Fru talman! Jag skall börja med mitt yrkande. Jag
står naturligtvis bakom min meningsyttring. När
jag har lusläst betänkandet, har det visat sig att jag
kan stå bakom en serie av socialdemokratiska
reservationer, vilket inte framgår av min
meningsyttring. Jag vill nu nöja mig med att yrka
bifall till res. 9, 25, 29, 35 och 36. Dessutom yrkar
jag bifall till min meningsyttring avseende mom. 2,
9, 13, 16, 18, 19, 20, 23, 50, 81, 87 och 100. Det kan
tyckas vara många yrkanden, men jag har strukit
ännu många fler för att spara kammarens tid. Det
är viktiga förslag som vi lägger fram, och det är
viktigt att få dem prövade.
Fru talman! Regionalpolitiken är ett slags
specialitet i politiken. Den går tvärs över många
andra politikområden. Om vi hade en bra
transportpolitik, utbildningspolitik, näringspolitik,
energipolitik, miljöpolitik osv., och på ett bra sätt
finansierade den offentliga välfärden, skulle man
kanske inte behöva ha så mycket regionalpolitik.
Då skulle problemen lösas av sig själva. Men utan
det får vi en obalanserad utveckling i olika delar av
landet, och vi måste kompensera för nackdelar. Vi
måste starta en utveckling som bryter traditionella
mönster.
Låt mig säga att det alltid finns möjlighet att
kritisera stödformer. Detta blir ett slags
bidragssystem. Det påminner ibland om
internationellt bistånd, som är nödvändigt och ofta
bra, men som alltid har en del nackdelar med sig.
Det är lätt att i efterhand visa på problem. Om jag
förstod Laila Strid-Jansson rätt är regionalpolitiken
egentligen förkastlig, förutom i Hälsingland.
Yrkandena från Ny demokrati är påfallande
lokalpatriotiska. Det är ett utslag av den mest
extrema populism som jag har mött i politiken, som
nydemokraterna här exemplifierar.
Problembilden är betydande. Sammanfattningen i
Kommunförbundets rapport Levnadsförhållanden
i Sveriges kommuner illustrerar något av vad jag
menar. Genomsnittsåldern i
glesbygdskommunerna är fyra år högre än i
förortskommunerna i storstäderna. Arbetslösheten
är störst i glesbygdskommunerna. Andelen
offentliganställda är störst i
glesbygdskommunerna. Mer än en femtedel av
hushållens disponibla inkomster i
glesbygdskommunerna kommer från sociala
transfereringar. Det är störst andel
förtidspensionerade i glesbygdskommunerna.
Ohälsotalet är högst i norra Sverige och
Bergslagen, osv.
Å andra sidan har storstadskommuner också
problem. De har störst tryck när det gäller
invandrarinflyttning. De har störst tryck när det
gäller socialbidrag. Kriminaliteten är störst i
storstäderna, hur vi än mäter den.
Det finns alltså regionalt avvikande mönster som
spelar mycket stor roll för människors liv och
välfärd.
Georg Andersson berörde rapporten från NUTEK
om statsbudgetens regionala fördelning. Det är,
tycker jag, det mest ambitiösa anslag jag har sett,
som går utöver det vi har talat om i vår motion, som
vi kallar den stora regionalpolitiken. Vi har där
framför allt tittat på sektorspolitiken --
transportpolitik, utbildningspolitik, näringspolitik
osv. Vi har lagt till som ytterligare ett område den
offentliga välfärden, skatteförändringar som rör
den offentliga sektorn osv. I NUTEK-rapporten
sammanfattas allt detta i begreppet den stora
regionalpolitiken. Man noterar där att ett
trendbrott har inträffat. Man ser att
glesbygdskommuner och de kommuner som
uppvisar problem i dag inte favoriseras i den totala
politiken. I första hand favoriseras
storstadskommunerna. Det hänger främst ihop
med skattepolitikens utveckling. I rapporten finns
också intressanta analyser av vilka olika effekter
detta kommer att få när det gäller att klara av
underskottet i statsfinanserna.
