Herr talman! Statsrådet von Sydow svepte över
ett brett fält i sitt inlägg, som innehöll många punkter
där jag instämmer.
Jag vill ta upp miljöskattefrågan. I mitt inled-
ningsanförande nämnde jag att statsrådet i dag hade
möjlighet att förklara att man från socialdemokratisk
sida inte längre skulle utgöra en bromskloss för att få
till stånd effektivare ekonomiska styrmedel mot
gränsöverskridande miljöförstöring. Tyvärr tog stats-
rådet inte den chansen utan försvarade den linje som
intagits, inte minst av den nuvarande statsministern.
Eftersom statsrådet von Sydow är lika orolig som
jag inför detta med gränsöverskridande miljöförstö-
ring och klimatpåverkande utsläpp, utgår jag från att
han på något vis gör en annan avvägning än jag. Vi
landar ju på helt olika ståndpunkter.
Det finns förstås exempel på att man tycker att ett
förslag i sig är bra och att det skulle kunna göra nytta,
men där man ser så stora risker att det spiller över på
något annat område och där nackdelarna är så mycket
större. Sådant händer oss alltid i livet och i politiken.
Uppriktigt sagt har jag aldrig förstått den svenska
socialdemokratiska motviljan. De danska socialde-
mokraterna däremot har samma uppfattning som jag.
Jag skulle gärna vilja höra mer om detta.
Vad är det för risker som gör att en miljöintresse-
rad person som Björn von Sydow ändå hamnar på fel
sida i den här frågan? Vad är det som gör att han
tycker att det i den andra vågskålen ligger så stora
värden att han fortsätter att försvara bromsklossposi-
tionen på miljöområdet?