Herr talman! Den proposition vi nu behandlar är
egentligen ägnad att sätta litet kött på benen när det
gäller det vidgade säkerhetspolitiska begrepp som
riksdagen fattade beslut om i december. Vi gav då
uttryck för en viss strävhet på ytan. Den gällde dock
icke för det behov som vi nog ser finns, vilket visar
sig i att vi inte har några reservationer här utan har
ställt oss bakom förslagen. Vi tycker inte att det är en
skadlig proposition - detta visar måhända litet av
entusiasmen. Men vi gav då uttryck för att vi var
osäkra på om det var en skicklig prioritering mellan
det vi kunde uppnå och de medel som det kostade,
eftersom det ändå handlade om att det reguljära för-
svaret fick betala för detta som vi tycker något höga
nöje.
När jag lyssnar på den senare delen av debatten -
jag vänder mig nu till försvarsministern - och hör
med vilken entusiasm Miljöpartiet de gröna kastar sig
över det här blir jag litet mer tveksam. Kanske skulle
vi ha varit litet mer försiktiga, både försvarsministern
med propositionen och vi andra, eftersom det här
verkar bli en tummelplats för saker som inte alldeles
självklart hör hemma på denna bana.
Då vi sakbehandlade underlaget för detta i höstas
gav vi uttryck för att det var mycket som var tvek-
samt. Jag vill nog gärna, så här i efterhand, till den
nye försvarsministern säga att vi kanske ser det här
som Thage G Peterson-administrationens lilla illu-
sionsnummer för att på något sätt göra bortföringen
av pengar från det reguljära försvaret möjligen mer
fördragbar, inte möjlig att märka eller vad det nu
kunde vara. Och debatten i dag ger visst stöd för att
vår betänksamhet faktiskt var befogad.
Jag är inte säker på att de nya hot som vi talar om
egentligen är de som vi möter på det här sättet. Enligt
mitt förmenande är de nya hoten framför allt de som
kommer av det högteknologiska samhällets rasande
framfart. Är detta någonting som egentligen riktigt bra
kan ta itu med det? Gud give att det vore så. Jag hop-
pas att det är på det sättet, men jag är inte riktigt säker
på det.
Man kan alltid ha funderingar om huruvida det
kommer att blåsa, snöa, regna och komma jordbäv-
ningar som aldrig tidigare. Det är inte troligt. Härav
följer - och det är det tråkiga med det här - att detta i
vårt land inträffar så pass sällan att det finns risk att vi
aldrig är riktigt bra på att möta de här hoten. Vi
kommer att vara otränade. Detta är sannerligen inget
argument för att vi inte skall ägna oss åt det, men det
ligger nära till hands att det ändå kommer att vara på
det sättet.
När då - mer riktat mot Klarälvsdalen - Ann-
Kristin Johansson ger uttryck för att vi måste beakta
den oro som finns tycker jag att det är rätt. Det är
verkligen så. En gång i tiden då jag sysslade med
jordbrukspolitik för kanske 15 eller 18 år sedan -
kanske 20, för att tala om hur länge jag har varit med
- skrev vi t.o.m. in beaktande av människors oro i
lagstiftningen. Jag var den gången väldigt osäker på
om vi skulle göra det, eftersom att i lagstiftningen
definiera människors oro var ett sätt att ställa kunska-
pens ljus under skäppan. Vi skulle med andra ord
beakta någonting som inte var möjligt att riktigt se
och ta på men ändå var ett faktum.
Jag vill då säga till Ann-Kristin Johansson i det
här fallet att detta är någonting att ta på allvar, vare
sig det finns i lagstiftningen eller inte. Men, Ann-
Kristin Johansson, att vi går in i en ny organisation -
kan det vara det bästa sättet att hjälpa till i Klarälvsda-
len? Vi kanske borde ha haft våra 14 respektive 16 -
eller vad det nu är - brigader. Vi hade haft riklig
materiel, stor personalstyrka, stor kompetens, besluts-
förhet och en massa i de här lägena synnerligen vikti-
ga och avgörande faktorer på plats på flera ställen i
Sverige.
Det kan vi inte göra någonting åt nu - nu talar jag
till försvarsministern igen. Men kanske är det ändå
värt att komma ihåg att eftersom det gudskelov är så
glest som det är med sådana här olyckor har vi nog
ändå som mest att vända oss till de reguljära förband
vi har. Det är den kompetens som jag nyss nämnde.
Den finns, den tränas, den övas. En ny organisation
kommer aldrig att kunna uppnå detta.
Men, herr talman, oaktat det har vi inte reserverat
oss. Vi har, som jag sade inledningsvis, inte sett pro-
positionen som skadlig i annat avseende än att den
bortför pengar från det jag tycker mera om. Det be-
kymrar mig, men vi står bakom och kommer inte att
ha några invändningar avseende fullföljandet av den
här propositionen.