Herr talman! Jag vill göra några kommentarer
kring de anföranden som har berört översvämningarna
i Värmland. Det som har ägt rum och äger rum där
ger verkligen en anledning att tala om en svår på-
frestning på samhället i fred. Det har gjorts inlägg av
Ann-Kristine Johansson, Jarl Lander och Göthe Knut-
son, och Arne Andersson var delvis inne på det.
Jag vill först ta upp det gällande rättsläget. Enligt
gällande lag - det är räddningstjänstlagen vi talar om
- är det kommunen som har att främja skadeförebyg-
gande verksamhet och hindra och begränsa skador på
människor eller egendom eller i miljön. Det gäller
naturligtvis även skador som orsakas av översväm-
ningar. Då kommer vi in på de ekonomiska frågorna.
Uppstår det ändå skador som orsakats av översväm-
ningar skall de i första hand täckas av hemförsäkring-
en. Varje försäkring brukar ha en självrisk, och det är
man ju väl medveten om när man tecknar sin hemför-
säkring. Är skadorna orsakade av ett dammhaveri har
riksdagen tidigare fattat beslut om strikt ansvar och att
det skall föras in i vattenlagen. Det är de gällande
rättsliga förutsättningar som finns.
Det finns däremot möjligheter att till en del kom-
ma till rätta med förebyggande åtgärder när det gäller
den här typen av olyckor. Statens räddningsverk har
ett anslag på 25 miljoner kronor som kan utbetalas till
kommuner för att förebyggande åtgärder skall vidtas
men följaktligen inte som ersättning för redan inträf-
fade skador. Vi talade litet om det när jag gjorde
besöket i Sysslebäck, och jag hoppas att det skall vara
möjligt att här skall kunna ske någonting inför framti-
den, särskilt som den olycka som hände i Sysslebäck
såvitt jag förstod delvis var oförutsedd av de lokala
myndigheterna och kommunen.
Nu kommer länsstyrelsen, som ju samordnar det
här, och de myndigheter som varit indragna att gå
igenom erfarenheterna av de här översvämningarna.
Det finns för övrigt med i både proposition och be-
tänkande en genomgång av erfarenheterna från de
senaste årens översvämningar. Hittills har vi ansett att
det funnits en ganska bra beredskap för den här typen
av översvämningar, och vi får se vad länsstyrelsen,
Naturvårdsverket, Räddningsverket och kanske andra
har att säga om det som nu har hänt i Sysslebäck. Det
kanske behöver göras förändringar i lagstiftning eller
i tillämpning, t.ex. när det gäller skogsavverkning. Jag
vet att landshövdingen personligen är engagerad i att
få fram material som belyser just den frågeställningen.
Både han och jag blev uppmärksammade på att
många anser att denna typ av samband finns, som
Ann-Kristine Johansson nämnde.
Jag vill gärna tacka för de vänliga orden för att jag
kom till Sysslebäck. Det kändes som om det var vik-
tigt för mig att få komma dit. När jag var där blev jag
ändå i grunden väldigt övertygad om att den rädd-
ningsorganisation vi har fungerar, och att den funge-
rar i sin decentraliserade form. Det var möjligt för
räddningsledningen att få bistånd av det lokala sam-
hället i alla dess delar. Även när det gällde att t.ex.
evakuera människor och placera dem på de ställen där
de skulle bo fungerar ett samhälle som Sysslebäck.
Jag hoppas att även våra storstadsområden kan funge-
ra i en sådan situation. Det kanske inte är alldeles lika
säkert.
Bl.a. Arne Andersson har också nämnt Försvar-
smaktens medverkan. Försvarsmakten medverkade.
Man hade från räddningsledningen begärt att få med
hemvärnet, man hade med en grupp från A 9 och det
förelåg en möjlighet att be en grupp från Ing 1 att
hjälpa till med ingenjörsarbeten. Jag blev väldigt glad
över att se att detta samband fanns, att det fanns lokalt
och att det ägde rum utan varje byråkratiskt krångel.
Det kändes också när jag talade med de berörda som
om det var ett meningsfullt sätt för de värnpliktiga att
få använda sina kunskaper som de var skickade till.
Jag tyckte att när man såg på vad som hände i
Sysslebäck blev man orolig över att det kunde hända,
och man förstår verkligen all ovisshet som människor
levde i under de här dygnen och den ovisshet inför
framtiden när det gäller ekonomi o.d. som gäller nu.
Men jag blev också väldigt optimistisk när det gäller
det svenska samhällets och de svenska myndigheter-
nas sätt att kunna hantera just en svår påfrestning på
samhället i fred. Det verkar som om vårt sätt, att an-
vända människor som är engagerade i vardagen och
låta dem med eget ansvar och långtgående befogenhe-
ter hantera samhället i påfrestning, är ett väldigt slit-
starkt sätt att använda resurser.
Jag vände därför tillbaka från Sysslebäck med
dubbla känslor. Man såg alla verkningar och all den
osäkerhet, ovisshet och olycka de dragit över sig, men
man blev optimistisk över att vårt samhälle kan klara
svåra påfrestningar på samhället i fred.