Den kommunala ekonomin

Fru talman! Innan jag går in på den kommunala

ekonomin i stort vill jag hävda vikten av att den

kommunala demokratin garanteras. Om den lokala

demokratin skall kunna förstärkas måste det finnas ett

lokalt handlingsutrymme. Plötsliga beslut om skatte-

stopp och nya reformer pålagda av riksdagen som

kommunerna själva får finansiera strider mot finansi-

eringsprincipen. Beslutet om borttagande av vård-

nadsbidraget är ett exempel som leder till att barnom-

sorgslagen kostar kommunerna ytterligare 5 miljarder

kronor. Detaljreglering av kommunernas arbete gör

det lokala politiska arbetet svårhanterligt. Bara det att

ersättningsnivån vid föräldraförsäkring, arbetslöshet

och sjukdom inte kan behållas på 80 % utan sänks till

75 % gör att kommunerna kan få betala ut ytterligare

2 miljarder i socialbidrag.

Den kommunala självstyrelsen är enligt regerings-

formen en av grundpelarna i den svenska folkstyrel-

sen, en frihetsidé som syftar till att förstärka den loka-

la demokratin. Medborgarviljans förverkligande, den

självständiga åsiktsbildningen och medborgarnas

aktiva deltagande behöver stärkt grundlagsskydd. Den

utredning om grundlagsskydd för självstyrelsen som

förbundsstyrelsen krävde och som den borgerliga

regeringen hade direktiv klara till, måste fram ur

byrålådan. Spelregler för förhållandet mellan stat och

kommun innehåller väsentliga oklarheter i delar som

hur det samhällsekonomiska utrymmet för kommu-

nerna fastställs, tillämpningen av finansieringsprinci-

pen, statsbidragens utformning och kommunernas

framtida skatteunderlag. 401 ombud från Kommun-

förbundets kongress kräver att den kommunala själv-

styrelsen respekteras och förstärks. Minskade intäkter

och krav på ökade kostnader är en ekvation som en-

dast kan gå ihop om kommunerna får ett reellt ansvar

för både sin verksamhet och sina finanser.

Regeringens kalkyler bygger på ett skattein-

täktsbortfall med 6,5 miljarder kronor 1998 för kom-

munerna och minskade socialbidragskostnader.

Svenska Kommunförbundets beräkningar innebär för

1998 ett bortfall av skatteinkomster och ökade kost-

nader på 10 miljarder kronor. Man undrar var 70 000

kommunanställda och 35 000 landstingsanställda skall

få arbete. Men framför allt, hur skall vården kunna

tillgodoses? Vart är vårt välfärdssamhälle på väg?

Kommunerna har redan höjt skatten med i genomsnitt

45 öre och nya höjningar aviseras.

Även om allt är en helhet och, som finansminister

Göran Persson uttryckte det vid Kommunförbundets

kongress i Kalmar i torsdags, stat och kommun är som

siamesiska tvillingar med gemensamt blodomlopp,

kan vi inte hoppa över den kommunala självstyrelsen.

Hjärtat består av en höger och en vänster hjärthalva

som vardera utgör en fullständig pump och består av

två rum, ett förmak och en kammare. När vi nu uppe-

håller oss i kammaren skall vi inte helt styra förmaket,

dvs. kommunsektorn - kommuner och landsting. Det

finns klaffmekanismer mellan förmak och kammare.

Om vi undergräver kommunernas ekonomi använder

vi klaffmekanismen fel.

Det är också känsligt vilka pålagor kommunerna

får utan att finansieringsprincipen följs. En rättighets-

lagstiftning skall gälla de svagaste i samhället för att

garantera dem skydd. En barnomsorgslag som inte

tillåter ett vårdnadsbidrag är ett tecken på att klaffme-

kanismen mellan kammare och förmak inte fungerar.

På tal om siamesiska tvillingar är dessa också

sammanvuxna med större eller mindre vävnadsbryg-

ga. Det verkar som om finansminister Göran Persson

vill ha en större vävnadsbrygga än vad som är nyttigt

för den kommunala självstyrelsen. Benämningen

siamesiska tvillingar syftar på tvillingarna Chang och

Eng Bunker på 1800-talet. De gifte sig med två syst-

rar och blev fäder till tio respektive tolv barn. Är det

månne denna bild som också kommer att gälla i regi-

onfrågan, när resultatet av den utredningen kommer

till beslut i kammaren, på så sätt att det kommer att

handla om tio eller tolv regioner? Bildspråk är alltid

intressanta att tolka. Det är sant att om den ene tvil-

lingen dör, så dör den andre strax efter. Men det be-

höver inte betyda att vi medvetet skall ta död på

kommunsektorn genom kvävning.

