Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservationerna 3 och 5. Jag är glad över att vi har fått
till stånd ett betänkande och en debatt i dag om sår-
barheten i samhället. Det välkomnar jag. Jag är också
glad över att försvarsministern är med i kammaren
under denna debatt.
När detta är sagt måste jag ändå konstatera att re-
geringens proposition, som låg till grund för betän-
kandet, var ganska så mager. Det har utskottet också
konstaterat när det gäller t.ex. ledningsprinciper och
transport av farligt gods. Därför kräver utskottet åt-
gärder från regeringen i de här frågorna. Det enda
förslag som regeringen i propositionen vill att riksda-
gen skall ta ställning till är att "åtgärder skall vidtas
för att minska risken för och konsekvenserna av svåra
påfrestningar på samhället i fred".
Det är naturligtvis svårt att inte hålla med rege-
ringen om detta. Men det räcker inte med en hög
beredskap om något händer. Hög beredskap skall vi
ha, inte minst mot bakgrund av de översvämningar
som inträffat i norr under den senaste tiden. Men det
krävs aktiva åtgärder för att bygga bort sårbarheten.
Vi vet ju att samhället är sårbart. Miljöpartiet an-
ser att sårbarheten är ett symtom på fundamentala
problem i samhällsutvecklingen. Man kan göra en
jämförelse med symtom i medicinska sammanhang.
Problem kan lösas antingen genom att man behandlar
anledningen till symtomen - alltså roten till det onda
- eller genom att man enbart behandlar själva symto-
men. Det är ett faktum att vi i dagens samhälle inte
har nått längre än till att sätta plåster på de sår som
uppstår.
Ett exempel på detta är att det finns tillräckliga
bevis på att vårt samhälle är sårbart. Rapporter produ-
ceras i en ständigt flödande ström, arbetsgrupper
tillsätts och löften om att skapa ett ekologiskt hållbart
samhälle som skall råda bot på detta ställs ut. Ändå
rullar utvecklingen på i samma gamla traditionella
riktning. Vi tar små steg och skrapar på ytan. Det är
inte många politiker och beslutsfattare som motsätter
sig att målet är ett robust uthålligt samhälle, i alla fall
definitionsmässigt. Innehållsmässigt är det förmodli-
gen inte så. Ändå kan vi enas om att målet är ett ut-
hålligt samhälle. Det beror på att det knappast är
någon som kan föreställa sig de stora konsekvenser
det skulle få. Knappast någon kan föreställa sig vilka
åtgärder som skulle krävas för att ändra vårt tänkesätt
och vårt samhälle så att det blir robust, mindre sårbart
och ekologiskt uthålligt.
Miljöpartiet anser att sårbarhetsbegreppet är
kopplat till risk och risktagande. Samhällets sårbarhet
har ju ofta ökat genom att vi har underlåtit att analyse-
ra konsekvenserna av olika verksamheter. Vi har helt
enkelt tagit okalkylerade risker. Kärnkraften är ett
konkret exempel på detta. Det var först i samband
med reaktorolyckorna i Harrisburg och Tjernobyl som
världens länder på allvar insåg hur sårbar kärnkraften
var. Sedan har vi tyvärr inte tagit konsekvenserna av
det.
Det som kanske är viktigast för att förstå samhäl-
lets sårbarhetsproblem är att se kopplingen mellan
centralism och storskaliga system å ena sidan och
sårbarhet å andra sidan. Det är en koppling som all-
mänt erkänns i ord. Men de flesta beslut, liksom sam-
hällsutvecklingen i allmänhet, går i rakt motsatt rikt-
ning. Det saknas i dag effektiva instrument för att
kontinuerligt belysa de sårbarhetsproblem som växer i
takt med samhällets centralisering och i takt med att
samhället blir mer och mer komplext.
Herr talman! Vad borde då göras? Innan beslut
fattas på olika nivåer måste vi ta in sårbarhetspers-
pektivet. De åtgärder för att minska sårbarheten och
miljöpåverkan som man kan vidta redan på plane-
rings- och genomförandestadiet av t.ex. olika projekt
blir framför allt bättre men också billigare, inte minst
på sikt.
Ett konkret krav som Miljöpartiet driver är att
plan- och bygglagen skall ses över i syfte att stärka
sårbarhetsaspekterna i den. Det gäller att få in sårbar-
hetsaspekterna i tid, innan investeringen, byggnatio-
nen eller vad det nu är man vill göra är gjord.
För att lyckas med detta måste det till en ökad
medvetenhet och en ökad kunskap hos befolkning och
beslutsfattare. Ett viktigt steg för att uppnå detta är att
man aktivt arbetar med ungdomar för att öka medve-
tandet om sårbarheten i samhället och om vad man
kan göra åt den. Utskottet är i sitt betänkande delvis
inne på detta men håller fortfarande fast vid att att vad
som skall läras ut är hur man skall agera i olika krissi-
tuationer. Också det är viktigt, men vi måste även lära
ut hur sårbarhet förebyggs.
