Herr talman! Jag instämmer helt i Ingela Thaléns
inledningsanförande. Jag förstår att Börje
Hörnlund är väldigt svår att debattera med. Inte på
någon av de frågor som Ingela Thalén ställde har
något svar lämnats. Jag ser nu att Börje Hörnlund
inte har något större intresse av att lämna en
redovisning. Jag förmodar att utskottets
företrädare i denna debatt, Marianne Andersson,
får lämna svar på frågorna.
Arbetslösheten är rekordhög.
Långtidsarbetslösheten ökar våldsamt. Svaga och
dåliga arbetsmarknadspolitiska åtgärder skapas.
Beredskapsarbeten och arbetsmarknadsutbildning
nedprioriteras av kostnadsskäl, samtidigt som
regeringen och den borgerliga majoriteten i
riksdagen tillsammans med Ny demokrati rundhänt
strör pengar till vissa grupper.
Samtidigt genomförs kraftiga försämringar i bl.a.
arbetslöshetsförsäkringen. Klyftorna ökar och med
dem spänningen i vårt samhälle. Regeringen och
den borgerliga majoriteten i riksdagen påstår vid
alla tillfällen att arbetslinjen ligger fast. Är det inte
dags nu, Marianne Andersson, att medge att målet
för den fulla sysselsättningen i praktiken redan har
avskaffats?
Känns det inte litet besvärande, Marianne
Andersson, att såsom representant för den
borgerliga majoriteten i utskottet tvingas
konstatera detta och samtidigt här i kammaren
hylla en arbetsmarknadspolitik som faktiskt i
praktiken inte längre finns? Är det inte bättre att
säga sanningen, nämligen att ni har övergivit
arbetslinjen? Ert agerande nu innebär bara att ni
riskerar att öka politikerföraktet genom att strö
meningslösa ord omkring er.
Hur tror Marianne Andersson att de arbetslösa
känner det, när ni påstår att utvecklingen har börjat
vända mot en ljusning, samtidigt som ni tvingar ut
nya grupper i arbetslöshet? Under 1992 och 1993
försvinner enligt regeringen över 400 000
arbetstillfällen i Sverige. Det motsvarar 10 % av
alla sysselsatta. Ytterligare jobb försvinner nästa
år, säger regeringen. På två år har
långtidsarbetslösheten femdubblats och uppgår nu
till 136 000 personer. Tydligare än så kan ett
misslyckande faktiskt inte bli.
För inte mer än ett halvår sedan stod vi här i
kammaren och debatterade
arbetsmarknadspolitiken. Jag påstod vid det
tillfället att regeringen hade tappat greppet om
utvecklingen. För detta påstående blev Börje
Hörnlund och utskottets företrädare mycket
förnärmade. Jag hade alldeles fel, sade Börje
Hörnlund. Sverige är nu på gång, replikerade han.
Men vi socialdemokrater fick än en gång rätt.
Sverige var inte på gång, för att använda Börje
Hörnlunds egna ord.
Vi beklagar nu djupt -- inte av prestigeskäl utan
med tanke på de arbetslösa -- att riksdagen i våras
inte stödde våra förslag till olika åtgärder för att
bekämpa arbetslösheten. Hade så skett, skulle
betydligt färre ha varit arbetslösa än som i dag är
fallet.
Arbetslösheten har blivit betydligt värre än
regeringen i våras förutspådde. Trots detta finns
inga förslag på kraftfulla åtgärder för att bryta
denna negativa utveckling. Det är vår förhoppning
att riksdagens majoritet nu skall ta ansvar för
utvecklingen och ställa sig bakom de förslag som vi
har för att bekämpa arbetslösheten.
Vi har sagt det vid många tillfällen och gör det igen:
Mycket kraftfulla åtgärder inom alla
politikområden måste nu till för att ta itu med den
viktigaste politiska frågan av alla, nämligen att
skapa flera jobb och bekämpa arbetslösheten. Det
gäller att genom att lägga om den ekonomiska
politiken bryta den onda cirkel som Sverige är inne
i.
Vi har på en rad punkter framlagt förslag, som
innebär en ökad sysselsättning. Men åter kommer
naturligtvis den borgerliga majoriteten att med
hjälp av Ny demokrati rösta ner våra förslag, som
skulle ha givit arbeten i bl.a. byggbranschen. Våra
förslag hade inneburit 40 000 jobb till ungdomar
och långtidsarbetslösa genom rekryteringsstöd och
stopp för uppsägningar av personal i kommunerna.
Jag vill här ställa den fråga från Ingela Thalén som
Börje Hörnlund inte besvarade: Varför skall
människor gå arbetslösa i byggbranschen, när vi vet
att det finns gott om objekt som måste utföras? Jag
tycker att Marianne Andersson har en skyldighet
att besvara den frågan.
När det gäller kommunerna har Börje Hörnlund
svängt helt. Tidigare i höstas uppmanade han
kommuner och landsting att sluta avskeda och i
stället låta de anställda sköta barn och gamla. Det
hade varit intressant att i kväll få veta av
arbetsmarknadsministern varför denna
helomvändning skedde. Men eftersom
arbetsmarknadsministern inte är kvar här längre,
kanske Marianne Andersson kan ge besked.