Siv Holma citerade Karin Rudebecks uppgifter

från Svenska Kommunförbundet. Enligt dessa har

kommunerna de senaste fyra åren minskat sin verk-

samhet med 8 % och många arbetstillfällen har för-

svunnit. Hon visade också på att servicen har byggts

ut. T.ex. har 79 000 fler barn sedan 1991 fått plats i

den kommunala barnomsorgen. Antalet personer över

80 år har ökat med 31 000, och det är här behovet av

omsorg för de äldre finns. I grundskolan har antalet

elever vuxit med 44 000. Det har alltså skett en ut-

veckling.

Som det ser ut nu handlar det om en minskning

med ytterligare 8 % fram till 1998. Det kan betyda

minst 50 000 arbetstillfällen. Det handlar om att en

fjärdedel av den kommunala verksamheten försvunnit

på sju år, om man ställer de växande behoven i förhål-

lande till neddragningarna. Det är en besvärande

siffra.

I landstingen fanns 435 000 anställda 1990. Där

har visserligen en del förändringar gjorts, bl.a.

ÄDEL-reformen och en överflyttning till kommuner-

na. Landstingen räknar med 260 000 anställda år

2000, vilket innebär en halvering. Man får dock ta

siffrorna med en nypa salt, eftersom många anställda

har flyttat över till kommunerna.

Om man ser på jämställdheten och kvinnolönerna

är perspektiven inte ljusa. Jag har varit ordförande för

äldrevården i min hemstad och fick då uppleva att

kvinnosatsningarna på lönefronten betydde att för

varje miljon fick fem stycken lämna skutan. Det blev

de andra som fick springa fortare. Till slut utveckla-

des en sorts solidaritet - hellre låga löner än att våra

systrar får gå. Detta är inte rätt mot kvinnorna och

jämställdheten. I det perspektivet har jämställdhetsla-

gen tappat sin udd. Vi vet att 80 % av de anställda i

kommunerna är kvinnor.

Fru talman! Att den samlade offentliga sektorn

anpassas till vad det samhällsekonomiska utrymmet

medger är viktigt. Detta tillstår också vi kristdemokra-

ter när vi säger ja till konvergensprogrammet i och

med socialdemokraternas löfte att det skall vara ba-

lans i de offentliga finanserna 1998. Men vården och

omsorgen om våra äldre måste under alla omständig-

heter vara ett prioriterat område för den offentliga

sektorn. Utrymmet för begränsningar inom vården

och omsorgen måste anses obefintligt. För att kvalite-

ten skall kunna garanteras krävs ökade resurser.

Vi kristdemokrater anser att kommunsektorn bör

förstärkas med 7-8 miljarder i förhållande till nivån i

regeringens förslag. Ett särskilt bidrag på totalt 4,8

miljarder bör sättas av till kommuner och landsting

för vård och omsorg för äldre. Finansieringen bör ske

genom att höjningen av egenavgiften begränsas till 2

procentenheter fram till 1998. Dessutom skall den

breddade fastighetsskatten för kommersiella lokaler

och industrilokaler användas för skatteväxling till

kommunsektorn. Det handlar om 2,9 miljarder. Jag

yrkar bifall till reservation nr 4 i detta sammanhang.

Ett av Socialdemokraternas dundervallöften var

att kommuner och landsting skulle skyddas från ned-

dragningar. Detta löfte har levt fram till beslutet, men

nu gäller det plötsligt inte längre. Kommunsektorns

och välfärdssystemets överlevnad får inte handla om

att spela Bingolotto.

Vi kristdemokrater anser också att delar av fastig-

hetsskatten på sikt successivt bör växlas mot en kom-

munal fastighetsavgift för att täcka kostnader för

brandförsvar, gator och annan kommunal service som

är direkt kopplad till fastigheten. Ett utredningsarbete

bör omedelbart sättas i gång. Men för tids vinnande

avstår jag från att yrka bifall till reservation nr 36.

Givetvis står jag bakom alla kristdemokraternas re-

servationer.

Fru talman! En lång och segdragen fråga handlar

om riktlinjerna för ett nytt bidragssystem för kommu-

ner och landsting. 1992 fattade riksdagen beslut om

omfattande bidragsförändringar för kommunerna, och

samtidigt infördes ett nytt utjämningssystem. Det

skulle genomföras på fyra år med början 1993. Tidi-

gare har statsbidrag lämnats för olika verksamheter,

men nu sammanfördes olika bidrag i ett "påssystem".

Avgifter som kommunerna betalade till staten slopa-

des.

Då var kritiken från Socialdemokraterna kraftig.

Samtidigt som förslaget kom tillsattes en ny ut-

redning. Den innebar stora förändringar för Norr-

landskommunerna. Den utredning som föregår dagens

beslut om nytt bidragssystem innehåller de två delar

vi har hört talas om i debatten - inkomstutjämning

och utjämning av strukturellt betingade kostnadsskill-

nader.

I utredningen har kds en reservation vad gäller

utjämningen för barnomsorg och utjämningen för

arbetslöshet och svagt befolkningsunderlag.