Regionalpolitiken är viktig, både den stora och den
lilla. Därför tycker jag att man skulle ha tagit ett
samlat grepp och haft en bred beredning. Jag har
varit mycket kritisk mot beredningen. Det har vi
framfört i vår motion. I betänkandet från
arbetsmarknadsutskottet noteras litet ironiskt att
jag, som representant för Vänsterpartiet, avträdde
från referensgruppen för förberedelser för den
regionalpolitiska propositionen. Det gjorde jag i
slutfasen, efter att ha suttit på
kafferepssammanträden, ostrukturerade,
osammanhängande, där det lästes upp disparata
rapporter och disparata remissvar utan någon
helhetstäckning, utan någon diskussion om
avregleringen av offentlig sektor, utan någon
diskussion om energipolitik och miljöpolitik, som
betyder så mycket, utan någon diskussion om
offentlig sektor. Det var en utomordentligt
oambitiös, nästan förnedrande behandling, som jag
tycker att jag var med om. Men det är möjligt att
det är praxis i Arbetsmarknadsdepartementet,
Börje Hörnlund. Det skulle förklara något av den
kvalitet som propositionerna som kommer från
arbetsmarknadsdepartementet brukar ha.
Den stora regionalpolitiken handlar om statens
ekonomiska politik. Den handlar om skatter och
avgifter, om transfereringar till kommunerna.
Självfallet är den offentliga sektorn, kommuner
och landsting, och dess förmåga att biträda
medborgarna när de är sjuka, arbetslösa osv. av
yttersta betydelse. Det gäller också att upprätthålla
en god skolgång. Det är väl känt att Vänsterpartiet
är utomordentligt kritiskt till den politik som har
bedrivits inom denna sektor av den borgerliga
regeringen.
Det är också viktigt att se på sektorspolitiken,
såsom järnvägspolitik, trafikpolitik och
utbildningspolitik. Även där har vi ofta haft
alternativa förslag och riktat stark krikik mot
regeringen. Allra mest vill jag nog föra fram
kritiska synpunkter när det gäller den praktiskt
taget uteblivna näringspolitiken i Sverige av i dag
under den moderate ministern Per Westerberg.
Man lade ner VT-delegationen. Det finns inga
initiativ på träindustrins område kring förädling
osv. På punkt efter punkt saknas initiativ, där
samhällets resurser kunde hjälpa näringslivet att
lyfta till ett mer modernt och marknadsinriktat
produktsortiment, med intresse för energi- och
miljöomställning.
Energi- och miljöpolitiken har gått i stå, menar jag.
Vi tar inte vara på biobränslet som vi skulle kunna.
I många utredningar talas om att vi här skulle
kunna hämta både 50 och 60, kanske uppemot 80
TWh. Men det kräver skattepolitiska insatser och
särskilda investeringsbidrag till fabriker som
framställer bränsle på olika sätt.
Det är ständiga klagomål på
riskkapitalförsörjningen ute i regionerna, ofta
välmotiverade. Men vi har ju Atle och Bure, säger
man. Ja, det har vi. Men vi saknar riskkapital som
kan gå in på lokal bas och utveckla näringslivet, där
man verkligen känner företag, produktmöjligheter
och marknad. I några fall tror jag att vi är överens
om detta. Norrlandsfonden har fått ett slags
lösning, men inte alls den vi ville ha. Vi menar att
det var riktigt att utveckla den och att få med
Gävleborg, men det var fel att göra det med ett så
litet medeltillskott som nu blir fallet. Vi och
Socialdemokraterna har föreslagit väsentligt större
satsningar.
När det gäller stödformerna i regionalpolitiken, om
vi nu går in på den mindre regionalpolitiken, finns
det i Socialdemokraternas motion en serie förslag
som jag tror att många hade varit intresserade av.