De uppsägningar som kommer att verkställas
innebär bara en av de största rundgångarna
någonsin när det gäller hantering med ekonomiska
medel. De stora förlorarna, förutom de arbetslösa,
blir de gamla och barnen, t.ex. på våra dagis. Eller
har Marianne Andersson den uppfattningen att de
anställda som nu kommer att få lämna sina arbeten
inte har producerat någonting på sina arbetsplatser
inom kommuner och landsting?
Herr talman! När ALU introducerades var det en
försöksverksamhet, som tillkom för att en arbetslös
som riskerade att utförsäkras skulle kunna behålla
sin anknytning till arbetsmarknaden. Åtgärden
skulle inte -- det var alla överens om -- ersätta
ordinarie arbetskraft och inte heller fylla ett
produktionsbehov. Den skulle vara en
sistahandsåtgärd när alla andra åtgärder var
uttömda.
I dag är ALU på väg att bli en förstahandsåtgärd.
Denna volymökning kommer att innebära att ALU
kommer att tränga undan ordinarie arbeten och på
så sätt förorsaka arbetslöshet. Den utökning som
nu sker av ALU innebär att kärnan i den aktiva
arbetsmarknadspolitiken, nämligen utbildning och
beredskapsarbeten, blir en andrahandsåtgärd -- för
att inte säga sistahandsåtgärd. En sådan utveckling
kan vi socialdemokrater inte acceptera.
Herr talman! Det är med förvåning som vi har hört
Ny demokrati här kritisera regeringens förslag när
det gäller ALU och ALU-delegationen. Det är ju
bara att konstatera att det var med Ny demokratis
hjälp som regeringen fick igenom förslaget om en
utökad ALU-verksamhet och om ALU-
delegationen.
Utbildningen måste prioriteras, säger Börje
Hörnlund ofta i sina inlägg här i kammaren. Jag såg
i går kväll på ett ungdomsprogram på TV, där Inger
Davidson och Börje Hörnlund ställde upp och sade
att det viktigaste just nu var att satsa på utbildning.
Hur rimmar det egentligen med att man röster ner
våra förslag? Vi kräver t.ex. ytterligare 5 000
platser på högskolan. Inger Davidson och Börje
Hörnlund är överens om att man skall satsa på
utbildning, men ändå kommer den borgerliga
majoriteten att avslå våra förslag.
En höjning av utbildningsnivån är, som Hans
Andersson nämnde, en viktig investering för att
utveckla jobben, uppnå teknisk förnyelse och
förädla produkterna. Det är särskilt viktigt att
prioritera olika utbildningsåtgärder i ett läge med
hög arbetslöshet. Tyvärr innebär nu regeringens
politik att incitamenten för utbildning minskar. I
våras beslutade riksdagens borgerliga majoritet
tillsammans med Ny demokrati att sänka
utbildningsbidragen för ungdomar under 25 år som
uppbär a-kasseersättning till 65 % av ersättningen.
Vi varnade för konsekvenserna av att man kan få
mer i ersättning när man är arbetslös än när man
studerar. Nu kommer samstämmiga rapporter
utifrån landet att det är svårt att få arbetslösa att
studera. Det kan vara en anledning till att antalet
personer i arbetsmarknadsutbildning hittills ligger
långt under den nivå som riksdagen lade fast i
våras.
Riksdagen bör snarast likställa utbildningsbidragen
med a-kasseersättningen. Tycker Marianne
Andersson såsom utskottets företrädare att det är
rimligt att t.ex. en 24-åring som anvisas att delta i en
svetsutbildning skall få bara två tredjdelar av den
ersättning som han får då han är hemma? Hur kan
Marianne Andersson försvara att en lågutbildad
kvinna, som arbetsförmedlingen bedömer behöver
komplettera sina baskunskaper under ett läsår i det
reguljära utbildningsväsendet, skall få bara två
tredjedelar av sin arbetslöshetsersättning och
tvingas låna pengar till sin försörjning? Säger man
nej, blir man avstängd från a-kassan. Är det en ny
linje i arbetsmarknadspolitiken att det skall löna sig
bättre att stanna hemma än att studera?
Herr talman! Nu syns många ljuspunkter, sade
både Harald Bergström och Börje Hörnlund i sina
inlägg här i kammaren. Det blir bättre tider. Men
samtidigt säger regeringen att ytterligare jobb
försvinner nästa år med en ökad arbetslöshet som
följd. Fram till 1998 skall arbetslösheten enligt
regeringen minska till 11 %. Jag tycker faktiskt att
det är ett oacceptabelt lågt mål för
sysselsättningspolitiken. Man säger samtidigt att
man slår vakt om arbetslinjen.
Herr talman! Slutsatsen är att regeringen står
tomhänt när det gäller att öka tillväxten och skapa
fler jobb och på så vis sanera statsfinanserna.