Herr talman! Det ärende som vi nu behandlar här i
kammaren i dag är av oerhört stor betydelse för hur
Sverige skall kunna hantera kriser och hur krishante-
ringsförmågan skall se ut i framtiden. Det är viktigt att
allvarligt fundera på hur vi på ett bättre sätt än hittills
skall kunna hantera svåra påfrestningar i fredstid. Jag
tänker på några exempel: Estonia, Tjernobyl, U 137,
osv. Statsledningen och myndigheterna måste var väl
övade och utbildade för att klara sådana svåra situa-
tioner i fredstid.
De förslag som läggs fram i regeringens proposi-
tion kommer att i hög grad att förbättra vår krishante-
ringsförmåga i samhället på flera områden. Men det
finns anledning att särskilt peka på ett område där
regeringen enligt min mening inte gått tillräckligt
långt för att föreslå de förbättringar och den bered-
skap som vi behöver ha. Jag tänker på ansvar och
befogenheter i den s.k. ledningskedjan. Det handlar
alltså om hur regeringen och de områdesansvariga
myndigheterna - länsstyrelserna och kommunstyrel-
serna - skall kunna leda arbetet och fördela resurser i
en svår och utsatt krissituation.
Jag har själv som ledamot i ÖCB:s styrelse fått
inblick i hur komplicerad ansvarsbilden är inom den
civila delen av totalförsvaret. På den militära sidan är
det ganska lätt med renodlade ordervägar och tydliga
ansvarsgränser. Men det civila försvaret är hela det
civila samhället med all dess komplexitet och ett stort
antal myndigheter och självständiga aktörer som skall
samordnas. Sektorsmyndigheter som Rikspolisstyrel-
sen och Statens räddningsverk har visserligen möjlig-
heter att förebygga och öka beredskapen inom re-
spektive sektor. Men i dagsläget saknas de befogenhe-
ter som säkerställer den områdesvisa ledningsförmå-
gan vid svåra påfrestningar.
En händelse kan t.ex. innebära att stora insatser
måste göras av polis, sjukvård och räddningstjänstor-
gan samtidigt som skador på vägar, elförsörjning och
telekommunikationer försvårar ett effektivt ingripan-
de. Man kan också behöva prioritera och omfördela
resurser mellan kommuner eller mellan län. Insatserna
kan behöva göras under mycket stor tidspress och
med stora krav på information via medierna och di-
rekt till medborgarna. Här måste det enligt mitt sätt att
se finnas klara och entydiga regler för övertagandet av
ledningsansvaret och handlingsregler för att priorite-
ringen och samrådsförfarandet skall fungera. Den
nuvarande ordningen är i detta sammanhang alltför
outvecklad och otillräcklig för att kunna svara upp
mot kraven på en effektiv samlad krishantering vid
svåra påfrestningar på samhället. Jag nämnde några
exempel.
Det är också uppenbart att Regeringskansliet har
otillräckliga resurser eller otillräcklig kapacitet att
operativt hantera kriser av stor omfattning över längre
tid. Estoniakatastrofen är ett tydligt exempel på hur
Regeringskansliet snabbt blir involverat i krishante-
ring och hur regering och departement under lång tid
måste vara beredda att svara mot massmediernas och
medborgarnas krav och förväntningar. Enligt min
mening måste statsmakterna därför utgå från att upp-
gifter för krishantering skall kunna delegeras i led-
ningskedjan, dvs. regering, länsstyrelse och kommu-
ner. Det innebär att ledningskedjan måste ges mer
precisa befogenheter vid hantering av svåra påfrest-
ningar.
Vi har i utskottet ingående diskuterat dessa frågor.
Vi anser att det är viktigt att regeringen skyndsamt tar
itu med att åtgärda de oklarheter i ansvarsförhållan-
dena som jag här nämnt. Vi bedömer att det behövs
en författningsmässig reglering som i dag saknas.
Regeringen bör se över dessa frågor med förtur och
återkomma till riksdagen med förslag till de författ-
ningsändringar som kommer att krävas. Med dessa
ord, och med detta påpekande om den brist som jag
har upplevt finns i det som vi inte riktigt har hunnit
med, yrkar jag ändock bifall till utskottets hemställan.
Jag tycker att det i stort innebär att vi förbättrar be-
redskapssituationen för krishanteringar i framtiden.