Herr talman! De fristående skolornas etablering har ballat ur. Etableringarna ökar samtidigt som elevantalet minskar. Det som skulle handla om att bidra med pedagogisk mångfald har resulterat i en lukrativ bransch där skattebetalarnas pengar direkt kan betalas ut i vinst till utbildningsföretagens ägare. Häromdagen var jag på ett seminarium där bland andra Vittraskolors grundare deltog och beskrev utvecklingen på ett ganska slående sätt. Stig Johansson, som är Vittras grundare, och Vittras nya ägare har gått skilda vägar sedan dessa var, som Stig Johansson själv uttryckte det, mer inriktade på kassaflöde.
Skillnaderna mellan kommuner och skolor har ökat. Likvärdigheten och tanken om en skola för alla har kommit rejält på skam. Den privatiseringsvåg vi ser på skolans område är möjlig tack vare att Sverige har de mest generösa reglerna i världen. För Vänsterpartiet är det självklart att det är elevers rätt till kunskap som går före aktieägares rätt till vinst. Därför har vi här lagt fram en rad förslag på hur regelverket bör förändras.
Många kommuner, blåa eller röda, har uttryckt att det är ett problem att Skolverket mot kommunens vilja kan bevilja etablering av en fristående skola, trots att det är kommunen som får stå för kostnaden. Vi ser som sagt en överetablering av skolor samtidigt som vi har ett sjunkande elevantal. När kommunens möjlighet att planera rubbas slår det hårt mot undervisningen då den äts upp av bland annat lokalkostnader. I en del kommuner har det dessutom fått konsekvensen att kommunala skolor läggs ned. Det här är inte rimligt, och därför vill vi ändra på den ordningen och ge kommunerna beslutanderätten.
När Svenska Dagbladet i höstas gjorde en granskning av de sex största utbildningsföretagen hamnade den samlade vinsten på 150 miljoner kronor. Siffrorna från samma företag är inte helt klara ännu för året 2007, men jag vågar ändå påstå att man kommer att slå nya rekord. Bara bolaget Bure har redovisat en vinst på 100 miljoner. Detta är möjligt eftersom vi i Sverige, till skillnad från våra grannländer, exempelvis inte har några regleringar av vilka driftsformer som får gälla. Vi har inga begränsningar av antal skolor som en huvudman får driva eller hur vinsterna ska användas.
Den här slappheten får eleverna betala för. Fristående skolor sparar pengar genom att inte ha behöriga lärare. Enligt Skolverket saknar var tredje lärare behörighet. Vinster skapas också genom att barnen får äta i klassrummet eftersom det saknas matsal. Det finns inte tillräckligt med toaletter. Barn med funktionshinder avvisas. Man tar in avgifter från föräldrarna, fast man kallar det för frivilliga bidrag.
Effekterna av konkurrensen för de kommunala skolorna har blivit att man har skurit ned på elevhälsan, studie- och yrkesvägledningen och skolbiblioteken. Klasserna blir större och lärartätheten minskar. Nödvändig upprustning av lokaler prioriteras ned eller bort.
Det här är inte vägen till en likvärdig skola. Och för att späda på skillnaderna har regeringen tagit bort satsningarna på särskilt utsatta områden, fryst statsbidrag som bara för utbildningens område innebär att man får 3-4 miljarder kronor mindre! Vad hände med det utlovade krutet som skulle läggas på grundskolan?
Det är inte betyg tidigare eller i fler steg som kommer att öka kunskaperna. För att göra skillnad behövs det fler utbildade lärare som får tid och resurser att kunna möta varje barn och deras behov. För detta finns det ett starkt stöd. Vi kunde nyligen se en färsk opinionsundersökning som Sveriges Kommuner och Landsting beställt. Där säger sig nio av tio föredra satsningar på skolan framför sänkt skatt. Åtta av tio kan dessutom tänka sig att betala mer i skatt för att stärka kvaliteten i skolan för alla. Men det här lyssnar inte regeringen på.
Herr talman! Olika rapporter från olika organisationer har i flera år tagit upp problemet med avgifter som tas ut i skolan. Nyligen var det Rädda Barnens barnfattigdomsrapport, där de bland annat säger att barn i skolan diskrimineras och kräver att skolan ska göras helt avgiftsfri.
Vänsterpartiet har drivit samma krav, inte för att vi tycker att det är dåligt att barn får gå på teater eller åka på skidresa utan för att grundskolan är obligatorisk. Därmed ska ingen behöva avstå från delar i utbildningen för att de inte har råd med avgifterna.
Precis som Rädda Barnen tror jag inte att just det här skulle minska fattigdomen, men ändå mildra den utsatthet och det utanförskap som många barn känner. Jag är medveten om klasskillnaderna. Därför kämpar jag också för att minska de stora inkomstskillnader vi har. Men barn som lever i ekonomisk utsatthet känner av det i sin vardag på olika sätt. Men låt oss åtminstone göra skolan till en frizon för de här barnen och låta dem få känna att de är med på samma villkor som alla andra.
Vänsterpartiet har bland annat föreslagit att alla barn som går i skolan ska ha rätt till ett bio- eller teaterbesök per termin. Dessutom måste kommunerna omprioritera hur man fördelar sina resurser. Det finns ingen logik i att man satsar hundratusentals kronor på att marknadsföra sina skolor samtidigt som man säger sig inte ha råd att ge barnen simundervisning, lunch eller vad det nu kan vara.
