsamma områden. Det handlar om
privatiserande, konkurrerande och vinstgivande
verksamhet. Vem tar då ansvar för de från
företagsekonomisk synpunkt olönsamma delarna?
Det är en viktig fråga.
Det finns nu en stor oro ute i bygderna över denna
utveckling. Starka reaktioner kommer till uttryck
från byagrupper av olika slag. Men regeringen drivs
på detta område av dogmatism. Privatiseringens
ayatollor har tagit befälet i regeringen. Deras
budord är: Avreglera, bolagisera, privatisera och
avpolitisera till varje pris -- så fort som möjligt, så
mycket som möjligt. Kosta vad det kosta vill!
Vem i regeringen frågar då efter de
regionalpolitiska konsekvenserna? Det borde
arbetsmarknadsministern med sitt
regionalpolitiska ansvar göra. Men ingen tycks ge
sig tid till det. Eller är det kanske så att ingen på
allvar är intresserad?
Skadeverkningarna nonchaleras. Överslätande
säger Börje Hörnlund och andra i regeringen: Vi
får undersöka det senare. Vi skall följa frågan. Man
beslutar först och utreder senare. Med den
tågordningen kommer regionalpolitiken allvarligt i
kläm. Så var det med beslutet om Posten och
beslutet om avregleringen av järnvägstrafiken
häromveckan. I tur står nu delar av Vägverket.
Förra veckan drev regeringen igenom beslutet att
avreglera elmarknaden. Statsministern har gett
vallöftet att privatisera Vattenfall, och Assidomän
är redan sålt. Inga hänsyn tas till de negativa
effekter som kan uppstå i befolkningsglesa
områden, som höjda elpriser i glesbygd, glesare
postturer och försämrad råvarutillgång för sågverk
i inlandet. Sådana risker tycks regeringen strunta i.
Att moderaterna driver en sådan politik förvånar
inte. Men hur i all världen kan Centern vilja åka
med på den vagnen? Det skulle vara intressant att
veta. Det är inte att undra på att väljarna flyr
Centerpartiet enligt opinionsmätningar. Vi har ju
alla märkt den vånda som centerpartister här i
kammaren känner inför en del av de beslut som de
har tvingats delta i i den heliga fyrklöverns namn.
Inte ens på områden där Börje Hörnlund själv är
ansvarig tar man hänsyn till de regionalpolitiska
konsekvenserna. Jag tänker på det aktuella
förslaget om arbetslöshetsförsäkring. De stora
socialbidragskostnader som det kan förorsaka i
glesbygdskommuner oroar nu väldigt många, men
regeringen säger: Den dagen, den sorgen.
Vi socialdemokrater anser att de regionalpolitiska
effekterna skall analyseras i förväg innan man
vidtar sådana här förändringar. Det är ett krav som
vi ställer i det här sammanhanget också.
En annan fråga av stor regionalpolitisk betydelse är
den offentliga sektorns utveckling. Som bekant
betyder den offentliga sektorn mycket mer för
glesbefolkade regioner än för storstäderna. Därför
drabbas glesbygden hårdare när den offentliga
sektorn avrustas. Det är en central regionalpolitisk
fråga, men regeringen förbiser den. Vi
socialdemokrater vill värna om den offentliga
sektorn, bl.a. av detta regionalpolitiska skäl.
NUTEK, som är ett av regeringens verk, har
nyligen presenterat en mycket viktig rapport om
statsbudgetens regionala fördelning. Jag tycker att
regeringen skulle ha läst den innan man
presenterade den regionalpolitiska propositionen.
Rapporten visar nämligen att den
inkomstutjämning mellan regionerna som skedde
under 80-talet har upphört under 90-talet. Det har
skett ett allvarligt trendbrott i detta hänseende. Det
säger sig självt att de skattelättnader som
regeringen har bjudit kapitalägarna på inte har
gynnat Sorsele och Sälen. De har gett mer till
Djursholm och Danderyd.
Rapporten ger en viktig information för våra
fortsatta överväganden. Den analyserar de
regionala effekterna av en budgetsanering genom å
ena sidan besparingar och å andra sidan
inkomstförstärkningar. Det visar sig då att om
budgetsaneringen skall ske genom
inkomstförstärkningar, dvs. skattehöjningar, får
man ett ur regionalpolitisk synpunkt jämnare
utfall. Det är viktigt att bära med sig den
kunskapen i det fortsatta politiska agerandet.
