Herr talman! Ärade kammarledamöter! Statsminis-
tern är i Turin, utrikesministern i Moskva och han-
delsministern får företräda regeringen i denna debatt.
Det gör jag med glädje.
När man läser det betänkande som nu diskuteras
kan man säga att utskotten har gett en väldig bredd på
regeringens skrivelse från slutet av förra året. Det är
en bredd i hållningen inför den omfattande, svåra
internationella förhandling som vi står inför. Det är en
stor tillgång. Regeringen kan stödja sig på betydande
delar av den politiska oppositionen.
I går hade statsministern en diskussion med före-
trädare för Moderaterna om huruvida Moderaterna är
ett regeringsalternativ eller inte. Jag vill inte gå in på
den diskussionen i dag, men så mycket är klart som
att det i Sveriges riksdag finns en synnerligen stor
bredd när det gäller de grundläggande EU-politiska
frågeställningarna. Det har framförts nyanser, både i
reservationer och i inlägg från talarstolen i dag. Det är
väl riktigt, eftersom det bevisar att EU-politiken håller
på att övergå från att vara utrikespolitik till inrikes-
politik.
EU:s karaktär bör, enligt regeringens och utrikes-
utskottets mening, också efter utvidgningen förbli ett
statsförbund som bedriver gemensam politik på delar
av samhällsfältet. EU bör också behålla den märk-
värdighet som EU innebär, nämligen att det ger en
fördel för de befolkningsmässigt små stater och natio-
ner som Europa är så uppfyllt av att kunna hävda sig i
det internationella politiska och ekonomiska systemet.
Jag vill ta upp några punkter som berörts under de
tidigare inläggen. Det förefaller finnas en bred enighet
om att utvidgningen inte skall tas till intäkt för att
uttunna dagens EU så att det blir ett frihandelsområde
av samma slag som EFTA, som i och för sig var
framgångsrikt. Den skall inte heller ses som ett argu-
ment för att fördjupa samverkan mellan vissa stater,
medan andra mot sin vilja ställs utanför av dagens
medlemsstater.
Sysselsättningsfrågan har varit uppe. Nog har det
hänt mycket sedan den svenska regeringen tog upp
detta. Det har kommit uttalanden från kommissionen
och från Europaparlamentet. För bara två veckor
sedan var det en konferens i Stockholm. De nästan tio
stater som var företrädda menade där att avgörande
förändringar måste ske om EU skall kunna ha den
närhet till människors problem och glädjemöjligheter
i Europa som vi talar om i högtidstalen.
Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
har berörts från flera håll. Kärnpunkten i det som
finns i regeringens skrivelse är, som utrikesutskottet
på ett utmärkt sätt utreder, att det är Sveriges riksdag
som ytterst definierar vad som är ett vitalt intresse.
Riksdagen avgör när Sverige inte anser sig kunna
acceptera ett majoritetsställningstagande.
Miljöskattefrågorna har varit uppe i debatten. Vi
vill gärna se att miljöpolitiken utvecklas allmänt efter
gemenskapsstatliga linjer. Skattefrågorna är proble-
matiska, eftersom de vätter mot så väldigt vida delar
av samhällslivet. Jag vill för svenskt vidkommande
bara fästa uppmärksamheten vid vad som händer om
vi går in på detta, och samtidigt vill genomföra den
omvandling av vår energiförsörjning som avveckling-
en av kärnkraft innebär.
Skattefrågan rör också politikens centrala kon-
fliktpunkter i Europa. Liksom i fråga om sysselsätt-
ningen finns där ett perspektiv av idémotsättningar.
Kanske är det rätt att säga att det är lättare att våga
satsa på gemenskapsstatlighet, gemensamma åtagan-
den och majoritetsbeslut på de politikområden där
man erfarenhetsmässigt känner att de ideologiska
motsättningarna är mindre. Det handlar om sådana
områden där man är närmare varandra och lättare kan
fördra tanken på att komma i minoritetsposition.
Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
är i verkligheten en kombination i den skiss som vi i
dag gör från regeringens och riksdagens sida. Det
handlar om enhällighet i normalläget, möjlighet till
kvalificerade majoritetsbeslut i vissa lägen och åter-
gång till enhällighet - dvs. till att ett enskilt land skall
kunna förklara att mellanstatlighet måste gälla - i de
verkligt avgörande fallen.
Avgörande för valet mellan gemenskapsstatlighet,
med allt vad det innebär, och mellanstatlighet, med
allt vad det innebär, är väl ändå idépolitiska motsätt-
ningar. Ibland är det kanske också andra motsättning-
ar, av intressekaraktär. Låt oss arbeta för, och hoppas
på, att Europa, också med utvidgningen bakom sig,
kan innehålla ett faktiskt politiskt närmande mellan de
olika idésystemen. Därigenom kan vi också successivt
våga ta steg när det gäller gemenskapsstatligheten.
Det är dock politikens faktiska innehåll människorna
emellan som bör vara avgörande.
Regeringen vill fortsatt arbeta i synnerligen nära
samverkan med riksdagen när det gäller regeringskon-
ferensen och de övriga stora EU-frågorna. Något
annat är icke möjligt i sådana frågor som har att göra
med vår nations framtid. Vi vill också arbeta direkt
med riksdagen, med EU-nämnden och med de berör-
da fackutskotten, på ett sätt som gör att alla ledamöter
har en möjlighet att se hur de olika komplexen ställs
mot varandra, och hur vi då måste göra prioriteringar.
Vi måste också kunna vidga detta arbetssätt till att
gälla hela svenska folket. Syftet bakom EU-96 har
varit att göra oss medvetna om vilken invecklad poli-
tisk situation vi står inför och att vi alla som medbor-
gare successivt kan göra dessa val.
Jag tror att det är en egendomlig missuppfattning
att på ett outtalat sätt tro att det i andra europeiska
länder finns visioner, föreställningar och optimism
inför EU:s framtid, medan det i den här kammaren här
i Sverige inte skulle föreligga något sådant. Jag tror
inte alls att det förhåller sig så. I själva verket finns
det, såväl i vårt land som i Danmark och Finland, en
slags hållning som har att göra med att vi vill göra EU
till mer av en nordisk gemenskap, präglad av det som
präglar det nordiska samhällslivet.
Vi vill öppna för östutvidgningen för att kunna
tillerkänna dessa länder den nationella självständighet
som vi har skaffat oss och bevarat genom århundra-
den. Vi vill ha välfärdspolitik av europeiskt snitt. Vi
vill ha demokrati av europeiskt snitt. Vi har också en
känsla för de värden som finns efter det att industrin
inte längre dominerar försörjningen och inriktningen i
våra samhällen. Man kan tala om detta som det post-
materiella samhället.
Vi har en vision. När vi förhandlade om vårt
medlemskap visade opinionsundersökningarna i Eu-
ropa, att Europas folk var synnerligen positiva till att
vi skulle bli medlemmar. Det hänger ihop med att
man tänkte: Vi får de nordiska samhällena till stöd för
en framtidsutveckling som vi vill se mer av i våra
länder. Låt oss tänka på att vi har en mission. Låt oss
tänka på att vi inte alls är ensamma, och på att vi har
en möjlighet att försöka kommunicera våra värden till
andra människor i Europa och att vinna respekt för
dem - också i ett invecklat förhandlingsarbete.