Fru talman! Först får jag anmäla att genom olyck-
liga arbetskrockar kunde Folkpartiets representant
inte delta i slutjusteringen. Därför saknas vi i betän-
kandet bland de undertecknade reservanterna. Jag
vill ändå yrka bifall till reservationerna 1, 2 och 3.
Den skrivelse som regeringen lämnat till riksda-
gen och som följts upp med ett antal motioner är inte
så dagsfärsk som den kan se ut. Domstolars sätt att
fungera har det funderats över, och frågan har bear-
betats i många år.
Domstolsutredningen kom med olika uppslag men
landade till slut på att det fanns anledning att vara
ytterst återhållsam med nedläggningar av tingsrätter
och deras breda verksamhet. Men den utgången var
förmodligen inte förväntad av regeringen. Den förra
justitieministern entledigade utredningen och rege-
ringen tog hand om frågan på egen hand.
Jag har för egen del i några debatter påpekat i
denna kammare att det som regeringen tydligen
tänkte sig från början, att via Domstolsutredningen
kunna få klartecken för en mer centraliserad enhet,
skulle kunna förverkligas. När nu utredningen så att
säga trilskades valde man en annan strategi, dvs. att i
administrativ ordning göra sig av med en och annan
tingsrätt.
Jag har också flera gånger visat på vad som hände
i bl.a. Åmål, där man inte återbesatte lagmanstjänsten
och inte förnyade hyreskontrakt. Några månader
senare satte man upp en nymornad uppsyn och förkla-
rade att man inte kunde ha en dömande verksamhet
utan lokaler och domare. Det var ett understatement
så gott som något, men illustrerar hur statsmakten och
regeringen tar över när den folkliga viljan inte passar.
Vi har för övrigt, fru talman, haft sådana exempel
den senaste tiden. I måndags var det en stor debatt här
i kammaren om hur regeringen kör över folkviljan i
länsindelningsfrågan i Heby. Just nu ser det ut att
vara ett lågt kursvärde på regeringens egen demokra-
tibörs.
Sedan dess har motsvarande problem diskuterats
flera gånger. Fler tingsrätter har hamnat i farozonen
och löper risk att läggas ned, som för övrigt redan
beslutats när det gäller ett antal tingsrätter och några
till ser ut att vara på väg till den "juridiska slaktbän-
ken".
Parallellt med denna centraliseringsiver har andra
verksamheter vid tingsrätterna avlövats och försvagat
verksamhetens samlade underlag. Det gäller i högsta
grad inskrivningsmyndigheterna som har centralise-
rats till sju områden, dvs. ungefärligen lika stora
geografiska sjok som Vägverket håller sig med. Ut-
tunningen av tjänstemannakåren vid aktuella tings-
rätter är kännbar därför att kringverksamheter i tek-
nisk service m.m. får ett starkt försvagat underlag.
Med dessa servicefunktioner kvar skulle den aktuella
tingsrätten ha större chans att överleva då det nu ska
ske en granskning.
Nu säger utskottets talesman Ann-Marie Fager-
ström, med instämmande av Alice Åström, att små
tingsrätter inte får bli hinder. Man frågar sig: För
vad? Är det för en decentraliseringsreform eller är det
för det funktionella? Det har också sagts att restiden
inte bör vara längre än cirka en timme, men det
kommer ju inte att hålla med tanke på de planer som
har skissats.
Nu säger regeringen i skrivelsen, med instäm-
mande av utskottsmajoriteten, att det ska ske en ut-
värdering och att den t.o.m. ska ha "parlamentariskt
inslag". Att överlåta det till en tydlig parlamentarisk
översyn vore ett alltför djärvt grepp med tanke på att
regeringen i den här frågan inte synes ha full kontroll
på utfallet. Styrning och kontroll är mycket viktigt för
den nuvarande regeringen, även om man har Dom-
stolsverket som expeditör av sina önskemål. Att det
sedan blir till förfång för den service som man också i
juridiskt avseende har rätt att kräva ute i landet bort-
ses det tyvärr från.
Symtomatiskt är ju också att man ska se över de
riktigt stora domstolarna. Stockholms tingsrätt är
särskilt omnämnt i betänkandet. Det indikerar myck-
et klart att de stora domstolarna har bekymmer av
annan art men att de rakt inte är effektivare eller någ-
ra kvalitetshöjare.
Alice Åström talade här om rättssäkerheten och
att man behöver ett lyft där. Det gäller en rad mål;
kvinnomål, rasistiska mål osv. Men hela resonemang-
et i skrivelsen, som utskottsmajoriteten instämmer i,
tar ju sikte på att göra det till en fråga om förment
rationalitet där fortbildning och kvalitetsfrågor sägs få
större utrymme. När det gäller antalet domstolar, fru
talman, tror jag att man tryggt kan påstå att en halve-
ring av antalet förrättningsställen rakt inte fördubblar
vare sig service eller rättssäkerhet.
Regeringen och Domstolsverket tycks ha bekym-
mer för att man inte kan rekrytera goda jurister. Jag
har tidigare anmält stor skepsis beträffande att det
bara skulle vara storstadsområden och andra tätbe-
byggda platser som skulle ha den möjligheten. Om en
arbetsplats är attraktiv eller inte är inte bara beroende
av mängden människor som finns på den aktuella
domstolens lönelista. Jag har i den motion som jag
har väckt och som också behandlas i betänkandet
framför allt tagit upp medborgarperspektivet och
detta att det finns en juridisk, social och regionalpoli-
tisk aspekt som man inte kan bortse från i någon del.
Därför bör också omorganisationen få vila tills man
får sådana här utvärderingar.
Sedan finns det problem med de stora avstånden
då hela landskap kan bli utan domstol. Så var det,
som jag nämnde, i Västra Götaland. Där saknar land-
skapet Dalsland domstol. Det är inte minst nämnde-
männen från ett sådant område som, då det här förut-
sätter en rotation och ett relativt frekvent deltagande,
ser betydande bekymmer då man får ett avstånd på
några få kilometer till förrättningsstället omvandlat
till 20 mil tur och retur. Detta gäller också i hög grad
vittnen, som dessutom av andra skäl kan ha svårt att
göra sin medborgerliga plikt i samband med en tings-
förhandling - för att inte tala om den eller de tilltala-
de. De ser ut att få nya, fräscha anledningar att inte
inställa sig med bl.a. hänvisning till stora avstånd och
svårigheter att ta sig till tingsrätten. Vi vet för övrigt
att inställda domstolsförhandlingar är mycket vanligt
och leder till en ekonomiskt betungande situation.
Därför har hela den här frågan en tung minussida.
I granskningen för att ernå balans och jämvikt krävs
att utvärderingen sker med stor oväld, och den möj-
ligheten ökar om det egna centrala verket inte enga-
geras i en sådan genomlysning. Här, fru talman, har
riksdagen och vi parlamentariker, särskilt med tanke
på hur regeringen hanterat frågan hittills, ett särskilt
folkligt, för att inte säga demokratiskt, ansvar.