Att den här viktiga rapporten kom tre veckor efter
det att regeringen presenterat sin regionalpolitiska
proposition är ganska symtomatiskt för
beredningen av propositionen. Handläggningen av
den regionalpolitiska propositionen har från
regeringens sida präglats av maktfullkomlighet och
nonchalans mot riksdagen och remissorganen.
Trots ett enhälligt uttalande från riksdagen för ett
år sedan om behovet av sedvanlig parlamentarisk
medverkan i utredningsarbetet gav
arbetsmarknadsministern inte partierna någon
hederlig chans. Detta är klandervärt. Lika
anmärkningsvärt var det att remissorganen bara
fick två--fyra veckor på sig att svara på de disparata
rapporter som under senhösten skickades ut från
Glesbygdsmyndigheten, NUTEK och
regeringskansliet.
Det resultat som regeringen nu presterat utgör
ingen höjdare. Denna proposition går knappast till
historien som något viktigt inslag i den
regionalpolitiska utvecklingen. Vår invändning är
framför allt att den är så bristfällig i analysen och
åtgärderna beträffande den stora regionalpolitiken,
dvs. sektorsanslagen, som jag nu har berört
översiktligt. Regeringen erkänner ju också att de
frågor som behandlas i propositionen bara har
marginell betydelse för regionalpolitiken.
Varför då inte ägna större tankemöda åt de
områden som har mera avgörande betydelse för en
balanserad regionalutveckling? Jag kan inte se
någon annan förklaring än att regeringen är
ideologiskt bunden i marknadskrafternas våld.
Centern försöker förgäves att skyla sin fångdräkt.
Propositionens välvilliga ordflöde kan inte dölja att
regeringens politik kommer att leda till ökade
klyftor och även ökade regionala klyftor.
Uppenbarligen känner sig
arbetsmarknadsministern osäker på sina egna
förslag. Man kan inte tolka det förhållandet att han
redan nu aviserar en utredning om samordningen
av olika typer av statliga stöd på annat sätt. Hade
det inte varit klokt att göra en sådan utredning -- en
utredning värd namnet -- innan man utökade
bidragsfloran ytterligare? Hade det inte varit klokt
att försöka samordna förändringar i
regionalpolitiken med det regelverk som kan bli
följden av ett eventuellt medlemskap i EU?
Nu rör vi oss på en mycket osäker mark. De besked
som regeringskansliet haft att ge när det gäller
effekterna av samordning med EU har långt ifrån
varit tillfredsställande. Jag kan bara beklaga detta.
Vi socialdemokrater anser att vi nu, i stället för att
utöka regionalpolitiken med ytterligare
detaljregler, borde eftersträva en ökad
decentralisering av de regionalpolitiska stöden. Vi
föreslår att länsstyrelserna skall få ett ökat ansvar
och en ökad frihet att disponera resurserna utifrån
den länsstrategi och det utvecklingsprogram som
man presenterar. Här knyter vi an till de idéer som
har presenterats av NUTEK i remissmaterialet i
fjol höstas. Tyvärr har regeringen inte velat ta till
sig de idéerna.
Fru talman! Jag vill avsluta med att framställa några
yrkanden. Av tidsskäl vid voteringarna skall jag
inte yrka bifall till alla våra reservationer. Först
yrkar jag bifall till utskottets hemställan under
mom. 82. Sedan yrkar jag bifall till res. 1 angående
målen för regionalpolitiken och res. 3 angående en
ny modell för fördelning av företagsstöden. När det
gäller de olika sektorsfrågorna yrkar jag bifall till
res. 8 som gäller kommunikationerna och bl.a.
innefattar ökat vägunderhåll med drygt 4 miljarder,
res. 9 beträffande de viktiga frågorna om
avreglering, res. 11 om ökad riskkapitalförsörjning,
res. 14 angående vinstmedel i vattenkraften och
res. 25 om 500 miljoner kronor till
Norrlandsfonden. Vidare yrkar jag bifall till res. 31,
35 och 36 som rör anslagsfrågor, bl.a. ökat anslag
till Glesbygdsmyndigheten med 3 miljoner kronor
och ERU med 1,6 miljoner kronor.