Herr talman! Jag tänker för tids vinnande vara
mycket restriktiv när det gäller att yrka bifall till re-
servationer. Jag yrkar bifall till reservation 26 och
reservation 42. Det betyder naturligtvis inte att vi inte
står bakom alla våra yrkanden och reservationer.
Jag tror att jag har missbedömt tiden för mitt anfö-
rande och hoppas att ni kan bevilja mig någon minut
till.
I en intervju häromdagen i den franska tidningen
Le Monde delgav f.d. presidenten i kommissionen,
Jacques Delors, sina synpunkter på den regeringskon-
ferens som tar sin början i Turin i morgon. Många av
hans åsikter skulle säkert få den svenska publiken att
kippa efter andan. Monsieur Delors ser hellre att det
blir en ordentlig kris än att berget bara föder en mus,
som han uttrycker sig, dvs. att ingenting blir resultatet
av regeringskonferensen. Han accepterar hellre att de
länder som vill gå längre när det gäller tätare samar-
bete skall kunna utgöra en förtrupp som inte i sin tur
kan tvinga andra länder att gå så långt, dvs. inte läng-
re än de själva vill.
Tveksamma länder skall inte heller kunna sätta
käppar i hjulet för dem som vill ha ett intimare sam-
arbete på säkerhets- och utrikespolitikens område,
men också när det gäller försvarspolitik. Han förutser
en gemensam penningpolitik, en gemensam valuta.
Jacques Delors kan också tänka sig ett andra Europa,
bredvid detta intimare samarbete, för de länder som
inte kan tänka sig en så djupgående integration; ett
stor Europa som bygger på de fyra friheterna, samar-
bete, fred och förståelse.
I ljuset av utvidgningen måste unionen anpassa si-
na institutioner. Jacques Delors anser dock att triang-
eln rådet, parlamentet och kommissionen fungerar
relativt väl och varnar för att riva ned det man redan
har uppnått.
Som vi vet finns det olika modeller för vad man
skall åstadkomma i regeringskonferensen. Vi svenskar
har ju uttrycket lagom, som i mångas ögon karakteri-
serar var vi står. Det är ofta svårt att översätta till
andra språk. För oss svenskar är det nästintill omöjligt
att förstå hur kätterskt det måste låta i unionsanhäng-
arnas öron när länder som Storbritannien egentligen
inte vill veta av någon integration alls, utom på de
fyra friheternas område.
Vi skall ha klart för oss att Monsieur Delors åsik-
ter inte hör till de mest extrema.
Var står Sverige i förhållande till integrations-
drömmarna? De olika partiernas program kan visa
upp en ganska brokig provkarta på olika idéer om ett
mer eller mindre enat Europa. Det är inte helt själv-
klart att vissa partier, som säger sig vara starkt positi-
va till EU, egentligen är för så mycket mer än de fyra
friheterna och ett visst samarbete på säkerhetspoliti-
kens område.
Jag skall inte tjata om bristen på yrkanden och re-
servationer i moderaternas agerande inför betänkan-
det, men jag beklagar att moderaterna när det gäller
exempelvis miljöskatterna är mer noga när det gäller
principerna än när det gäller realiteten att vår miljö
förstörs om vi inte kan göra något gemensamt.
Det är inte bara i vårt land som tveksamheten inför
EU:s vägval är stor. Det är därför som regeringskon-
ferensen som skall se över och precisera Maastrich-
tavtalet är en sådan utmaning. Det handlar om att få
en ökad förståelse för hur olika länder ser på integra-
tionen. Det handlar minst lika mycket om att hos den
enskilde fransmannen, holländaren, tysken, svensken
osv. få en förankring och förståelse för vad man vill,
vad som är önskvärt, genomförbart och nödvändigt
för att Europabygget skall kunna fortsätta och bli
beboeligt.