Men vad är det då som är så fel med att de föräldrar som vill och kan betala gör det? Nej, det kan tyckas att det inte ska vara något fel i det. Men jag vill inte ha ett samhälle där vi måste förlita oss på människors goda vilja och välgörenhet för att barnen ska ha en bra skola, få uppleva kultur, åka skridskor eller äta lunch.
Herr talman! Jämställdheten har väl inte direkt varit den här regeringens starkaste signum. Senast i går kunde vi läsa om pengar som fryser inne, trots att vi vet att det finns en mängd satsningar att göra på det här området. Skolministern har inte heller visat något större engagemang, mer än att han oroats över skillnaderna i pojkars och flickors studieresultat.
Jag ser lite fler problemområden än så. Det handlar om hur aktuella läroböcker fortfarande in på 2000-talet ger en stereotyp bild av kvinnor och män. Det är skrämmande och oacceptabelt att skolan i stället för att bryta könsrollsmönstren ofta i stället konserverar desamma. Den satsning som vi tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet genomdrev förra året, som innebar att kommunerna skulle utbilda en genuspedagog, var bra men inte tillräcklig. De kommuner som har utbildat genuspedagoger har inte alla gånger förmått att använda sig av denna kompetens, då de flesta fortsätter hundraprocentigt på sina ursprungliga tjänster. Det här är ett slöseri med en kunskap som är nödvändig för att vi ska nå ett jämställt samhälle.
Vänsterpartiet har länge drivit frågan om att stärka unga kvinnor genom att bland annat vilja erbjuda tjejer från år 7 feministiskt självförsvar. Det har fått nästan alla partier att slå bakut, och i debatten har det tolkats som att Vänsterpartiet vill lära tjejer att slåss. Därför drog jag lite på smilbanden när jag i helgen läste om moderatkvinnornas förslag om att tillåta pepparsprej i självförsvarssyfte. Det ska alltså vara okej att använda sig av vapen, men inte att lära sig hur man mentalt, verbalt och fysiskt kan försvara rätten till sin egen kropp.
Feministiskt självförsvar handlar om just detta att faktiskt lära sig det som borde vara självklart, att bara jag äger rätten till min kropp. Men det handlar också om att kunna hantera och övervinna den vardagsrädsla som alltför många tjejer lever med och som begränsar våra liv. Det handlar om att med kroppsspråk och röst ta plats och kunna markera vad som är okej eller inte och slutligen veta hur man gör för att ta sig ur en situation om man skulle råka bli överfallen. Det man också lär sig på feministiskt självförsvar är att inte använda sig av eller känna alltför stor tilltro till tillhyggen, eftersom de lätt kan användas emot en själv eller inte fungerar som man hade tänkt sig, vilket kan försätta en i en än svårare och farligare situation.
Herr talman! Vart tredje barn lider ofta av smärta, var rubriken på en artikel i Svenska Dagbladet i måndags. Det handlar om barn i skolåldern mellan 6 och 13 år. Det som är vanligast förekommande och återkommande är huvudvärk och magont. Andra rapporter har också visat på hur den psykiska ohälsan ökar bland unga.
Som jag sade tidigare har elevhälsan varit ett område som man skurit ned på. Trots att det står föreskrivet i skollagen att det ska finnas skolläkare och skolsköterska är det mycket olika hur det i verkligheten ser ut. Förutom att skollagen även borde inrymma kategorier som kurator och psykolog vill vi att det ska tas fram ett nyckeltal för hur många elever som det ska gå på till exempel en kurator. Jag har träffat kuratorer som ensamma har 1 000 elever fördelade på sex olika skolor. Det säger sig självt att en sådan kurator omöjligt kan vara tillgänglig för alla elever.
Avslutningsvis vill jag ta upp en fråga som hållits i periferin, nämligen fritidshemmen. Det är beklämmande när man läser att barngrupperna fortsätter att växa, från att redan vara alldeles för stora till att bli än större. Jag har i tidigare debatter tagit upp problemen med att kunna driva en vettig verksamhet när man är två fritidspedagoger på 43 barn. Det är ett omöjligt uppdrag. Utskottsmajoriteten hänvisar till skollagen och skriver i betänkandet: "Skolbarnsomsorgens uppgift är att komplettera skolan samt erbjuda barn en meningsfull fritid och stöd i utvecklingen med utgångspunkt i varje barns behov." Det är fint; det köper jag. Men hur har ni tänkt göra för att leva upp till lagen? Barngrupperna växer som sagt. Det går i dag 19,5 barn per anställd. Detta kan jämföras med hur det såg ut för tio år sedan då fördelningen var 12 barn per anställd.
Det här betänkandet behandlar många motioner som spänner över en mängd områden. Jag har inte berört alla här. En del frågor, som betygen, har vi haft uppe till debatt många gånger tidigare. Jag tror att vårt ställningstagande är väl känt. Andra frågor kommer man utifrån svaren i utskottets betänkande att få tillfälle att återkomma till. Det gäller elevinflytande och skolbibliotek - inte minst när och om regeringen lägger fram förslag till ny skollag.
Med det vill jag yrka bifall till reservationerna 17, 49, 73 och 74.