Fru talman! Vänsterpartiet försvarar arbetarrörel-
sens grundidé om en gemensam solidarisk sektor som
bygger på principen: Av var och en efter förmåga, åt
var och en efter behov. Den skall finansieras genom
progressiv beskattning av medborgare och företag.
Den skall svara för en rättvis fördelning av inkomster
och livschanser mellan olika grupper av yrkesverk-
samma och mellan de yrkesverksamma och dem som
står utanför arbetsmarknaden: barnen, de unga, de
gamla, de sjuka och de arbetslösa.
Vi vill att den gemensamma sektorn skall ges goda
möjligheter att vidareutveckla sin omsorgskultur i
stället för att kopiera den privata sektorns snäva och
omänskliga lönsamhetstänkande. Det handlar om att
möta människors behov, inte om att skapa vinster.
Sådana alternativ utvecklas på många arbetsplat-
ser, och ofta är det kvinnorna som utvecklar ett om-
sorgstänkande som bygger på solidaritet mellan män-
niskor.
Fru talman! Detta är en del av vår vision. Men hur
långt är vi i dag från den visionen? EU-medlemskapet
ligger som en våt filt över kommunsektorn. EU-
medlemskapet hjälper inte Sverige att föra en vettig
ekonomisk politik - tvärtom.
Nedskärningar och förslag på kommunalt utgift-
stak kommer i slutändan att innebära att tiotusentals
offentliganställda blir arbetslösa. Om vi hade haft de
20 miljarder som vi betalar i avgift till EU hade det
räckt för att behålla dessa människor i arbete.
Fru talman! I en artikel i Dagens Nyheter den 29
maj slår Ingela Thalén fast att regeringen inte drar ned
på statsbidragen till kommunerna och att man därmed
inte heller bryter några vallöften. Det är samma per-
son som för några år sedan lärde svenska folket skill-
naden mellan målsättning och löfte.
Genom en liknande språklig piruett skriver hon: "I
samband med överenskommelsen med centern anmäl-
des att kommunerna inte skulle få kompensation för
de nu höjda egenavgifterna. Detta har i debatten tagits
som intäkt för att socialdemokraterna sviker sina
vallöften. Men det är inte fråga om att regeringen drar
in några statsbidrag från kommunerna."
Statsbidragen är i sig inget självändamål. Det som
är viktigt är vilka konsekvenser de rikspolitiska beslu-
ten får för kommunsektorns ekonomi.
Att inte kompensera kommunsektorn för egenav-
giftshöjningen motsvarar 1 miljard 1995, 4 miljarder
1996, och när detta är fullt genomfört handlar det om
en försvagning på 10 miljarder 1998. Det innebär att
den kommunala volymen minskas med motsvarande
summa.
Minskade statsbidrag eller minskade skattein-
komster - konsekvenserna för kommunsektorns eko-
nomi blir totalt desamma.
Karin Rudebeck, chef för Kommunförbundets fi-
nanssektion delar denna analys. I en artikel med ru-
briken "Samma effekt oavsett namn" i Dagens Nyhe-
ter den 11 juni, skriver hon: "att egenavgifterna har
kommit till för att stärka socialförsäkringssystemets
finanser. Eftersom de är avdragsgilla mot inkomst-
skatten får dock kommunerna och landstingen i prak-
tiken betala drygt 30 % av dessa avgifter." Hon menar
att detta är en indragning, även om Ingela Thalén
kallar det något annat.
Socialdemokraterna har hävdat att de hellre sparar
i transfereringssystemen än i kommunsektorn. Men
vad händer i praktiken?
Transfereringssystem och kommunsektorn påver-
kar varandra. Sänkta bidrags- och ersättningsniviåer
innebär en övervältring från staten till kommunerna
av kostnader i form av bl.a. ökade socialbidrag.
Socialdemokraternas löften i valmanifestet om att
värna vård, omsorg och utbildning har kapsejsat.
Däremot har inte Vänsterpartiet gjort det.
Vi i Vänsterpartiet menar att vi skall återupprätta
den offentliga sektorn, medborgarnas gemensamma
sektor. Det räcker inte med att återta det som har gått
förlorat. Det är i den gemensamma sektorn som job-
ben kan skapas snabbt och direkt, utan stora och dyra
investeringar. Behoven finns, och de växer. Kompe-
tensen finns och är möjlig att utveckla. Det genererar i
sin tur nya jobb. På så sätt sker en vidareutveckling av
gemensamma resurser.
En väl fungerande gemensam sektor som fördelar
välfärden rättvist är ett bra exempel på god hushåll-
ning med våra resurser och utgör själva grunden för
verklig jämlikhet och jämställdhet.
