Fru talman! När vi nu går till att behandla den del
av kompletteringspropositionen som berör den kom-
munala ekonomin och regeringens förslag till nytt
inomkommunalt utjämningssystem uppstår den intres-
santa situationen att propositionens olika lagförslag i
denna del kommer att avslås av riksdagen, t.o.m. av
socialdemokraterna, som ju annars mycket länge var
beredda att driva igenom detta grundlagsstridiga lag-
förslag. Vi erinrar oss väl alla finansminister Göran
Perssons mycket karska uttalanden efter Lagrådets
granskning. Nu är utskottet enigt om att respektera
grundlagen så långt - men mycket längre tycks inte
enigheten sträcka sig. Det framgår tydligt av ut-
skottstexten att åtminstone delar av majoriteten har
för avsikt att försöka att genom olika kringgåendema-
növrer gå förbi grundlagens bestämmelser i det kom-
mande föreslag som man hoppas att regeringen skall
kunna lägga fram.
Fru talman! Det som beskattas för det lokala än-
damålet skall också gå till den egna kommunens sköt-
sel och ändamål. Det är den - som man tycker -
självklara princip som den kommunala beskattnings-
rätten vilar på. Denna princip fastslås i vår svenska
regeringsform. Om det är så att en majoritet i riksda-
gen nu verkligen vill ändra på den ordningen återstår
att först ändra grundlagen - och det skall ske i två
läsningar med mellanliggande val. Ett lagförslag med
samma innebörd som det vi litet senare i dag skall
avvisa i riksdagen kan alltså under normala förhållan-
den teoretiskt behandlas först hösten 1998.
Vi moderater slår vakt om den grundläggande
principen att skattemedel som rubriceras kommunal-
skatt också skall ograverat tillföras den kommun man
betalar skatten till. Detta borde vara självklart. Bryts
det sambandet har vi inte längre kvar den kommunala
beskattningen, utan vi har ersatt den med någon typ
av statskommunal skatt. Det har varit överraskande att
följa hur lätt det varit i debatten att förbigå detta. I
diskussionen kring "vinnare" och "förlorare" i olika
omfördelningsspel har många varit beredda att sälja ut
den egna beskattningsrätten för en grynvälling.
Ett hållbart framtida system skall alltså enligt oss
moderater som en grundläggande ingrediens ha att det
man betalar i kommunalskatt skall gå till den egna
kommunens skötsel. Kommuner med för sina uppgif-
ter otillräcklig skattekraft - och det är det stora flerta-
let, i ett läge när staten ålagt kommunerna att finansie-
ra så många uppgifter - skall liksom i dag erhålla
statsbidrag. Genom det statsbidraget utjämnas skatte-
kraftsskillnader. Det bidraget skall också i likhet med
i dag ta hänsyn till de strukturella kostnadsskillnader
som finns mellan olika kommuner. Regeringens för-
slag till strukturkostnadsindex är härvidlag en för-
bättring i förhållande till dagens totalkostnadsindex
och kan därför i stort användas. Kommuner som har
en egen tillräcklig skattekraft för skötseln av sina
uppgifter skall självfallet inte ha något statligt bidrag.
Regeringens s.k. inomkommunala utjämningssystem -
det grundlagsstridiga, som vi alltså skall avvisa sena-
re i dag - visar här tydligt hur ett fel leder till att hela
konstruktionen blir orimlig. Kommunerna skulle
nämligen först betala till varandra, varefter staten
skulle gå in med statsbidrag till alla kommuner per
capita, lika för alla.
Konstruktionen av regeringens förslag - och de
riktlinjer som utskottsmajoriteten säger sig tillstyrka -
är också att varje kommun görs helt oberoende av
hur skattekraften utvecklas i den egna kommunen. Det
innebär att kommunpolitikerna inte har någon morot
att vidta åtgärder som t.ex. ger en högre förvärvsfre-
kvens, fler jobb och ekonomisk tillväxt. Kommuner
som satsar på ekonomisk utveckling bestraffas sna-
rast, eftersom det kostar pengar. De får ta på sig de
högre kostnaderna utan att, om det går bra, få tillbaka
något i form av den högre skattekraften.
Jag kan ta ett exempel. Om Göteborgs kommun
genom olika aktiviteter inför VM i friidrott får högre
skattekraft, har man nästan ingen favör av detta även
om den egna skattekraften skulle öka.
Vi moderater visar i vårt alternativ på denna punkt
hur man kan åstadkomma ett hundraprocentigt inci-
tament för alla kommuner att öka den egna skattekraf-
ten och samtidigt genom statsbidragen ha en mycket
hög utjämningsgrad. Det sker genom att frysa refe-
rensnivåerna för den egna skattekraften i bidragssys-
temet, förslagsvis till nivån taxeringsåret 1995.
