Herr talman! Jag hade först inte tänkt begära ordet i debatten med Mats Gerdau, men sedan kunde jag ändå inte låta bli.
Jag känner Mats Gerdau som en djärv fritänkare när det gäller skolan, som vågar framföra också mer ska vi säga fritänkande lösningar.
Jag kan hålla med om problembeskrivningen. Det är en sorts spagatrörelse som är nödvändig när det gäller gymnasieskolan. Det är svårt att få ihop både det praktiska att anpassa undervisningen till alla elever, det teoretiska och de höga kraven. Jag tror ingen här i salen kan förneka att för dem som inte tar sig igenom gymnasiet, de som inte får högskolekompetens, är det svårare att få jobb efteråt. Näringslivet är väldigt tydligt, framför allt de större företagen, med vad de vill kräva.
Sedan finns det alltid olika lösningar när det gäller lärlingar och så vidare, men det handlar om enstaka individer i högre grad än den stora gruppen.
Det som förvånar mig här när det gäller Moderaterna, och kanske speciellt Mats Gerdau, är att man förespråkar en ensidig stuprörsmodell där vi liksom ska ha tre stuprör i stället för en helhet. Också när jag läser internationella undersökningar ser jag att det är de sammanhållna skolsystemen som i högre grad lyckas plocka upp alla elever. Det säger även PISA och andra.
Att vi sedan har många problem här i Sverige vill jag inte sticka under stol med, men frågan är: Löser man dem genom att stycka upp helheten eller genom att försöka göra helheten mer flexibel?