Fru talman! Många av talarna i denna mycket in-
tressanta debatt har ju redovisat en helhetssyn på
flyktingpolitiken. I likhet med dessa talare vill jag
också försöka att göra det genom att börja med att
tala om läget i Afghanistan.
Efter 23 års krig är alltså freden på väg till Afgha-
nistan. Det internationella samfundet är på plats, och
människorna är ivriga att bygga upp och bygga nytt i
sitt land. Flyktingar som i årtionden har levt i flyk-
tingläger i Iran och Pakistan är på väg tillbaka till
Afghanistan. 150 000 personer har redan återvänt,
och närmare en miljon människor förväntas att åter-
vända under det närmaste halvåret med stöd av FN:s
flyktingkommissarie som hjälper flyktingar med
bostäder och med att åter integreras i det nya af-
ghanska samhälle som håller på att uppstå.
I går beslutade vi att Sverige ska ge ett bidrag ut-
över tidigare insatser med 70 miljoner kronor till
detta arbete. Det är alltså ett bidrag som läggs ovanpå
det ordinarie svenska bidraget till flyktingkommissa-
rien som i år uppgår till 392 miljoner kronor.
Det här beslutet återspeglar vår syn att en stark
flyktingkommissarie är den främsta garanten för att
ge världens över 20 miljoner flyktingar skydd och
stöd, något som flera talare här för övrigt har berört.
Beslutet ger också en bild av detta helhetsperspektiv.
Genom att använda olika metoder samtidigt kan vi
möta flyktingarnas omedelbara behov av att komma
undan väpnade konflikter, av stöd till återuppbyggnad
av krigshärjade länder och av hjälp med att återvända.
Flyktingpolitiken är gränsöverskridande även om
länderna inte skulle samarbeta. Men om flyktingpoli-
tiken hanteras som varje enskilt lands angelägenhet är
risken stor att vissa länder i tider av arbetslöshet och
främlingsfientlighet försöker att vältra över ansvaret
på andra. Det har vi sett många exempel på. Som ett
svar på detta ska vi samarbeta och se flyktingfrågan i
sitt internationella och sitt europeiska perspektiv.
Jag delar helt de synpunkter på EU-samarbetet
som har förts fram där syftet är att harmonisera asyl-
och migrationspolitiken. Det är en enastående möj-
lighet att bidra till en europeisk flyktingpolitik till
försvar för asylrätten där vi tar ett gemensamt ansvar
för människor som behöver skydd.
Ännu har dessa möjligheter inte förverkligats.
Men vi har kommit en bit på väg. Viktiga beslut fat-
tades under det svenska ordförandeskapet för ett år
sedan, t.ex. direktivet om tillfällighetsskydd och ram-
beslutet om människosmuggling, som vi nu ska föra
in i vår svenska lagstiftning.
Kommissionen har lagt fram en rad förslag till di-
rektiv och förordningar som nu ska förhandlas fram
av medlemsländerna. Från svensk sida driver vi att
harmoniseringen ska ske på så hög nivå som möjligt
och inte bara återspegla en minsta gemensam nämna-
re. Vi har höga ambitioner för detta arbete.
Vi vill ha ett gemensamt europeiskt asylsystem
som grundas på en vid tolkning av flyktingbegreppet
och andra skyddsgrunder och ett direktiv om motta-
gande som ger asylsökande full rörelsefrihet, sjuk-
vård och skola till alla barn.
Vi vill att tredjelandsmedborgare som vistas i EU
så långt det är möjligt ska jämställas med EU-
medborgare.
Vi vill att EU ska satsa mer på förebyggande in-
satser mot det som man kallar den olagliga invand-
ringen. Och jag delar helt den uppfattning som har
kommit till uttryck i Johan Pehrsons anförande här i
dag, att Sverige ska driva hårt den förebyggande
delen av denna politik och inte enbart kontrollåtgär-
derna, som vi hittills har gjort.
Vi vill öka samarbetet med ursprungs- och tran-
sitländer för att skapa rättssäkra asyl- och migrations-
system.
Fru talman! Asylrätten, hörnstenen i svensk flyk-
tingpolitik, måste ständigt försvaras. Frågan är då:
Behöver den försvaras i dag? Ja, det finns anledning
att lyfta den frågan, och jag kan skönja utmaningar
från två håll.
Som en gengångare går rasismen och främlingsfi-
entligheten genom Europa och påminner oss om att
inga segrar är vunna för evigt. I många europeiska
parlament har främlingsfientliga partier tagit plats.