Det är återigen dags att skifta system i svensk po-
litik. Vårt systemskifte fokuserar på rätten til arbete
och utbildning samt på miljön. Här kan kommunsek-
torn med sin unika position fungera som en spjutspets
in i framtiden.
Fru talman! Kompletteringspropositionen och
överenskommelsen mellan socialdemkratin och Cen-
terpartiet hänger intimt samman med processen att
fullfölja planerna på att klara konvergenskraven och
att sedan kunna gå med i den ekonomiska, monetära
unionen.
Det fanns ekonomer som snabbt kommenterade
kompletteringspropositionen med "det kommer me-
ra". De har fått rätt. I går gav regeringen besked om
ytterligare besparingar på 16 miljarder.
Att tvinga fram nedskärningar i kommuner och
landsting på det sätt som regeringsförslagen hittills
har gjort innebär en direkt kvinnofientlig politik. En
fungerande kommunsektor är ju en förutsättning för
kvinnors rätt till arbete och försörjning och utgör
dessutom i stor utsträckning kvinnornas arbetsmark-
nad.
Det är häpnadsväckande att en sådan politik pres-
teras av en regering som säger sig stå för en avance-
rad jämställdhetspolitik, och det är besynnerligt att en
sådan politik kan accepteras av en riksdag som sägs
vara världens mest jämställda.
Man kan i detta sammanhang fråga sig hur samhäl-
let skall klara av att ta hand om sjuka och gamla med
en alltmer krympande offentlig sektor. Förmodligen
blir det på samma sätt som i många EU-länder. Kvin-
norna får utföra obetalt arbete i hemmet, och maken
får kanske göra skatteavdrag. Precis som i de andra
EU-länderna drabbar fattigdomen framför allt kvin-
norna. De hänvisas till deltidsarbete. Det är framför
allt tidsbegränsade anställningar, ibland utan kontrakt,
som ökar kraftigt, säsongarbeten och hemarbeten,
mycket lågt betalda, med osäkra arbetsvillkor och
utan sociala rättigheter som sjukersättning, pension,
föräldraförsäkring, vuxenutbildning och skydd mot
uppsägning.
I Sverige har vi ännu inte kommit så långt, men
andelen tillfälligt anställda ökar på många håll till
följd av att kommunerna drar ner på den fast anställda
personalen för att pressa ner sina kostnader.
Mellan var fjärde och var sjätte kommunalt an-
ställd har tidsbegränsade arbeten. Påtvingat deltidsar-
bete på grund av privatisering och omstrukturering
börjar också bli ett problem. Nedskärningar i den
offentliga sektorn och den urholkning som sker i
socialförsäkringssystemet visar redan att det finns
klara tendenser till att särskilt de lågavlönade kvin-
norna med små barn drivs bort från arbetsmarknaden.
En annan konsekvens är att en svart tjänstesektor
utvecklas, precis som det har skett i Danmark. Den
ideella sektorn ökar också i omfattning. Från att ha
varit en kompletterande verksamhet får den allt större
betydelse och håller gradvis på att i vissa delar ersätta
den kommunala.
Fru talman! Jag vill återgå till att referera Karin
Rudebeck. Hon beskriver följande utveckling. Under
de senaste fyra åren har kommunerna minskat sina
kostnader för verksamheten med 8 %. 51 000 årsarbe-
ten har försvunnit från kommunerna. Samtidigt har
kommunerna byggt ut servicen inom alla sina tunga
områden. Sedan 1991 har 79 OOO fler barn fått plats
i barnomsorgen. Människorna över 80 år, som ofta
har stora behov av vård och omsorg, har blivit 31 000
fler. Antalet elever i grundskolan har vuxit med
44 000. Mot den bakgrunden är uttalanden från rege-
ringens sida cyniska när man påstår att det finns ut-
rymme för fortsatta rationaliseringar utan att persona-
len skall pressas till större insatser.
Detta har man sagt tidigare. Förra gången var det
en borgerlig regering. Anne Wibble vidimerar detta i
en debabattartikel från den 2 juni. Hon säger att i den
socialdemokratiska kompletteringspropositionen står
det samma sak som i den borgerliga regeringens Na-
talieplan.
Det svenska folket bytte regering i valet. men man
fick inte en ny politiik för kommunsektorn. Det parti
som vann förra höstens riksdagsval på sitt motstånd
till högerns systemskifte genomför nu självt detta
systemskifte.
Regeringen har inget egentligt val. Med Ma-
astricht har EU fördragsfäst en ekonomisk politik som
oavsett konjunkturläge sätter prisstabilitet och bud-
getbalans främst. För att uppfylla EMU:s s.k. konver-
genskrav tvingas regeringen nu till drastiska nedskär-
ningar av statsutgifterna. Det är en politik som riske-
rar att permanenta massarbetslösheten och problemen
med budgetunderskott och statsskuld.
