Herr talman! Vi kan i åratal debattera
barnomsorgsgaranti, föräldraförsäkring och andra
teknikaliteter i denna kammare. Många förslag är
bra, och andra är mindre bra. Men ibland känns det
som om vi glömmer en del av verkligheten. Sveriges
ekonomi är usel, och det krävs besparingar på olika
områden -- det är knappast någon som ifrågasätter
det längre.
Men får vi spara på kvalitet när det handlar om våra
barn? Vad skulle barnen säga om våra
familjepolitiska program om de fick en chans att
komma till tals?
Vårdnadsbidraget är en välkommen reform. Det
kommer att ge större valfrihet för en stor del av
föräldrarna under de värdefulla småbarnsåren.
Den verkliga valfriheten kommer dock inte att
finnas så länge vi har ett skattesystem som
förhindrar att en familj kan leva på en lön, precis
som många andra i Europa kan. Till dess är även
barnomsorgsgarantin positiv för alla de föräldrar
som av ekonomiska skäl måste arbeta. Men det är
mycket viktigt att minnas att stora subventioner
eller barnomsorg i kommunal regi inte är en garanti
för kvalitet.
Jag tror att alla barn säkert vill att både deras
pappor och mammor drar ner på takten några år,
men vi kan inte påverka detta genom lagstiftning.
Det måste komma genom insikt, och självklart skall
det vara allas och envars ensak. Det är mycket
tråkigt att somliga politiker motverkar ett delat
föräldraansvar, genom att sprida fördomsfulla
åsikter.
Märkligt nog talar få politiker om en mycket tråkig
del av familjepolitiken, nämligen skilsmässorna.
Glädjande nog fanns det några mycket intressanta
rader på Svenska Dagbladets ledarsida i somras.
Statistiken talar sitt eget tydliga språk.
46 000 barn var med om en separation under år
1991. Hälften av dessa skilsmässor inträffar före
barnets tvåårsdag. Vi kan tycka att det är
förskräckligt och konstatera fakta. Vi kan också
säga att det är föräldrarnas ansvar. Visst är det så.
Men när påfrestningarna blir för stora och
skilsmässan är ett faktum blir det här problemet
trots allt samhällets ansvar. Vad kostar inte
bidragsförskott, bostadsbidrag och en massa
tråkiga sociala konsekvenser som uppstår i skuggan
av en liten familjs tragedi.
För alla inblandade är det nämligen en tragedi.
Bakom varje siffra i den här statistiken döljer sig ett
barn -- en liten människa som föddes med rätten till
en trygg och kärleksfull uppväxt.
Men vad beror då alla dessa skilsmässor i
småbarnsfamiljer på? Det finns inte utrymme eller
skäl att räkna upp alla orsaker här, men jag önskar
att en större uppmärksamhet fästs vid detta. Det är
ett allvarligt problem, även om det kan te sig litet
när vi talar om de stora reformerna.
Det är glädjande att se den proposition om
familjerådgivning som ligger på riksdagens bord. I
sin nuvarande form är familjerådgivningen
otillräcklig. Enbart i Stockholm är det t.ex. tre fyra
månaders väntetid. Om det är kris i en familj är
detta fullständigt oacceptabelt.
Det är mödra- och barnavårdscentralerna som
behöver förstärkas, med personal som kan stötta
och hjälpa i ett tidigare skede. För många
människor kan det kännas mycket svårt att vända
sig till familjerådgivningen. Det kan kännas
avlägset.
Kanske är det så, att trots den hälsomässiga
kontrollen av mor och barn är vi dåligt förberedda
på den påfrestning som ett litet barn kan innebära.
Vi talar inte särskilt mycket om de komplikationer
som kan tillstöta. Det lyckligaste äktenskap kan
krascha på grund av ett kolikbarn,
amningsdepression och inte minst i dag på grund av
arbetslöshet, som inte var planerad.
Allt detta drabbar oskyldiga barn. Min vädjan till
er som lyssnar är: Fundera på detta! Min
förhoppning är att regeringen tillsätter en
utredning som särskilt syftar till att förebygga en del
av sådana här skilsmässor.
Vid ett annat tillfälle kommer jag även att
återkomma med ett mycket konkret förslag om hur
mödra- och barnavården kan förstärkas så att den
förbättras. Kanske kommer det att kosta några
kronor. Men jag tror att vi skulle finna att alla
skulle tjäna på det i andra änden, både föräldrar,
barn och samhälle, om man jämför den kostnaden
med vad följderna av skilsmässorna i dag kostar.
Vi politiker är anställda i samhällets och folkets
tjänst. Men barnen, som är vår framtid, saknar
förespråkare. De saknar ofta även skydd. Det
räcker inte med vår nytillsatta Barnombudsman. Vi
måste alla slå vakt om barnens bästa. Det minsta
varje litet barn borde kunna få önska sig är en ärlig
chans att få växa upp med två föräldrar som lever
tillsammans, innan det börjar önska sig ett bra
dagis.