Fru talman! Det är viktigt att vi vidgar denna de-
batt till att handla om mer än ett monetärt problem.
När jag talar om ett centralistiskt projekt talar jag
om demokrati - vem som beslutar. Göran Lennmarker
kan naturligtvis inte säga emot mig när jag säger att
en centralbank i Frankfurt eller någon annanstans med
sex herrar, vilket har nämnts, naturligtvis innebär en
betydande centralism. Men det stannar ju inte där. Ett
förenhetligande av den monetära politiken innebär att
man måste hålla någorlunda jämna steg också när det
gäller finanspolitiken. Därmed centraliserar man yt-
terligare hela den ekonomiska politiken. Det är cent-
ralism.
Då är nästa fråga för mig som decentralist om det
finns någon möjlighet att undvika detta genom ett
alternativt handlande. Det har att göra med på vilket
sätt man gör sig beroende av andra. Jag avslöjar inga
hemligheter om jag säger att ett av de viktiga motiven
för att delta i saneringen av svensk ekonomi, utöver
att det är moraliskt förpliktande i allmänhet för politi-
ker i Sverige, är att man därmed står säkrare i förhål-
lande till omvärlden, som bedömer vår situation. Ju
mindre statsskulden blir och ju mindre beroende av
långivare vi blir, desto lättare har vi att bestämma
själva i vårt eget land. Det är en viktig grund. Därför
tar jag aldrig avstånd från konvergenskraven. Det
handlar om en ekonomiskpolitisk disciplin. Det är en
annan sak. Men vi bestämmer själva, och det skall vi
göra också i fortsättningen.