De rimmar ganska väl med inte fullt så utvecklade
förslag som finns hos oss. Det är förslag om att dra
ner på generella, passiva, traditionella bidrag
såsom nedsättning av sociala avgifter och att få fram
mera lokalt präglade utvecklingsinsatser, där
länsstyrelser och kommuner i samspel spelar en
mycket stor roll. Det kräver också flexibilitet. Man
måste kunna anpassa åtgärderna efter varje företag
och varje insats. Men tack vare att vi inte fick sitta
i någon riktig beredning och ha någon riktig
diskussion, kom vi aldrig till skott och vi kom aldrig
fram till någon samsyn på dessa områden. Jag tror
att det var till skada för alla. Det hade funnits
möjligheter att hitta lösningar. Det är jag övertygad
om.
I några fall finns det ett samförstånd. Jag tror att
alla är överens om vikten att modernisera data- och
telenät, av distansundervisning, av att utveckla
möjligheter för distansarbete och av att glesbygds-
och landsbygdsutvecklingen skall ske med lokal
mobilisering. Jag tror att man helt enkelt är klar
över att man måste ha ett underifrånperspektiv och
lokal mobilisering ute i bygderna och ute i landet.
Man kan inte sitta och vänta på att gåvorna skall
komma från Bryssel eller från Stockholm.
Jag tror att vi är helt överens om att det krävs
samlade grepp. Man måste kräva strategier,
länsprogram och kommunprogram som rimmar
med varandra och drar åt samma håll. Jag tror att
decentralisering är avgörande. Det finns många
andra sådana områden. Vi har i många år
motionerat om kvinnornas roll, och jag tycker att vi
till stor del har fått ett genomslag för vårt synsätt
den här gången. Det skall jag uppmärksamma. Det
är något som inte minst Glesbygdsmyndigheten har
fört fram med stor kraft.
Är regeringens politik en förnyelsepolitik på det
här området eller inte? Det är litet blandat. Jag
tycker att det är positivt med en serie av
kvinnosatsningar. Jag tycker att det är positivt att
man betonar ett underifrånperspektiv och satsar på
byutvecklingsgrupper. Vi har velat gå litet längre
och ge ytterligare litet stimulanspengar till
byutvecklingsgrupperna, men det förslaget har
avslagits i betänkandet.
Vi tycker att det ligger någonting bra i att man
inriktar sig på att utveckla näringsliv och företag
snarare än att passivt ge bidrag, men regeringen
kommer inte så långt på den vägen. De nedsatta
socialavgifterna i stödområdena ligger på den nivå
de ligger. Vi motionerade om att börja en
nedtrappning, men vi har inte fått något stöd.
Det regeringen gör är att tillfälligt ta pengar från
arbetsmarknadspolitiken, där pengar så väl behövs,
och satsa dem på småföretagarstöd runt om i
landet. Man kan säga att det försvagar den
regionalpolitiska profilen i politiken.
Jag är inte helt negativ till förslagen. Vi har också
sagt att vi kan vara med på delar av dessa åtgärder
om de får en vettig finansiering. Men vi kan inte
vara med om att dra ned den
arbetsmarknadspolitiska budgeten. Vi kräver mer
pengar för att göra mer ambitiösa insatser för de
arbetslösa. Det hade funnits pengar på andra
konton. Vi har anvisat några exempel på var man
hade kunnat ta en del av dessa pengar. En annan
del av pengarna hade man inte behövt flytta. Inom
arbetsmarknadspolitik och inom NUTEK:s
område finns det goda möjligheter att satsa på
kompetenslyft för de mindre företagen. Men jag
tycker att en del av förslagen kan vara rimliga.
Jag skall nämna några av våra förslag. Vi har
föreslagit att 70 miljoner kronor satsas på
forskningstjänster och på forskningskapacitet vid
de mindre och medelstora högskolorna. Detta
skulle vara av yttersta betydelse för utsatta
regioner. Det vet Börje Hörnlund, men han hänger
inte med särskilt långt i det resonemanget. Han för
ett resonemang, men det slutar med att några
tycker att det är viktigt att ha forskningsresurser
och andra att det kan vara farligt, och så blir det
ingenting. Där har Vänsterpartiet ett konkret
förslag som jag yrkar bifall till.
