Fru talman! Majoriteten av världens flyktingar har
flytt från våld, krig och politiskt förtryck. Den direkta
orsaken till att nio av tio människor lämnar sina hem
och sina länder är politiskt förtryck och väpnade
konflikter. De flyr från konflikter som till största
delen utkämpas med vapen som har tillverkats i de
rika industriländerna. Sverige är inte undantaget från
denna export.
Svenska Freds anger i en av sina rapporter att Sverige
under de senaste tre åren har exporterat krigsmateriel
för mer än 2 miljarder kronor till stater som har gjort
sig skyldiga till omfattande och grova kränkningar av
mänskliga rättigheter.
Vänsterpartiet delar uppfattningen att det före-
byggande arbetet är av central betydelse i flyktingpo-
litiken, likaväl som ett helhetsperspektiv. Därför är
det för oss obegripligt att Sverige fortsätter med en
omfattande vapenexport till länder som gör sig skyl-
diga till grova och systematiska kränkningar av de
mänskliga rättigheterna.
Kalle Larsson kommer i sitt inlägg att utveckla
vår syn på svensk flyktingpolitik, och jag instämmer i
det han kommer att säga. Jag kommer att koncentrera
mig på kvinnorna i asylprocessen.
Fru talman! Det råder väl i dag inte någon tvekan
om att kvinnors rättigheter också är mänskliga rättig-
heter. Däremot kan det råda olika uppfattningar om
vad kvinnors rättigheter är och vad politisk förföljelse
är. Vänsterpartiet menar att t.ex. kvinnors rätt till sin
egen kropp är en fundamental rättighet, likaväl som
kvinnors rätt att klä sig som de vill. När en kvinna i
Iran vägrar att bära slöja därför att den för henne
innebär ett förtryck är det en politisk handling, efter-
som hon bryter mot det iranska samhällets uppfatt-
ning om hur en kvinna ska bete sig. Om denna kvinna
som straff översköljs med bensin och sätts i brand,
och om polisen vägrar att vare sig ta upp anmälan
eller ge henne skydd, ja, då är det enligt Vänsterparti-
et politisk förföljelse. Om en kvinna i Pakistan vägrar
att gifta sig med den föräldrarna utsett åt henne därför
att hon anser att hon själv har rätt att bestämma över
sitt liv och sin kropp och hon riskerar att stenas till
döds eller mördas av sin familj, ja, då är det enligt oss
politisk förföljelse.
Vänsterpartiet har därför länge drivit frågan om
att tolkningen av Genèvekonventionen borde utvidgas
till att omfatta även förföljelse på grund av kön eller
homosexualitet. Den 30 maj 1997 hade jag en debatt i
frågan med dåvarande statsrådet Schori. Han menade
att det som skiljer nuvarande skyddsbestämmelse,
dvs. den som finns i 3 kap. 3 §, från Genèvekonven-
tionens flyktingbestämmelser är att förföljelsen inte
har sin orsak i en politisk uppfattning eller i någon
annan av de övriga fyra grunder som räknas upp i
dessa bestämmelser, utan just i könstillhörigheten.
Jag tror att det är just detta uttalande som har gjort att
bestämmelsen om förföljelse på grund av kön hittills
endast har handlat om kvinnor som riskerar köns-
stympning. Man har helt enkelt utgått från att politisk
förföljelse ser likadan ut för kvinnor som för män.
Vänsterpartiet har i flera år motionerat om nöd-
vändigheten av att vidga tolkningen av Genèvekon-
ventionen, så även i år. Statsrådet Karlsson aviserar
nu att han avser att se över frågan och att detta arbete
ska vara klart i oktober i år. Det är förstås bra. Samti-
digt har UNHCR inlett en översyn av flyktingbegrep-
pet där även det genusrelaterade skyddet ska ses över.
Det är därför, menar jag, mycket viktigt att UNHCR
involveras i den pågående översynen på departemen-
tet från början. Jag vill därför fråga statsrådet om
statsrådet har för avsikt att se till att UNHCR finns
med i arbetet.
