Herr talman! När IMF analyserar krisländerna konstaterar de att två länder står ut: Brasilien och Sverige. Vi har tagit oss igenom krisen utan stigande inkomstskillnader. Det är IMF:s bedömning av Sverige. Det beror på att vi har mycket barnomsorg, utbildning och en ekonomisk politik som stöttar konjunkturen. Det beror på att vi har en arbetsmarknad som fungerar bra jämfört med många andra länder.
Samma slutsats har andra dragit. Finanspolitiska rådet konstaterar att vi inte har haft några ökade inkomstskillnader under krisåren, vilket naturligtvis är förvånande givet att vi har gått igenom den värsta ekonomiska krisen sedan depressionen.
Vi vet hur det var när Ulla Andersson och Vänsterpartiet var med och styrde Sverige. Då handlade det bara om att trycka ut människor från arbetsmarknaden. Det är där våra visioner skiljer sig åt. Jag vill ha en modern välfärdsstat där trygga människor får bra skola, bra omsorg, har förutsättningar att få jobb och vi har en arbetsmarknad som fungerar. Ni har bara en politik, och det är att bygga ut bidragssamhället.
Att en åldrande välfärdsstat i Nordeuropa ska ge sig ut på en kurs där vi går tvärs emot alla andra länder och bygger ut bidragspolitiken och finansierar detta genom att lägga skatter på unga människor och tjänstesektorn, det är en så bakvänd politik att man bara häpnar. I en seriös debatt skulle vi naturligtvis prata om vad vi gemensamt ska göra för att få en välfärdsstat som kan fungera väl i en globaliserad ekonomi. Vad ska vi göra för att få in stora skatteintäkter som täcker välfärden och samtidigt vara konkurrenskraftiga i en ökad global konkurrens?
Där står de rödgröna partierna tysta. Deras enda alternativ är att styra skutan rätt ut i bidragsträsket.
(Applåder)