Fru talman! Jag yrkar bifall till en del reservatio-
ner från Vänsterpartiet. Mom. 3 i reservation 7 tar
upp ekonomiska regleringar mellan staten och kom-
muner och landsting år 1995.
Vi visar också på hur vi vill förstärka kommunsek-
torn. Totalt handlar det om 6,6 miljarder kronor. Till
största delen rör det en riktad sänkning av arbetsgi-
varavgiften med 3 %.
Vi avvisar regeringens idé med utgiftstak. Den
rimmar illa med tankarna bakom den kommunala
självstyrelsen och beskattningsrätten. Där får vi också
stöd av konstitutionsutskottet som anser att innan
regeringen går till verket måste analyseras om utgift-
staket är förenligt med grundlagen. Ett utgiftstak
innebär stora problem när det konfronteras med rät-
tighetslagstiftningen. Om man har rätt till bidrag eller
vård gäller det att bli behövande i början av perioden.
Då har man störst möjlighet att få behovet finansierat.
Men om pengarna har tagit slut blir detta faktum
överordnat rättigheten.
När det gäller utebliven kompensation för höjning
av egenavgifterna utgår vi i Vänsterpartiet från finan-
sieringsprincipen som måste omfatta såväl verksam-
hetsförändringar som skatteunderlagsförändringar
som statsmakten beslutar om och som påverkar kom-
munernas och landstingens ekonomi. Det finns t.o.m.
en moderat motion som delar denna uppfattning och
följriktigt föreslår att beslut som fattas av riksdag och
regering med effekter som berör den kommunala
sektorn också skall åtföljas av ett finansieringsbeslut.
Jag yrkar också bifall till mom. 7 i reservation 13
som handlar om utjämning av strukturellt betingade
kostnadsskillnader mellan kommuner respektive
landsting. Vi är i princip positiva till ett system som
syftar till att nå jämförbar standard i kommuner och
landsting vid samma skattesats. Däremot anser vi inte
att det förslag som redovisats når detta syfte fullt ut.
Faktorerna för äldreomsorg, arbetslöshet och bristan-
de befolkningsunderlag måste justeras. De små lands-
tingens situation behöver förstärkas. Även faktorn för
barnomsorgen behöver få en annan konstruktion.
Vi vill att i direktiven när det gäller utvärdering
och uppföljning av det nya systemet, som vi tycker är
det viktigaste i det här sammanhanget, bör det ingå att
utarbeta ett fördelningspolitiskt mer rättvist kommu-
nalt skattesystem.
Vi tycker också att systemet med inomregional
fördelning är bra. Vi föreslår att man även tittar på om
det är någonting som andra regioner kan ta efter.
Jag yrkar vidare bifall till reservation 23 som tar
upp införandet av det nya bidrags- och utjämningssys-
temet. Vi lyfter ett varnande finger för att detta nya
bidragssystem inte får driva på urbaniseringen. Segre-
gationsproblemen kan inte lösas med ett inomkom-
munalt system. Där fordras mycket större insatser.
Statens ekonomiska ansvar måste öka för att ga-
rantera alla en likvärdig behandling och tillgänglighet.
Framför allt gäller det skolan, men även barnomsorg,
socialbidrag och flyktingmottagning. För dessa verk-
samheter har staten ett särskilt ansvar. Skolan är ett
nationellt ansvar. Barnomsorgen har en särskild rät-
tighetslag. Volymen på socialbidrag och flyktning-
mottagning beror på vilken politik staten för när det
gäller arbetslöshet och flyktingar.
När det gäller kostnadsutjämningssystemet vill vi
ha en längre övergångstid. Det viktigaste är dock att
vi vill öka den s.k. krisfonden, eller kommunakuten,
från 400 miljoner kronor till 2 miljarder, för att ha en
möjlighet att undvika att kommuner och landsting
som drabbas speciellt hårt skall behöva säga upp
anställda, som i huvudsak är kvinnor och som jobbar
inom vård, omsorg och utbildning.
Vi har villkorat de kommuner som kan bli aktuel-
la. Det är kommuner som har hög utdebitering och
hög arbetslöshet. Kostnaderna för den utökade över-
gångstiden finansieras via den s.k. kommunakuten.
En utökning av den är också en förutsättning för
att vi skall kunna gå med på att återföra en del av den
s.k. EU-avgiften till Göteborg respektive Haninge. Vi
tänker inte lämna de kommuner i sticket som drabbas
speciellt hårt av utjämningssystemet och av den ute-
blivna kompensationen för EU-avgiften. De skall
kunna söka hjälp från kommunakuten för att slippa
säga upp personal. Det är exempel på två sidor av
samma solidaritet: solidaritet med storstäder med
problem och med landsbygd som ställs inför nya
problem.