Herr talman! Jag skall yrka bifall till samtliga
socialdemokratiska reservationer i betänkandet.
Men jag vill särskilt uppehålla mig vid reservation
22.
I kväll träffades drygt 150 vårdanställda vid
Lasarettet i Norrköping. De kommer dagen före
julaftonen att sluta sina jobb. Jag har träffat några
av dem. När jag möter och samtalar med dem
tycker jag ibland att politiken är obegriplig. Jag har
svårt att förklara för dem logiken i de beslut som
fattas.
Det är egentligen ingen som tror att
uppsägningarna löser några problem. Patienterna
får det självklart sämre. De anställdas trygghet
minskar. Men inte heller skattebetalarna får några
problem lösta genom att dessa personer blir
uppsagda. Kostnaderna finns kvar. Som har
framgått av dagens debatt har alla egentligen insett
detta. Alla tycker att detta är fel. Det är fel att i dag
säga upp offentligt anställda. Det säger den
socialdemokratiska oppositionen. Det säger också
majoritetspartierna. Ansvarige statsrådet Börje
Hörnlund säger att det är fel att i det här läget kasta
ut kommunal- och landstingsanställda. Det säger
AMS och alla andra berörda. Ändå är detta precis
vad som händer.
Nu har majoriteten i utskottet ändå tagit ett steg i
rätt riktning. Jag tycker att det är bra att man nu
ger Arbetsmarknadsstyrelsen ökade möjligheter
att använda utbildningspengar för att skjuta upp
uppsägningar. Problemet är att detta inte räddar
jobben för de drygt 150 vårdanställda vid lasarettet.
Deras arbetsgivare, landstinget i Östergötland,
säger att utbildningspengarna inte räcker. Om
landstinget skall kunna rädda kvar jobben måste
landstinget ha möjlighet att få
arbetsmarknadsmedel eller andra medel för att
betala deras löner. Det är nödvändigt, annars
kommer landstinget att fullfölja uppsägningarna.
Detta besked får inte bara dessa vårdanställda.
Tusentals offentliganställda kommer nästa år att få
det beskedet, trots att utskottsmajoriteten tar ett
litet steg i rätt riktning. Det måste göras mer.
Nu är det inte bara vi socialdemokrater som säger
så. Jag har tagit med mig ett exemplar av mitt livs-
och husorgan Folkbladet. I en intervju för knappt
en vecka sedan sade en kollega till oss, Bert
Karlsson i Ny demokrati, följande: ''Det är ju rena
vanvettet att kasta ut folk i arbetslöshet och istället
betala ut a-kassa och socialbidrag.''
Detta läste många av de drygt 250 vårdanställda.
De har under den senaste tiden flera gånger fått
olika besked och har kastats mellan hopp och
förtvivlan. De har fått uppgifter om att
utskottsmajoriteten skulle vara beredd att vidta
åtgärder som stoppar uppsägningarna. I nästa
stund har de fått veta att det har träffats
uppgörelser mellan partierna i riksdagen som gör
det omöjligt att rädda jobben. På det här sättet har
det gått till. De har kastats mellan hopp och
förtvivlan.
Det är klart att man i vissa frågor -- jag skall inte
säga att man uppskattar det -- ibland kanske kan ta
sådant här tjuv- och rackarspel och politiskt
schackrande med en viss klackspark. Men i den här
frågan hoppas jag att alla är klara över att det
handlar om människor av kött och blod.
Konsekvenserna av de beslut vi fattar är oerhört
dramatiska. När det gäller den typen av frågor som
innebär ett sådant ansvar på våra axlar finns det
inget utrymme för taktiserande eller tricksande. Då
gäller det att ge besked som vi kan stå för, inte bara
offentligt i tidningar utan också när vi trycker på
voteringsknapparna här i riksdagen.
För de 250 vårdanställda vid lasarettet i Norrköping
och för andra hotade offentliganställda är det beslut
som vi skall fatta i morgon bitti blodigt allvar. Jag
hoppas därför att det besked som nydemokraterna
genom sin talesman Bert Karlsson har gett i
Folkbladet är allvarligt menat, och att vi i morgon
skall kunna ge Landstinget i Östergötland en
möjlighet att rädda jobben.
Därför hoppas och förutsätter jag att vi kan få en
majoritet för reservation 22. Om vi får det innebär
det att arbetsmarknadsutskottet får återkomma när
det gäller en finansiering av de här förslagen. Av
formella skäl måste i så fall
arbetsmarknadsutskottet gå tillbaka och plocka
fram de nödvändiga pengarna. Det handlar inte om
några nya pengar. Det handlar inte om att man i så
fall raserar statsfinanserna och spär på
budgetunderskottet. Det handlar om att vi skall
fatta beslut om att använda pengar på ett klokare
sätt, att flytta pengar från passiva till aktiva
insatser, att använda statliga pengar till att ge
människor en chans att både utbilda sig och vara
kvar i vården under uppsägningstiden samt att
skjuta upp uppsägningarna till dess att
arbetsmarknadsläget har förbättrats. Ett bifall till
reservation 22 ger den möjligheten.
Jag hoppas att alla som tycker att det är vansinnigt
att kasta ut offentliganställda inser att det är blodigt
allvar och att man röstar efter hur man tycker.
Jag yrkar bifall till reservation 22.