Den enskilde medborgaren i våra länder måste
uppleva att det som händer är både begripligt och
befogat. Det måste i någon mening svara mot hans
behov. Jag vill därför lyfta fram några områden som
vi kristdemokrater tror människor tycker är viktiga för
vardagen.
Att få leva i ett Europa där det råder fred, trygghet
och stabilitet står högt på människors önskelista.
Arbetslöshetens gissel berör direkt eller indirekt allt-
för många människor i dagens Europa. Människor
kräver en lösning om inte EU skall komma i vanrykte
när det gäller den här frågan.
Man vill också ha gemensamma lösningar när det
gäller den gränsöverskridande brottsligheten och
naturligtvis för de miljöhot som inte känner några
gränser.
När det gäller möjligheterna för en gemensam sä-
kerhets- och utrikespolitik är vi i stort sett på samma
linje som regeringen.
Beträffande arbetslöshet och inte minst företagens
villkor har vi en annan infallsvinkel än regeringen.
Beträffande skatteväxling och ekonomiska styr-
medel för miljöpolitiken vill vi vara mer offensiva än
regeringen. Det kommer Mats Odell att återkomma
till i sitt anförande litet senare.
Även när det gäller samarbetet i rättsliga frågor
och i inrikesfrågor, den s.k. tredje pelaren, menar vi
att den yttre gränskontrollen och frågor som rör den
internationella brottsligheten och narkotikan skall bli
föremål för överstatligt beslutsfattande. Det kommer
Holger Gustafsson att gå in på i sitt anförande. Han
kommer också att ta upp frågan om östutvidgningen.
Kristdemokraterna anser att resultatet av rege-
ringskonferensen måste bli en europeisk union som
har förmåga att agera och ta ansvar både inom och
utanför unionens gränser. Det skall ske genom att man
definierar klara kompetensområden inom vilka unio-
nen skall agera med sedvanlig respekt för demokrati,
mänskliga rättigheter, rättsstatliga principer och
marknadsekonomiska principer. Kristdemokraterna
anser att EU-fördragen skall inledas med en komplett
förteckning över grundläggande mänskliga fri- och
rättigheter. Europarådets konvention om mänskliga
rättigheter borde därför infogas i fördragstexterna.
Vi menar att detta är utomordentligt viktigt, inte
minst med tanke på östutvidgningen, men också på
EU:s internationella agerande utanför Europa.
EU:s kompetensområden bör tydligt definieras,
och klart framgå av fördragen. Subsidiaritetsprinci-
pen, som skrevs in i unionsfördraget, måste få en
effektivare och klarare tillämpning än den har fått
hittills.
Jag vill också nämna i förbigående att Inger Da-
vidson kommer att ta upp frågan om barnkonventio-
nen, som redan har nämnts här.
EU:s demokratiska legitimitet vilar på att Europa-
parlamentet tillförsäkras större möjligheter att delta i
den gemensamma lagstiftningsprocessen samt på
medborgarnas engagemang i europeisk politik. I den
lagstiftande processen måste därför Europaparlamen-
tets roll stärkas för att göra denna institution mer
jämställd med rådet. De nuvarande olika lagstiftande
procedurerna måste reduceras och förenklas för att
saker och ting skall bli begripliga, och för att det skall
gå lättare att fatta beslut.
Domstolens starka position måste bibehållas. Tack
vare den präglas EU av fasta rättsliga principer. Do-
marna i Europeiska gemenskapernas domstol bör
utses av medlemsländernas regeringar efter det att
Europaparlamentet har uttryckt sin åsikt om utnäm-
ningsförslagen.
De mindre ländernas ställning och förmåga är na-
turligtvis viktiga för ett land som Sverige. Vi menar
att inflytandet från de mindre länderna måste värnas.
Det är därför en angelägen uppgift för Sverige att föra
fram krav på att nuvarande proportion för viktningen
av röster i rådet bevaras.