Jag hoppas under alla förhållanden att regeringen
studerar detta alternativ närmare, eftersom det ger den
morot till ekonomisk tillväxt som man säger sig vara
intresserad av. Och det är ju ute i kommunerna många
av de åtgärder kan vidtas som stimulerar till det. Då
skall man inte ha ett statsbidragssystem som nästan
inte beaktar den faktorn. Även kommuner torde ju
bete sig rationellt, och då skall det löna sig att stimu-
lera till ekonomisk tillväxt och nya jobb - och inte,
som i dag, nästan tvärtom.
Många av problemen med bidragssystemet för
kommunerna hänger samman med den stora offentliga
sektor vi har i vårt land och att en så stor del av den
offentliga konsumtionen handhas av kommunerna och
landstingen. Trots en bred kommunal skattebas och
hög skatt på denna - vi vet att den i genomsnitt är mer
än 30 % proportionellt på samtliga förvärvsinkoms-
ter - klarar inte den vanliga kommunen, som jag nyss
sade, att finansiera sina uppgifter utan betydande
statligt stöd. I den moderata partimotionen förordar vi
därför en grundlig översyn av uppgiftsfördelningen i
samhället. Många uppgifter som i dag är kommunala
kan bättre och naturligare skötas av andra. Andra
uppgifter, t.ex. skola och barnomsorg, kan få en na-
tionell finansiering via staten. Vi medborgare skulle
då, genom t.ex. en statlig skolpeng, erbjudas faktiska
möjligheter att välja mellan kommunalt drivna skolor
och olika fristående alternativ. Barnomsorgen skulle
genom en omläggning av familjepolitiken kunna ge
familjerna motsvarande frihet att välja den lösning
som passar den enskilda familjen bäst. Sjukvården
skulle med fördel finansieras genom en obligatorisk
sjukvårdsförsäkring i stället för genom landstingsskat-
ten.
Om kommunerna på det här sättet avlyfts finansi-
eringsansvaret för ett antal kostsamma och av staten
ålagda uppgifter ges helt andra möjligheter för dem
att koncentrera sig på de ursprungliga kärnuppgifter-
na. Kommunalskatten kan då sänkas och i viss mån
ersättas med en statsskatt och/eller försäkringsavgift.
Hela finansieringsfrågan för de kvarvarande kommu-
nala uppgifterna blir då betydligt lätthanterligare än i
dag.
Regeringsförslaget och de utredningar som lett
fram till det vittnar ju om våndan med dagens ord-
ning. Skall vi rädda såväl den kommunala beskatt-
ningsrätten som den lokala självstyrelsen krävs därför
förändringar i den riktning som vi moderater skisserat
i motion Fi36. Den översyn vi förordar skulle därut-
över ge oss som individer bättre möjligheter att välja
lösning i det mer varierade utbud inom tjänstesektorn
som då kommer att stimuleras fram på det lokala
planet.
Fru talman! Det är intressant att ta del av rege-
ringens riktlinjer för den kommunalekonomiska ut-
vecklingen de närmaste åren. De överensstämmer väl
med fyrpartiregeringens. Däremot kontrasterar de
starkt mot den socialdemokratiska retoriken föregå-
ende mandatperiod och under valrörelsen. Välkom-
men till en mer realistisk hållning!
Kommunsektorn hade föregående mandatperiod
en starkt ökande produktivitet, efter år av tidigare
försämrad eller stagnerad sådan. Risken är nu stor att
vi får ett återfall, om det inte mycket tydligt anges att
förändringsarbetet måste fortsätta och att skattehöj-
ningsvägen är stängd. Det är därför med stort bekla-
gande vi noterar att regeringen inte vidtar någon åt-
gärd för att spärra skattehöjningsvägen. Vi moderater
visar däremot på en sådan i vår motion.
Det här är särskilt intressant mot bakgrund av att
vi nu senast har kunnat ta del av konvergenspro-
grammet, som ju publicerades i går. Där står det på s.
21 som en förutsättning att regeringen räknar med
oförändrad kommunal utdebitering. Men man gör
alltså ingenting för att säkerställa att vi får en sådan.
Utskottsmajoriteten har dess värre varit ännu mer
vag än regeringen. Man säger sig inte utesluta några
skattehöjningar, men man anser att de skall vara en
"sistahandslösning". Den frasen kommer många so-
cialdemokratiska kommunalråd att ta till sig - sista-
handslösningar blir lätt valda alltför tidigt, särskilt av
personer som i valrörelsen har uttalat sin beredvillig-
het att höja skatten "för att säkra välfärden", som det
så absurt framställts.
Vi får se om regeringen har kraft att hålla emot
den lokala retoriken, som kan tendera att ytterligare
höja den genomsnittliga utdebiteringsnivån efter fjol-
årets stora höjning.
Fru talman! Det framgår av vad jag sagt att jag
står bakom alla moderata reservationer till betänkande
FiU19, men för tids vinnande inskränker jag mig till
att yrka bifall till reservation 8, som gäller mom. 6 i
utskottets hemställan.