Även om vi här hemma, tack och lov, har förskonats
från detta, även om vi har sett det i det förflutna, finns
det sådana strömningar, som vi ju vet, även här. Den
destruktiviteten får vi inte underskatta. Den sårar och
kränker, skapar motsättningar och oro och är, om den
inte motarbetas, en fara för människors rätt till skydd.
Men låt mig som en kommentar till det meningsut-
byte som vi i all stillsamhet har haft i dag säga att vi
kan glädjas åt att alla partier här i Sveriges riksdag
står samlade som en front mot denna främlingsfient-
lighet.
Det finns också de som vill använda asylrätten till
annat än att ge människor skydd undan förföljelse.
Det har på senare tid höjts röster om att vi borde
kunna använda asylsystemet för att fylla ut vakanser
på arbetsmarknaden eller t.o.m. som ett regionalpoli-
tiskt instrument. Men, fru talman, vi får aldrig urhol-
ka flyktingrätten på ett sådant sätt. Den ska tillämpas
på dem som har behov av skydd. Vi har i framtiden,
säger man, ett ökat behov av arbetskraft, och vi kan
förutse att det i slutet av detta decennium kommer att
vara stort. Det får hanteras inom ramen för den regle-
rade invandringen.
Jag ska inte nu gå in på en detaljerad diskussion
om detta. Vi har tillsatt en utredningsperson som ska
ta det första steget till att anpassa vårt land till den
kraftiga vidgning av arbetsmarknaden som det inne-
bär att vi får en utvidgning av EU. Jag är inte alls
främmande för tanken att vi i ett skede därefter kan
anknyta till Gustaf von Essens tanke om en parla-
mentarisk utredning. Men jag tror också att det är
viktigt att vi involverar arbetsmarknadens parter i
detta arbete. Vi måste också ha en helhetssyn på det-
ta. Mobiliseringen av mina generationskamrater, som
Johan Pehrson talade om, och också de stora sociala
problem som avslöjar sig i statistiken över kraftigt
höga sjuktal och annat måste vi ha som en helhetssyn.
Men det får inte blandas ihop med asylrätten och
Genèvekonventionen. Det är det viktiga i dagens
debatt. Däremot måste vi naturligtvis i framtiden
också ha dörren öppen och se till att vårt land kan
konkurrera om den knappa arbetskraften - en situa-
tion som vi säkert kommer att hamna i och som flera
talare har varit inne på.
Flyktingpolitiken, fru talman, är inte en gång för
alla given. Händelser i världen som vi inte kan före-
ställa oss i dag kan ge flyktingskap i morgon och
omvänt. Jag ser det som en oavbruten process, vilket
ju flera talare har varit inne på, att förbättra detta
mycket svåra område av politiken. Låt mig då nämna
några förändringar och hoppas att tiden medger att
jag också kan ge några kommentarer till de synpunk-
ter som har förts fram i den här diskussionen.
När det först och främst gäller den nya process-
och instansordningen är det alldeles uppenbart att en
mycket stor del av den diskussion som vi för här i dag
har att göra med att det nuvarande systemets legiti-
mitet är ifrågasatt. Det verkligt viktiga i detta är att vi
nu kan skapa ett system som verkligen har förtroende.
Som kammarens ledamöter vet använder jag aldrig
uttrycket generös flyktingpolitik, utan jag vill tala om
en rättssäker flyktingpolitik. Det är det avgörande.
Jag gläder mig mycket åt de tankeutbyten som vi
har haft i socialförsäkringsutskottet kring detta och
som vi återkommer till när jag förhoppningsvis inom
en inte alltför avlägsen framtid får tillfälle att i ut-
skottet föredra lagrådsremissen, så att vi gemensamt
kan utforma framtidens politik så att den håller bättre
än vad den hittillsvarande har gjort.
Vi ska utvidga flyktingbegreppet till att också om-
fatta kvinnor som förföljs på grund av sitt kön. Jag
kan fatta mig kort om detta. Vi stöder kommissionen i
detta, men jag har sagt att det kommer att ta för lång
tid. Därför har vi redan nu tillsatt en utredning som
kan leda till denna förändring i den svenska lagstift-
ningen. Och jag tycker att det är fullt konsekvent,
som Ulla Hoffmann har sagt, att vi också involverar
UNHCR i detta arbete.