Vi tycker att ordförandeskapet skulle vinna på att
förlängas till ett år. Därigenom skulle man uppnå en
större kontinuitet. När det gäller utrikespolitiken är vi
inte förtjusta i en herr eller fru GUSP, utan menar att
man i stället kan tänka sig att ordförandeskapet skulle
få en starkare ställning om tiden förlängdes.
För att unionen skall fungera även med utökat
medlemsantal måste majoritetsbeslut användas i större
utsträckning. Vi menar att fördragsändringar, utvidg-
ningar och ökningar av de egna ekonomiska resurser-
na samt frågor som påverkar medlemsländernas vitala
säkerhetspolitiska intressen även i fortsättningen skall
fattas med enhetlighet.
Man bör kunna finna en modell som innebär att
medlemsländernas nationella parlament systematiskt
och omgående rådfrågas av sina regeringar inför
lagstiftningsbeslut i rådet. Kommissionen bör sända
sina lagstiftningsförslag på remiss till de nationella
parlamenten för yttranden.
Freden är en ständigt lika aktuell målsättning för
utrikespolitiken inom EU. För att freden skall kunna
vara verklig även i framtiden måste medlemsländerna
verka för att EU effektivt skall kunna vidta aktiva
säkerhetspolitiska åtgärder. Holger Gustafsson kom-
mer att återkomma till detta, i ljuset av östutvidgning-
en.
Som jag nämnde i förbigående skiljer sig vår
ståndpunkt i utrikes- och säkerhetspolitiken inte så
mycket från regeringens. Vi menar naturligtvis att det
är oerhört viktigt att Sverige behåller sin militära
alliansfrihet. Men Sverige bör ta en mycket aktiv del
- vilket också görs redan nu - i att komma andra
länder till hjälp med fredsinsatser och fredsoperatio-
ner.
Vi menar att ett eventuellt europeiskt försvarsarbe-
te skall ske på mellanstatlig nivå. Inget medlemsland i
EU skall tvingas att åta sig förpliktelser om ömsesi-
digt försvarsbistånd. Sverige bör aktivt förhindra att
EU disponerar gemensamma kärnvapen. Det bör
framgå av NPT-konventionen.
Till sist vill jag säga några ord om sysselsättnings-
unionen. Det är viktigt att sysselsättningen blir före-
mål för EU:s gemensamma agerande. Det är nödvän-
digt att minska arbetslösheten. För att detta skall
komma till stånd fordras dock ett gott företagsklimat.
Förväntningarna på nya arbetstillfällen ställs i första
hand på den privata sektorn, och i synnerhet på de
mindre och medelstora företagen. Många studier visar
att de flesta arbetstillfällen kommer till just i mindre
företag. Därför är ett gynnsamt klimat får små- och
nyföretagande i Europa av största vikt för kampen
mot den höga arbetslösheten.
De fem Essenpunkterna som redan har nämnts här
måste därför följas upp på nationell nivå. Det är
emellertid viktigt att fastslå att EU inte kan lösa de
inhemska finans- och näringspolitiska problemen. EU
kan dock bidra till att skapa gynnsamma tillväxtför-
hållanden, som i kombination med medlemsländernas
ekonomiska politik framkallar ekonomisk utveckling.
Men den huvudsakliga ansträngningen för att få fram
fler utvecklingskraftiga företag vilar helt på vår egen
vilja att lokalt förverkliga tillväxtbefrämjande åtgär-
der.
Europeiska rådet har i stor samstämmighet talat
om fem punkter som är oerhört viktiga. Om vår rege-
ring vill vara trovärdig i fråga om gemensamma åt-
gärder för sysselsättningsunionen, kan den inte på
hemmaplan gå rakt emot de två viktigaste åtgärderna
som det fattats beslut om på toppmötet i Essen. Det
gäller minskade direkta lönekostnader och större
arbetsmarknadspolitisk flexibilitet. När man dessutom
ignorerar en tredje punkt, dvs. sysselsättningsintensiv
tillväxt, får man inte trovärdighet för sysselsättnings-
politiken vare sig på hemmaplan eller inom Europa.