I betänkandet noteras Kommunförbundets eniga

yttrande. Men det är viktigt att säga att det framkom-

mer en del krav från förbundet. Ett sådant är att vi

måste ha ett nytt system för socialbidrag som inte

leder till att staten kan vältra över kostnader på kom-

munerna. Man måste även i detta sammanhang se den

offentliga sektorn som en helhet. Kommunförbundet

anser också att någon form av extra skatteutjäm-

ningsbidrag bör övervägas, därför att det snabbt kan

uppkomma problem som inte kan beaktas i ett gene-

rellt bidragssystem.

Personligen skulle jag ha önskat att landstingen

fått ytterligare ett år på sig, eftersom flera landsting

har tagit på sig att själva arbeta med utjämningsfrå-

gan. Det är för magert att bara ha en kostnadsredo-

visning från Malmöhus län som bas. Det hade varit

rättrådigt att låta varje landsting ta fram ett eget ma-

terial. När staten blir "rättvisefarbror" får han inte

uppträda alltför godtyckligt.

Men vi kristdemokrater har ställt oss bakom prin-

ciperna för det nya utjämningssystemet. Det är viktigt

att skapa likvärdiga ekonomiska förutsättningar mel-

lan kommuner och landsting, men det är också viktigt

att det blir noggrant analyserat så att vi verkligen

håller oss inom lagens råmärken.

Man kan fråga sig om det är förenligt med den

kommunala självstyrelseprincipen att göra så drastis-

ka ingripanden som det blir för vissa kommuner och

landsting. Det får heller inte bli så, att lokalisering-

sprincipen slås ur spel. Regeringen bör alltså åter-

komma med ett nytt lagförslag. Det har vi sagt i en

reservation.

Det är viktigt att lyssna på Lagrådet och konstitu-

tionsutskottet. Som lagstiftare skall vi själva föregå

med gott exempel. I dag tar vi alltså endast ställning

till principen och förväntar oss ett lagtekniskt riktigt

förslag för det slutgiltiga ställningstagandet.

Fru talman! Vi kristdemokrater har noterat att re-

geringens förslag till kostnadsutjämning innebär en

större tyngd på utjämningen för näringslivs- och sys-

selsättningsbefrämjande åtgärder och befolknings-

minskningen för kommunerna. Detta gynnar gles-

bygdskommunerna. Vi anser däremot att äldrefaktorn

fått alldeles för liten viktning. Vi anser också att en

uppräkning av kompensationen för hälso- och sjuk-

vård är nödvändig för landstingens del. En snabb

utvärdering måste ske för att vi direkt skall kunna

rätta till missförhållanden.

Uppföljning och utvärdering måste genomföras

och förändringar måste föreslås efter två år. Nu skall

kommunsektorn redovisas varje år.

Barnomsorgsfaktorn bör ta hänsyn till den barn-

omsorg som verkligen utförts. Valfriheten befrämjas

bäst av ett system som tar hänsyn till vad som verkli-

gen sker i varje kommun. Tillägg eller avdrag för

barnomsorg bör alltså beräknas dels efter andelen

barn mellan 1 och 2 år, 3 och 6 år, 7 och 9 år och 10

och 12 år, dels efter hur mycket barnomsorg som

utförs i kommunen.

Därför yrkar jag också bifall till reservation nr 14.

Fru talman! När man ser våldet och utvecklingen i

vårt samhälle ställer man sig frågande. Här finns

många faktorer som spelar in. Det skrämmande i dag

är att familjedebatten tystnar alltmer. Efter det att

vårdnadsbidraget på ett prestigemässigt sätt drogs

bort utan att det gav några ekonomiska vinster - det

blev bara en snara för valfriheten - och barnomsorgs-

lagen stod kvar som ens sorts garanti hände en del.

Barnbidraget sänktes, och flerbarnsfamiljerna sattes åt

ekonomiskt. Sedan har debatten tystnat.

Ett slags egoistiskt samhälle håller på att utformas,

där var och en skall klara sig själv. För säkerhets skull

stoppar den unge på sig kniven. Enligt min mening

har medievåldet en stor betydelse. Jag kan inte förstå

varför vi som politiska beslutsfattare så passiva står

vid sidan om. I samband med droger händer det som

inte får hända - alla dessa dråp som skett den senaste

tiden. Den svenska sörgårdsidyllen är förbi.

Samtidigt passar regeringen i sin spariver på att

konfiskera från kommunerna redan beslutat statsbi-

drag till missbrukarvård och ungdomsvård på 215

miljoner för innevarande budgetår. Denna korta varsel

ger helt felaktiga signaler. Med tanke på den utveck-

ling som nu håller på att ske framför våra tafatta ögon

är det ett horribelt beslut. Regering och riksdag måste

fatta mera långsiktiga beslut.

För tids vinnande yrkar jag alltså bifall till reser-

vation 4 och 14, men jag står givetvis bakom alla

kristdemokraternas reservationer.