Rätten att förenas med sina närmaste är grund-
läggande för dem som tvingas på flykt. Anhörigin-
vandringen är en stor del av den totala invandringen.
Av de drygt 44 000 personer som förra året fick up-
pehållstillstånd i Sverige var det mer än hälften,
24 000, som fick det på grund av att de hade anhöriga
som bodde här. Detta återspeglar att våra bestämmel-
ser vilar på en respekt för rätten till familjeliv som en
av de mänskliga rättigheterna.
Vi har nu ett förslag om ökade möjligheter på
detta område från Anhörigkommittén. Jag avvaktar
remissbehandlingen. Men låt mig, fru talman, redan
nu säga att jag har mycket stor sympati för de förslag
som Anhörigkommittén har lagt fram om en ökad
anhöriginvandring.
Så till barnen, som vi har haft en stor debatt om.
Därför ska jag i det här sammanhanget fatta mig kort.
Jag delar i mycket de iakttagelser som Birgitta Carls-
son gjorde i sitt anförande. Jag har sagt vid mitt till-
träde som ansvarigt statsråd för dessa frågor att bar-
nen måste vara en prioriterad fråga i flyktingpoliti-
ken. Jag vill bara till detta lägga att vi nu avvaktar
utredningen om de ensamkommande barnen. Detta är
inte det enda. Det som vi diskuterade i Gimo i slutet
av förra veckan handlade inte om ensamkommande
barn utan om förhållandena på våra flyktingförlägg-
ningar och om förhållandena i den psykiatriska häl-
sovården i Sverige.
Jag gläder mig åt att i nästa vecka kunna presente-
ra kraftiga förstärkningar av resurserna för flykting-
mottagandet, Migrationsverkets och Utlännings-
nämndens verksamhet. Det kommer inte att lösa alla
problem, men det kommer att bidra till att förbättra
förhållandena.
Jag nämnde tidigare vikten av att hålla praxis
ajour med utvecklingen för att värna asylrätten. Just
nu har regeringen flera praxisbeslut på sitt bord som
rör irakiska medborgare. Jag avser att i morgon före-
slå regeringen att praxis ändras så att myndigheterna i
sina beslut kan ta hänsyn till att situationen i norra
Irak har stabiliserats de senaste åren och att det nu är
möjligt att återvända till den skyddade zonen. Sverige
ansluter sig därmed till den bedömning av situationen
som FN:s flyktingkommissarie gör. I den föredrag-
ning som jag kommer att göra i morgon kan jag hän-
visa till att ytterligare kontakter med flyktingkommis-
sarien alldeles nyligen har tagits i denna fråga, så att
det ska röra sig om en alldeles aktuell bedömning.
Regeringen har även att ta ställning till ett ärende
som rör en bosnisk familj. Även när det gäller Bosni-
en avser jag att föreslå regeringen att anpassa praxis
till att den politiska utvecklingen har gått vidare i
Bosnien-Hercegovina.
Jag vill understryka att individuella prövningar
naturligtvis kommer att fortsätta göras i varje enskilt
ärende. Men vi har ett antal utomordentligt viktiga
politiska beslut som nu har fattats i Bosnien-
Hercegovina, och det finns all anledning att anpassa
praxis till detta.
Fru talman! Fru Stalin har bett mig delta i en litte-
rär gissningstävlan. Det gör jag gärna. Det var ett
oerhört vackert citat. Det var så vackert att jag är
övertygad om att det måste vara en meningsfrände till
mig som har sagt det. Huruvida jag exakt delar upp-
fattningen i fråga om innehållet vill jag däremot låta
vara osagt så här långt i debatten.
Fru talman! Sverige har ett starkt asylsystem och
en i långa stycken bra flyktingpolitik. En talesman för
flyktingkommissarien uttryckte sig i går om svensk
flyktingpolitik och sade bl.a. att FN:s flyktingkom-
missarie skulle önska att andra länder kunde ha Sve-
rige som förebild.
Detta framgår också av den migrationsskrivelse
som diskuteras här i kammaren i dag. Vi för vår de-
batt utifrån en hög ambitionsnivå och en gemensam
vilja att utforma ett så bra flyktingmottagande som
möjligt. Vi ser flyktingpolitiken som en del i en hel-
het som handlar om vårt globala ansvar för att före-
bygga krig och konflikter. Och vi står enade, det
tycker jag är oerhört glädjande, i att aldrig ge upp
kampen för att med alla medel som står oss till buds
verka för mänskliga rättigheter och demokrati i värl-
den.