Fru talman! Dagens betänkande och dess förhis-
toria är ett utmärkt exempel på varför medborgarna i
detta land har anledning att känna oro inför den makt-
fullkomlighet och förkärlek för politisk kohandel som
många av våra ledande politiker visat upp. Inbäddat i
detta 126-sidiga dokument som ligger på våra bänkar
finns alla element av väljarförakt som en ny genera-
tion politiker och en ny majoritet i denna kammare
har anledning att ändra på.
Här finns först och främst kohandeln. Dagens för-
slag är en slutprodukt efter åratal av förhandlingar
fram och tillbaka. Olika systemlösningar har avlöst
varandra och har varje gång lett till nya utfall för
landets kommuner. Alla har sedan jämfört sig med det
förslag som varit mest gynnsamt för den enskilda
kommunen. På detta sätt har alla varit förlorare eller
vinnare, åtminstone någon gång.
Socialdemokraterna och Centern vill med dagens
betänkande lugna starka väljarregioner utanför stor-
städerna. Detta leder fram till kohandelns slutresultat:
den obegripliga kompromissen. Det är en kompro-
miss, som också med Roland Larssons ord, framställs
som politiskt acceptabel för majoriteten men som
ingen egentligen är riktigt glad över. Det är en kom-
promiss av och för politiker som är snart sagt helt
omöjlig för vanliga medborgare att se igenom eller att
förstå någonting av.
Det andra elementet är nysvenskan. Här talas det
om att ta från de rika kommunerna och ge till de fatti-
ga. Men vem är det vi egentligen tar från, och vad är
en rik respektive en fattig kommun? En rik kommun
är en kommun som äger restauranger, som driver
äventyrsbad eller som anser sig ha råd med en aktiv
turistpolitik. En fattig kommun är en kommun som
koncentrerar sina resurser genom att införa måltids-
avgifter i gymnasieskolan och minska personaltäthe-
ten i barnomsorgen. Det borde vara exempel på en rik
respektive en fattig kommun. Men med nysvenskan i
denna kammare är det precis tvärtom.
Här tas inte hänsyn till vad kommunerna anser sig
ha råd med, hur mycket pengar de faktiskt har som
kommuner. Om det är en rik eller fattig kommun
bestäms utifrån hur mycket de medborgare i genom-
snitt tjänar som bor i respektive kommun. Det är
faktiskt två skilda saker. Det är inget självändamål att
ha rika kommuner som äger nästan all mark, som
anställer snart sagt alla kommuninvånare och som
driver snart sagt all affärsverksamhet inom kommu-
nens område. Uppmuntras den typen av beteende, då
uppmuntras faktiskt en form av svensk Sovjetekono-
mi, fastän på det lokala planet.
De s.k. rika kommunerna, som egentligen är fatti-
gare än många av de kommuner som framställts som
svältfödda, skall i dag straffas för att de med sina
politiskt valda lokala församlingar har haft oför-
skämdheten att nedprioritera de kommunala ansprå-
ken och i stället via en lägre utdebitering överlåtit på
medborgarna att ha mer att säga till om. Det är det
som majoriteten här är ute efter. Nysvenskan skall
dölja den ideologiska upprördheten över att det inte i
alla delar av landet har förts en socialdemokratisk
högskattepolitik på det kommunala planet. Det skall
nu rättas till.
Förmodligen skall det ske med en s.k. Robin
Hood-skatt, en skatt som vi känner igen från 80-talet
som inte har någonting med Robin Hood att göra och
som mest följer den syn på förhållandet medborgare-
stat som företräds av sheriffen av Nottingham i sam-
ma film. Här finns den största paradoxen.
Täby kommun som jag kommer från blir bestulen
på 401 miljoner kronor under införandeperioden. De
pengarna kommer inte någon kamrer på Täby kom-
mun att gå ner och hämta i skattkammaren. De peng-
arna måste i stället tas in antingen via höjd skatt i
Täby eller andra kommuner som drabbas på detta sätt
eller via försämrad kommunal service. Då är frågan:
Vilka drabbas av en försämrad kommunal service och
höjda kommunala skatter? Det är här som jag menar
att paradoxen kommer in. Det blir ju de som mest
använder kommunal service eller de som till största
delen av sin inkomst betalar kommunal inkomstskatt,
dvs. de som har det sämst ställt och de som har svå-
rast att få månaderna att gå ihop. Det gäller alltså
låginkomsttagare, oftast inom LO-grupperna.
De som har kunnat bryta den bostadssegregation
som ofta diskuteras i denna kammare och som faktiskt
skaffat sig råd att bo i de här kommunerna - ofta norr
om Stockholm, där markpriser och marknadspriser för
bostadsrätter är mycket höga - och som tack vare den
låga utdebiteringen på marginalen har klarat att bo
kvar kläms nu åt. På detta sätt skapas faktiskt inom
några få år rena rikemansreservat i dessa kommuner.
Ovanpå de höga boendekostnaderna skall ju också här
tvingas fram högre skatter för dessa låginkomstgrup-
per. Det är det som jag tycker blir effekterna av en
retorik där det talas om att ta från rika. Men på detta
sätt får det egentligen en helt annan effekt.
Till sist finns här också maktfullkomligheten,
känslan av att de som bidragit till detta beslut anser
sig kapabla och lämpade att ställa sig över principer
och lagar. Lagrådet, vars uppgift i svenskt samhällsliv
bl.a. är att värna den svenska grundlagen, har gjort
just det. Lagrådet har sagt att hela operationen att ta
från en kommun enbart för att ge till skötseln av en
annan kommun är grundlagsvidrig. Ändå säger man
här att det skall ändras, dvs. med några paragrafan-
passningar. Vad riksdagen i dag gör är att ett utfall
beställs. Det skall alltså bli precis samma utfall. För-
visso har den första principen som målats ut varit
grundlagsvidrig. Nu beställer vi ett annat utfall. Det
menar jag är en ny form av Lidbomeri som kommer
att drabba väldigt många invånare. Det kommer
dessutom inte att stanna vid de tre kommuner som vi i
dag inleder med, utan det kommer att växa ut. Det kan
vi vara övertygade om.