Vi menar att vi måste få stopp på den sanslösa
avreglering som pågår och som drabbar
glesbygden. Det gäller Posten, vägar och
Vattenfall. Det gäller på många olika områden.
Man måste ta det mycket försiktigare. Man måste
se upp med de regionala effekterna. Vi har redan
sett väldigt starka negativa effekter av
avregleringen.
Om man nu skulle satsa på småföretagarutveckling
i stort skulle man också rikta in sig på särskilt
utsatta områden. Det var för oss en kombination.
Vi har en lång argumentation som gäller
Bergslagen. Bergslagen faller under sex län, är
svårt att administrera, har en gammal
industristruktur, högt ohälsotal, hög arbetslöshet
osv. Där skulle det göras en gemensam satsning av
den typ som Norrlandsfonden har utvecklat, eller
varianter av den. Man skulle satsa 200 miljoner
kronor för att förnya näringslivet och
infrastrukturen. Bergslagen borde inte vara ett
krisområde med tanke på den goda kompetens, den
goda historia och den goda kultur som finns i
området.
På samma sätt har vi föreslagit en riktad satsning på
Fyrstadsområdet kring Uddevalla och Trollhättan,
där det har varit en mycket kraftig
industriomställning. Det handlar framför allt om
bilindustri nu på slutet. Vänsterpartiet hade också
ett mer offensivt och ambitiöst förslag när det gäller
Norrlandsfonden.
Vi har föreslagit en differentiering av
bensinskatten. Vi förutsätter inte att man sänker
skatten i Norrlandslänen och håller kvar den på den
gamla nivån i övrigt, utan vi menar att man under
en process där man av miljö- och trafikskäl höjer
bensinskatten ser till att göra en differentiering så
att man inte belastar glesbygden mer än man måste
göra. Glesbygden skall kunna gå fri från den
höjningen. Bilen spelar så stor roll där än så länge
eftersom det finns problem med kollektivtrafiken.
Vi har föreslagit en serie åtgärder som handlar om
energibeskattning. Det är av yttersta vikt för
skogslänen och glesbygden att vi får snurr på
biobränslepolitiken. Det kräver en rejäl
skatteväxling, och för en sådan har vi inte vunnit
något gehör. Vi har menat att det är en av de
viktigaste politiska åtgärderna. Den skulle både
gynna uppkomsten av jobb och miljön i
glesbygden.
Vi har föreslagit att en vattenkraftsavgift skall tas
ut. Vi har tagit upp den frågan många gånger.
Förslaget avslås. I en reservation från
socialdemokraterna skrivs det att frågan är viktig,
men vi vänsterpartister har faktiskt ett yrkande om
att regeringen skall återkomma med ett förslag om
vattenkraftsavgift. Detta skall ske för att vinsterna
från tillgångarna i skogslänen -- framför allt
Norrland -- skall återföras dit för
näringslivsutveckling och utveckling av
infrastruktur, utbildning, osv.
När det gäller landsbygdsåtgärderna har vi lagt
fram en serie förslag. Vi har hämtat en del av
förslagen från Glesbygdsmyndighetens idéskrifter
om olika lokala initiativ. Det gäller ungdom,
kvinnor, fritid, barn och att man skall kunna få
tillgång till byutvecklingspengar för sin
organisation. Det gäller kanske inga stora belopp --
30--40 miljoner kronor -- men vi tror att det hade
varit ett mycket bra stöd för lokala mobiliserande
åtgärder.
Vi har föreslagit 100 miljoner kronor i särskilt
avräknat länsanslag till storstäderna. Det skulle
riktas mot de invandrartäta områdena, där det finns
mycket stora problem både med jobb och av social
natur. Som regionalpolitiken nu är definierad faller
kanske inte storstäderna under denna, men där
finns verkliga värfärdsproblem som är regionalt
definierade och som borde gå att komma åt.
