Fru talman! Först av allt vill jag framhålla att jag
givetvis ställer mig bakom samtliga mina
reservationer. Men för att spara tid åt kammaren
yrkar jag endast bifall till res. 2, 4, 13 och 23.
Sverige är i dag ett land i djup ekonomisk kris.
Även om nu exportföretagen går bra och
arbetslösheten minskar marginellt anser jag att
regeringen inte med kraft tagit itu med vårt lands
största problem, nämligen landets ekonomi.
Vi lånar i dag 190 000 kronor per minut, timme
efter timme, dag ut och dag in, vecka efter vecka.
Jag har svårt att se det s.k. ljuset i tunneln. Men jag
har kanske missuppfattat det hela. Det kanske
skulle vara ljudet i tunneln av Sveriges ekonomi
som rasar ihop.
Vi är mycket tveksamma till regeringens
målformuleringar för regionalpolitiken. Det kan på
goda grunder ifrågasättas om det överordnade
målet att öka den enskildes möjligheter att fritt
kunna välja arbete och bostadsort är realistiskt. I
varje fall kan denna målsättning inte uppnås med
den regionalpolitik som förordas.
Det är inte i första hand genom att öka de
regionalpolitiska insatserna som man kan ge
förutsättningar för människor att bo och verka i alla
delar av landet. Insatserna bör ske på andra
politikområden.
Statens insatser i regionalpolitiken måste främst
inriktas på att skapa förutsättningar för att
tillvarata och stimulera de goda idéer som får
näringslivet att blomstra och som skapar arbeten
och småföretagsamhet. Stor betydelse måste
naturligtvis tillmätas goda kommunikationer,
utbildning och forskning.
Regeringen föreslår att regionalpolitiken skall
utformas utifrån ett könsperspektiv. Jag, som själv
är företagare, anser det vara en skymf mot kvinnor
att man skall behandlas efter sitt kön och inte efter
kompetens.
Jag anser vidare att jämställdhetsfrågor bör vara en
angelägenhet för hela landet, exempelvis frågor om
kvinnligt företagande.
Inrätta ett rejält tilltaget riskkapitalbolag för
kvinnor! Det skulle snabbt sprida sig vart man kan
vända sig för att få låna hur litet pengar man vill till
en låg ränta samt även i vissa fall kunna få ett
bidrag. I stället smetar man ut det litet här och var
och krånglar till det hela. Man har inte tid som
enskild företagare att tillbringa dagar med att leta
upp alla olika administratörer.
Jag är kritisk till att de regionalpolitiska medlen
skall öka i omfattning. Snarare bör dessa minska.
Staten bör nämligen vara restriktiv när det gäller
generella stödsystem, och i synnerhet gäller det att
avstå från att införa nya generella stödsystem.
Härigenom uppmuntras enskilda företag att
fortsätta verksamheter som eljest inte skulle kunna
stå sig i konkurrensen med andra företag.
Konkurrensen snedvrids mellan företag som får
stöd och sådana som som inte får stöd. Resurser
binds i företag och branscher utan framtidsutsikter.
Nödvändig strukturomvandling försenas.
Näringspolitiken måste ha en sådan utformning att
den skapar allmänt gynnsamma villkor i hela landet
för industriell verksamhet och annat företagande.
Stor restriktivitet måste iakttas med företagsstöd.
Jag vet inte hur många gånger jag sagt i denna
kammare: Sluta hälla pengar över lönsamma
företag! Företag behöver i princip inga bidrag.
Företag behöver en god jordmån att växa i, som
möjlighet att låna pengar till en låg ränta,
uppluckrade arbetsrättsliga regler m.m. Klarar
man sig inte då, skall man omedelbart byta bransch.
Det är i och för sig bra att regeringen inser att
stödformerna bör ses över, men en sådan åtgärd
borde ha skett innan regeringen föreslagit nya
stödformer. Regeringen borde därför ha avstått
från att lägga fram dessa förslag.
Vidare kommer Sverige att få problem vid ett
eventuellt medlemskap i EU. Inget annat land har
en sådan kraftigt utbredd bidragsflora som Sverige.
Arbetsmarknadsministern hade chansen redan
hösten 1991 att tillsätta parlamentariska
utredningar både vad beträffar alla stöd- och
bidragsformer som florerar i ''Bidragssverige'' och
även naturligtvis beträffande
arbetslöshetsförsäkringen. Det är mycket
förvånande att Börje Hörnlund, med den stora
erfarenhet av arbetsmarknadspolitik som han
besitter, inte tog chansen.
I stället för att förenkla för den enskilde, som man
tyvärr alltför ofta glömmer, har man återigen infört
nya system och nya stödformer med en mängd olika
administratörer. Resultatet kommer givetvis att bli
att det kommer att bli dubbelarbete, ingen
samverkan mellan de olika administratörerna och
ökade möjligheter till fusk, och för den enskilde blir
det ännu mera förvirrat.
Fru talman! Vi har under en längre tid
argumenterat och kämpat för en samordning av
bidrag och stöd på alla fronter. Med erfarenheter
från verkligheten har vi speciellt kritiserat AMS
och delvis NUTEK. Denna kritik har vi nu
konstruktivt framfört under nästan tre år utan
gehör från riksdag och regering.
