Herr talman! Jag kommer i det här anförandet att
hålla mig till frågorna i motion Fi39.
Förslaget till nytt bidrags- och utjämningssystem
för kommuner och landsting är ett dåligt förslag för
landet i stort, speciellt för geografiskt stora och eko-
nomiskt svaga kommuner i norra Sverige.
Förslaget är mindre dåligt för storstadsområdena
och geografiskt små och ekonomiskt starka kommu-
ner i södra Sverige. Det löser nämligen problemet
med att vissa kommuner i storstadsområdena kunnat
etablera sig som höginkomstkommuner med mycket
låga skattesatser, medan grannkommunerna fått ta
hand om arbetsplatser, höghusområden m.m. som lett
till höga skatter. Denna segregation motverkas i det
förslag som nu är framlagt genom att lågskattekom-
munerna kommer med i utjämningssystemet. Det sker
dock på bekostnad av övriga landet som får ett system
där bara ett fåtal kommuner känner igen sig.
Huvudsyftet med regeringens förslag är att skapa
likvärdiga ekonomiska förutsättningar mellan kom-
muner respektive landsting. Detta skall ske genom en
långtgående utjämning av skillnaderna i beskattnings-
bara inkomster och strukturellt betingade kostnader.
Ett annat syfte är att skapa ett stabilt och överblick-
bart system som inte ändras år från år.
Jag anser att dessa syften inte nås med föreliggan-
de förslag.
I förslaget från regeringen, som även Centern och
dessutom åtminstone Miljöpartiet står bakom, anges
att tidigare utjämningssystem innehållit mer av poli-
tiska bedömningar än av objektivt mätbara faktorer
och att föreliggande förslag i stället bygger på för-
delning på objektiva grunder.
Jag ifrågasätter detta vad gäller metoderna för
kostnadsutjämning. Valet av standardkostnadsmeto-
den innebär att helhetssynen riskerar att förloras, bl.a.
i fråga om socialtjänstens kostnader. Förebyggande
insatser inom fritid och kultur tas inte med, och insat-
serna mot arbetslöshet värderas lågt.
Framräknade statistiska samband tas till intäkt för
att det finns orsakssamband, vilket kan ifrågasättas på
en rad punkter. Bristen på statistiskt samband tas
ibland till intäkt för valet av andra indikatorer. Valet
av samband förefaller gynna vissa typer av kommuner
på ett systematiskt sätt. I detta val finns stort utrymme
för politiska värderingar. För hälso- och sjukvård,
individ- och familjeomsorg och kollektivtrafik -
verksamheter där storstadsområdena har höga kostna-
der - tillämpas metoder baserade på kostnadsskillna-
der, medan man för äldreomsorgen, där kostnaderna
är höga i gles- och landsbygdskommuner, i stället
tillämpar en behovsanpassad modell. Metodvalet
missgynnar konsekvent de flesta av skogslänens
kommuner. Jag ifrågasätter över huvud taget det möj-
liga i att infånga både Bjurholms, Sveriges minsta
kommun, och Stockholms förhållanden inom samma
matematiska formler.
Kommunerna har uttryckt starka önskemål om ett
hållbart och stabilt system vars konsekvenser är
överblickbara under en följd av år. Liggande förslag
innehåller övergångstider på upp till åtta år, kontroll-
station efter två år och en parlamentarisk uppföljning.
Jag ifrågasätter om förslaget därmed uppfyller
kommunernas önskemål om stabilitet och förutsäg-
barhet. I stället tolkar jag detta som ett tecken på att
förslagsställarna är medvetna om förslagets många
brister. Utformningen torde leda till ständiga krav på
förändringar, vilka till en del också kommer att verk-
ställas successivt. Kommunförbundets enhälliga till-
styrkan synes mest vara ett uttryck för uppgivenhet.
Den metod för inkomstutjämning som föreslås har
två för mig oacceptabla konsekvenser.
För det första skapar det mycket komplicerade
utjämningssystemet s.k. pomperipossaeffekter. Det
innebär att vissa kommuner får sänkta intäkter om
skattekraften i kommunen ökar och vice versa.
För det andra blir inte utjämningen fullständig,
utan de fattigaste kommunernas skattekraft blir 3-5 %
lägre än de rikaste. De svagaste kommunerna miss-
gynnas alltså till skillnad från i tidigare utjämnings-
system.
Motivet till att regeringen och Centern inte väljer
ett enkelt och rakt system med lika skattekraft i alla
kommuner sägs vara att "systemet därmed skulle ge
kommuner och landsting, med en skattekraft under
genomsnittet, direkta incitament att höja skatten".
Jag delar inte denna misstänksamhet gentemot
kommunpolitikerna. Medvetenheten om nackdelarna
med en hög kommunalskatt är i dag mycket stor,
varför någon okynneshöjning inte förekommer. Där-
emot föreligger olika politiska värderingar om skat-
tens storlek.
Införandeperioden föreslås bli hela åtta år, och
kommunerna som får sänkta inkomster drabbas av en
sänkning som inte är större än 250 kr per skattekrona
och år. Man stryps, men det går långsamt.
Däremot innehåller inte förslaget några begräns-
ningar av vilka kommuner som skall få tillskott och
vilka som skall få sänkta inkomster med hänsyn till
respektive kommuns skattesats och kommunaleko-
nomiska status. Jag finner det stötande att lågskatte-
kommuner med god ekonomi, t.ex. Lund, får inkomst-
förstärkningar med ca 1 500 kr per invånare, medan
högskattekommuner med dålig ekonomi, t.ex. Över-
kalix, förlorar 2 000 kr per invånare.
Jag tillsammans med tre andra folkpartister från
skogslänen, Sigge Godin, Lennart Rohdin och Len-
nart Fremling, står bakom motion Fi39, där vi föreslår
att regeringen bör återkomma med ett bättre förslag.
De stora problem som otvivelaktigt finns i några
kommuner, däribland Göteborg, kan tills vidare åt-
gärdas på annat sätt än genom att tvinga på alla Sveri-
ges kommuner ett komplicerat system som man inte
kan överblicka, ett system där man inte känner igen
sig och som kommer att bli utsatt för ständiga föränd-
ringar.
Efter att ha läst finansutskottets betänkande står
det slutgiltigt klart för mig att vi inte kommer att få
stöd av en majoritet här i kammaren. Jag avstår därför
från att yrka bifall till motionen, men vid voteringen
om momenten 6 och 7 kommer vi motionärer att avstå
från att rösta och därmed visa att vi står fast vid våra
ståndpunkter i den här frågan.
I detta anförande instämde Lennart Rohdin (fp).