När det gäller massflykt av asyl- och hjälpsökande
till Sverige motionerade Miljöpartiet om att detta inte
skall betraktas som en svår påfrestning som det bör
finnas en särskilt god beredskap mot. Självklart skulle
en katastrofsituation av något slag som skulle få till
följd att många människor sökte skydd eller asyl i
Sverige vara en påfrestning på de myndigheter som
har att ta hand om en sådan situation, men den skulle
absolut inte vara ett hot mot eller en risk för samhäl-
let. Jag tycker att det är en väldigt viktig principiell
skillnad.
Det spelar ingen roll om det är en enda person el-
ler 100 000 personer som söker sig till Sverige. Det är
absolut inte något hot mot vårt samhälle. Detta har
också Lennart Rohdin utvecklat, och jag kan instäm-
ma i mycket av det som han sade. Detta är något som
tre partier har enats om, och jag är intresserad av att
höra Socialdemokraternas och Centerns resonemang
om detta.
Radioaktiv strålning utgör ett av de största hoten
mot livsförutsättningarna på jorden. Försvarsbered-
ningen har i en rapport pekat ut drift och förekomst av
kärnkraftverk som ett säkerhetspolitiskt hot, både med
tanke på miljö och med tanke på sårbarhet. Regering-
en skriver i propositionen, liksom också utskottet gör,
att vi skall ha en god beredskap för att möta nedfall av
radioaktiva ämnen. Enligt min mening bör detta vid-
gas till att gälla spridning av radioaktiva ämnen. Det
är naturligtvis inte bara risk för att radioaktiva utsläpp
i luften kan leda till nedfall, utan det finns t.ex. också
aktuella oroshärdar i form av kärnavfall som ligger
och läcker till hav och land i vårt närområde. Det kan
bl.a. gälla ubåtar på Ishavets botten. Det är då sprid-
ning som man skall diskutera.
Utskottet skriver faktiskt att man utgår från att re-
geringen skall tolka det så. Jag undrar därför varför
man inte kunde ställa sig upp bakom Miljöpartiets
yrkande om att skriva spridning i stället för nedfall.
Mina frågor när vi nu har försvarsministern i kamma-
ren blir: Hur tolkar försvarsministern detta? Är det
fråga om spridning generellt, eller skall vi bara ha en
beredskap för att möta nedfall?
När riksdagen för något år sedan behandlade IT-
propositionen framhöll en enig riksdag att säkerhets-
och sårbarhetsfrågorna borde uppmärksammas tydli-
gare. Man sade att regeringen borde återkomma med
en samlad strategi på detta område. Vi kan konstatera
att en sådan samlad strategi saknas. Jag hittade den
varken i försvarsbeslutspropositionen i vintras eller i
den sårbarhetsproposition som behandlas i detta be-
tänkande.
Regeringen anmälde förra året att den ämnade till-
sätta en arbetsgrupp med uppdraget att bl.a. följa
utvecklingen av hot och risker inom informationskrig-
föring. Det framstod som om det skulle vara en grupp
som enbart sysslar med dessa frågor. Men i sårbar-
hetspropositionen skriver regeringen att informa-
tionskrigföring faller väl inom ramen för det som
arbetsgruppen för samverkan kring forskning angåen-
de nya hot och risker skall göra.
Jag tycker att detta är anmärkningsvärt med tanke
på att riksdagen ansåg att det var helt otillräckligt att
tillsätta en arbetsgrupp. Vad riksdagen efterlyste i sitt
beslut var en samlad strategi och en mer samlad och
samordnad ledning av IT-säkerhetsfrågorna. Enligt
min mening är tillsättandet av en arbetsgrupp inte en
samlad strategi. Anser försvarsministern att så är
fallet?
Slutligen, herr talman, anser Miljöpartiet att några
av de viktigaste steg som måste tas för att skapa ett
robust och ekologiskt hållbart samhälle, som därige-
nom blir mindre sårbart, är en decentralisering för
högre självtillit, skärpta lagar för att motverka miljö-
förstöring, ekonomiska styrmedel för att skapa förut-
sättningar för att växla in samhället i en hållbar rikt-
ning samt åstadkommande av en ökad medvetenhet
hos befolkning och beslutsfattare. Det är de viktigaste
fundament som vi kan bidra med men som jag saknar
i försvarsutskottets betänkande och definitivt också i
regeringens proposition. Det är fråga om konkreta
förslag för att uppnå resultat.
Jag anser att det är en utmaning för oss gemen-
samt här att få nästa generation att se sårbarhetsaspek-
terna som ett naturligt inslag i samhällsbygget. Om vi
kan uppnå detta genom ökad information, en attityd-
förändring och förbättrad insikt, som leder till ökad
handling på området, kan vi tjäna mycket på detta,
inte minst på sikt.