Fru talman! Jag vill tacka utskottets ordförande för
instämmandet i att Hot- och riskutredningen och pro-
positionen innehåller avsnitt som inte i alla delar är
relevanta för den diskussion som vi borde föra här i
dag. Det har inte Arne Andersson något ansvar för.
Men både Hot- och riskutredningen och propositionen
innehåller tyvärr de avsnitten, och därför tvingas vi i
större utsträckning föra en diskussion om de sakerna
än om allt det viktiga som vi i stort sett är överens
om.
Försvarsministern har inte varit i tjänst så länge att
han har kunnat skriva den här propositionen, och jag
hyser stora förhoppningar om att bytet på ministerpos-
ten även i det här avseendet lovar mycket gott.
Åke Carnerö var förvisso bara en av ledamöterna i
Hot- och riskutredningen, och det är orättvist att han
ensam skall behöva försvara den i alla delar.
Det har sagts i diskussionen att vi kan tona ned
frågan om massflyktssituation, att det naturligtvis inte
är något hot utan bara en påfrestning. Jo, men pro-
blemet är att det redovisas tillsammans med alla dessa
uppenbara hot mot människors liv och säkerhet, och
det ger associationer.
När Hot- och riskutredningen började, på våren
1993, hetsade man fram delbetänkanden om mass-
flyktsscenarion på ett par månader, byggt på mer eller
mindre fantasifulla scenarion, som ingen i dag egent-
ligen vill försvara. För övriga delbetänkanden, som
Utan el stannar Sverige, Radioaktiva ämnen slår ut
jordbruk i Skåne, Gasmoln lamslår Uppsala och
Störtflod i Dalälven, tog man två år på sig. Var de
scenariona mindre riskfyllda? Var de mindre sannoli-
ka? Nej, så var det naturligtvis inte.
Alla vi som minns debatten våren 1993, inte minst
i den här kammaren, vet att massflyktsscenariona
såsom de beskrevs i det här delbetänkandet och som
successivt, även om det tonas ned, följs upp med det
här arbetet, var vida mer gångbara än de som jag
visade, inte minst med utvecklingen uppe i Värmland,
och vida mer sannolika, dvs. hoten mot människors
liv och säkerhet.