Fru talman! Sverige har en lagstiftning som säger
att det är kriminellt att köpa sexuella tjänster. Trots
detta finns det en inhemsk efterfrågan från män på att
kvinnor säljer just sexuella tjänster. Eftersom allt
färre svenska kvinnor står till förfogande - och det
ser likadant ut i de flesta EU-länderna - har männi-
skohandel för sexuella ändamål blivit en internatio-
nell marknad som omsätter ungefär lika mycket
pengar som narkotikahandeln. Detta är en avskyvärd
handel på många sätt. Därför är det förstås angeläget
att alla klutar sätts till för att se till att den försvinner.
Det bästa vore förstås att fokusera på att få bort efter-
frågan på den inhemska marknaden.
Jag var Vänsterpartiets representant i Sexual-
brottskommittén, som lade fram ett heltäckande för-
slag som kriminaliserade denna handel i alla led. En
fråga lämnades dock eftersom den inte låg inom
kommitténs uppdrag, och det var frågan hur Sverige
ska behandla de kvinnor som har blivit utsatta för
människohandel. Som det ser ut i dag skickas de
tillbaka till sina hemländer och ges därmed inte möj-
lighet att vittna. Anhörigkommittén har därför fått i
uppdrag att se över om det är möjligt att ge dessa
kvinnor tillfälliga uppehållstillstånd medan de vittnar.
Vänsterpartiet menar att de kvinnor som blivit ut-
satta för människohandel många gånger har skydds-
behov. Om de avvisas efter att ha vittnat i en rätte-
gång mot hallickar riskerar de i hemlandet att utsättas
för våld, förföljelse eller annan förnedrande behand-
ling. De riskerar även att dödas. I Kanada har vi sett
några fall där prostituerade har erhållit flyktingstatus
därför att de stod i skuld till hallicken, och skuldbör-
dan till hallicken är faktiskt själva affärsidén.
Om nu varje led i människohandel för sexuella
ändamål är kriminaliserat har jag svårt att se att de
kvinnor som utsätts för handeln inte skulle vara
brottsoffer. Som sådana har de enligt EU:s rambeslut
om brottsoffers ställning rätt till skydd. Vi har motio-
nerat om att vi anser att de kvinnor som utsätts för
människohandel och tvingas till skuldslaveri ska
omfattas av samma skydd som andra som riskerar
förföljelse eller döden vid ett återsändande. Motionen
har avslagits, med all rätt, med hänvisning till att
frågan utreds av Anhörigkommittén. Jag vill redan nu
avisera att det som jag sagt i frågan i dag också är
Vänsterpartiets ståndpunkt i Anhörigkommittén.
Fru talman! Den s.k. tvåårsregeln är ständigt fö-
remål för diskussion. I en proposition från 1999 före-
slogs ändringar som enligt riksdagen skulle skärpa
lagstiftningen. Ändringarna innebar att om ett för-
hållande upphörde inom den stipulerade tvåårsperio-
den på grund av att kvinnan eller hennes barn utsatts
för våld eller för allvarliga kränkningar av hennes
eller hennes barns frid så skulle hon beviljas uppe-
hållstillstånd om förhållandet inte varit alltför kortva-
rigt. Vänsterpartiet reserverade sig mot det förslaget
eftersom vi menade att en utländsk kvinna ska ha rätt
att gå efter det första slaget. Hon ska över huvud taget
inte behöva stå ut med att bli misshandlad eller
kränkt. Som praxis nu har utvecklats räcker det inte
med att en kvinna står ut med misshandel och våld-
täkter under fem månader för att Sverige ska ta sitt
ansvar för att män i Sverige misshandlar och våldtar
kvinnor.
Vi reserverade oss då, och vi har reserverat oss
igen. Vi menar att praxis är alltför restriktiv. Det är
alltför svårt för misshandlade kvinnor att bevisa att
våld orsakat brytningen, och i de fall de kan bevisa
det är förhållandena oftast för kortvariga, enligt våra
invandrings- och migrationsmyndigheter. Vi menar
att alla övergrepp utgör en kränkning, inklusive ringa
misshandel vid ett tillfälle. Utländska kvinnor måste
ha samma rätt till sin kropp som andra kvinnor i Sve-
rige. Vi menar därför att regeringen bör lägga fram
förslag till en ändring i utlänningslagen så att utvis-
ning av kvinnor som misshandlats, våldtagits eller
kränkts på annat sätt förhindras.
Fru talman! Jag står självklart bakom Vänsterpar-
tiets alla reservationer i detta betänkande. För tids
vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 22
under punkt 13 om tvåårsregeln och reservation 37
under punkt 27 om offer för människohandel.