Vi står mycket frågande inför det som står skrivet i
propositionen om forskningsverksamheten och om
att man vill inrätta en professur i Umeå. Vi vill
lägga pengarna på ERU. Vi menar att man skall
kraftsamla. När ERU finns i Östersund och har fått
förtroende skall också ERU kunna lägga ut
forskningsresurserna. Om det är någon högskola
som skall få merparterna av resurserna borde det
vara Mitthögskolan med säte i Östersund.
På samma sätt vill vi favorisera
Glesbygdsmyndigheten. Om vi nu skall ha en
myndighet med det hemska namnet -- en statlig
verksamhet som håller ihop och stimulerar
glesbygdspolitiken -- får vi se till att satsa på den.
Det för mig in på frågan om de olika aktörerna. När
det finns pengar poppar det upp många som vill ha
pengarna -- många tiggarskålar. Det gör det alltid
när det gäller bistånd. Jag har sett det i
biståndssvängen i Latinamerika. Det gäller inte
minst svenska organisationer, och kanske
universitet och forskare -- vad vet jag? Den rivalitet
som finns mellan folkrörelserådet Hela Sverige
skall leva och en del andra aktörer är inte av nytta
för den svenska politiken. Den kan måhända
däremot vara nyttig för vissa glesbygdsbetonade
partier.
När det gäller de 800 miljoner kronorna har vi sagt
att vi är beredda att ge ungefär hälften till
småföretagsutveckling rent generellt. Det skulle
finansieras över B 2-anslaget innevarande
budgetår, där det finns pengar över. Över det
anslaget har vi finansierat ROT-anslag och annat.
Vi menar att 100--150 miljoner kronor redan hade
kunnat utnyttjas för samma ändamål över de anslag
som finns inom AMS och NUTEK när det gäller
kompetenshöjande åtgärder. Vi menar att
ytterligare 200--250 miljoner hade kunnat satsas
direkt in i stödområdet för att utveckla näringslivet
och inte bara passivt ge stöd. Det skulle helst ske i
kombination med våra insatser i Fyrstadsområdet
och Bergslagen och just för att skapa en ny anda
och en ny utveckling i dessa områden.
Slutligen, fru talman, vill jag säga att man med stor
våldsamhet överdriver EU:s betydelse för
regionalpolitiken. EU ger oss i själva verket
problem genom de komplicerade reglerna vad
beträffar målområde 6 och andra områden. De gör
att vi för att förverkliga additionalitetsprincipen
måste binda pengar där vi kanske inte vill binda
dem. Det är åtminstone mycket oklart i dag. Jag
förutser att vi får mycket stora problem med att
bevara den regionalpolitiska profilen i Sverige i
samband med en EU-anslutning.
Jag menar dessutom att de kostnader som åsamkas
statsbudgeten kommer att ytterligare försämra
läget för den offentliga sektorn, vilket mångfaldigar
problemen i de områden som verkligen har
problem.
Även här vill jag åberopa den NUTEK-rapport
som kom häromdagen. Den är väldigt tydlig när
man skriver att dessa EU-pengar, som motsvarar
ungefär 900 kr per invånare i stödområde, är
småpotatis i jämförelse med de pengar som ges i
form av statsbudgetens regionala effekter. Jag vill
skriva under på detta väldigt starkt. Jag beklagar att
det inte fanns utrymme för en diskussion av dessa
utomordentligt viktiga strukturella frågor i en
beredning eller utredning.
Jag har redan läst upp mina yrkanden. Jag vill
avslutningsvis säga att regionalpolitiken behöver en
rejäl förnyelse. Det finns inslag i propositionen som
leder till viss förnyelse. Men hittills är det allra
mesta ogjort. Det är en stor nackdel att den politik
som ligger utanför den lilla regionalpolitiken under
den borgerliga regeringen till sin verkan starkt
försämrar läget för utsatta regioner.