Baserat på verklighetsfakta som uppenbarligen
endast Ny demokrati har tillgång till har vi t.o.m.
försökt övertala utskottet att ta ett eget initiativ att
utreda bidragsfusket. Naturligtvis gick inte
utskottet med på detta, då det indirekt skulle ha
varit en kritik mot både den sittande och den gamla
regeringen.
Egentligen är det bara att beklaga att vi åter, som
så många gånger tidigare, får rätt, då Expressen i
sin artikelserie den 20--22 maj redovisar det
bidragsfusk och den inkompetens som i många fall
råder inom AMS, arbetsförmedlingar och
NUTEK. Åtskilliga skattemiljoner har här runnit
ut i sanden till ingen nytta. I höstas var det
Aftonbladet som hade en lång artikelserie om
svartjobben.
Politiker! När skall ni reagera?
Expressen skriver:
''Statliga Nutek har satsat minst 370 miljoner
kronor av skattebetalarnas pengar på 591 företag.
Syftet var att företagen skulle bli livskraftiga och
skapa nya jobb. Men samtliga företag har gått i
konkurs under de tre senaste åren.''
Nutek förklarar: ''Problemet är att vi inte har någon
intern revision av verksamheten.''
NUTEK:s ledning -- som dessutom uppenbarligen
känner till problemen -- vill enligt Expressen inte
ha någon kontrollverksamhet. Den litar enbart på
mottagarna. Man tar sig för pannan.
Nu kommer NUTEK att få mera pengar, mera
ansvar. En självklar fråga från mig blir: Har man
över huvud taget personer anställda på NUTEK
som har någon som helst kunskap om
företagsamhet?
Samma fråga kan man ställa om AMS. Där säger
en arbetsförmedlingschef kritiskt: ''Våra
stödformer är sällan långsiktiga och vettiga. Vi
stoppar mest undan folk i så kallad sysselsättning
för att dämpa statistiken över den öppna
arbetslösheten.''
Jag kan inte låta bli att kommentera vad Georg
Andersson sade om AMS, nämligen att AMS
behöver mera pengar. Eftersom man per den 31
mars i år endast hade gjort av med 13,5 miljarder av
28 miljarder undrar jag: Varför behöver man mera
pengar, när man inte ens kan göra av med sitt redan
mycket stora anslag?
Vid en rundringning till arbetsförmedlingar har jag
fått reda på att man känner att man inte har
kompetensen att bedöma kvaliteten på de starta-
eget-kurser som man köper in. Därför anser man
att det vore bättre att en anordnare som är insatt i
företagsamhet hade hand om det hela, inte
arbetsförmedlingen. Det är alltså
arbetsförmedlingens egen personal som säger
detta. Därmed är inget ont sagt om starta-eget-
bidraget, vilket är bra, men det skall skötas av
kompetent folk.
Företagsstöden måste bli mer restriktiva och
snarare trappas ner till sin omfattning än utvidgas.
Särskilt viktigt är detta när det gäller bidrag till
lönekostnader, vilka kan få
konkurrenssnedvridande effekter.
Sysselsättningsstödet bör därför inte utökas vad
gäller beloppen till enskilda företag på det sätt som
föreslås i propositionen.
Jag måste säga att kontentan av mina tre år är att
jag är oerhört besviken på regeringen, som trots att
man känner till problemen inte gjort något för att
förenkla och strama upp arbetsmarknads- och
regionalpolitiken. Jag hade faktiskt väntat mig
mera av en borgerlig regering.
När t.o.m. länsstyrelser skriver till departementet
och klagar på bristen på samordning och enkelhet i
systemen, borde man väl ha reagerat.
Nu till Norrlandsfrågor.
Jag är mycket glad över att regeringspartierna till
slut insåg att Gävleborgs län skall in i
Norrlandsfondens verksamhetsområde. Länet är
en självklar del av Norrland i alla andra
hänseenden, och därför är jag nöjd med detta
beslut. Norrlandsfonden är, anser jag, ett välskött
företag med endast 7--8 % förlust per år, och det är
med förvåning som man kan konstatera att övriga
regionalpolitiska administratörer inte har samma
seriösa framtoning och ansvar.
De stora avstånden i Norrlandslänen innebär
avsevärda nackdelar, såväl för de boende som för
företagen. Bristen på effektiva, gemensamma
transportmedel innebär en förstärkning av dessa
olägenheter.
Mot denna bakgrund är det angeläget att peka på
den betydelse som bilen har i dessa län. Skatten för
bensin och andra drivmedel bör sänkas i
Norrlandslänen. Kan man införa andra generella
stöd, av typen GAS och liknande, borde man även
kunna bistå med detta.
Sysselsättningsläget såväl i mitt hemlän,
Gävleborgs län, som i stora delar av landet är
oroväckande. Tydliga ansträngningar krävs för att
komma till rätta med de problem som gör sig
gällande. Bl.a. borde det arbetsmarknadspolitiska
regelsystemet göras mer flexibelt och onödiga
detaljkrav mönstras ut. Införande av en enda
bidragsform -- ett övergripande anställningsstöd --
borde vara ett steg i rätt riktning. Även om jag nu
upprepar mig, kan det inte nog sägas att systemet
för regionalpolitiska insatser måste förenklas.
Tar man inte med kraft itu med dessa problem,
kvarstår både arbetslösheten och
budgetunderskottet.