Herr talman! Jag vet inte vad Arne Andersson
tände så hårt på. Jag tycker nog att vi tjänar på att
hålla debatten på den nivå som jag tycker att vi har i
utskottets olika förslag.
Först och främst vill jag med bestämdhet tillba-
kavisa att det skulle vara något slags illusionsnummer
som utskottsmajoriteten och regeringen har hängett
sig åt när det gäller att bygga upp en beredskap för att
i fredstid möta svåra påfrestningar. Det jag nämnde i
mitt inledningsanförande var stora sådana påfrest-
ningar. Jag och många med mig har upplevt att vi inte
har klarat dem riktigt bra. Det gäller Estonia, Tjerno-
byl, m.fl.
Men vi har också i debatten i dag upplevt de
mindre katastroferna, som inte är små för dem som
drabbas, vilket också sades. Det är viktigt att vi har en
beredskap och en framförhållning, att vi tar till vara
erfarenheter och skapar möjligheter att möta de här
påfrestningarna om det skulle bli en nästa gång.
Vare sig vi vill eller inte kommer vi under över-
skådlig tid att få leva med att i första hand de fredsti-
da katastroferna av olika slag är de som utgör den
riktigt stora hotbilden. De har alla nämnts, jag skall
inte upprepa dem. Därför tycker jag, som jag sade i
mitt inledningsanförande, att det är oerhört betydelse-
fullt att vi i parlamentet och i denna kammare i dag
diskuterar hur vi skall bygga upp den framförhållning
som vi måste ha för att kunna värna människors
trygghet när det gäller de hot som vi utsätts för i
fredstid.