Herr talman! När man har budgetunderskott på 7 eller 8 procent, kanske till och med 10, och när räntemarknaderna skjuter som med en haubits över ett lands trovärdighet måste man sanera sin budget. Länder som har tappat greppet om sin ekonomiska politik måste göra det.
Därför var det rätt att man 2010, 2011 och 2012 satte i gång en saneringspolitik. Men huvuddelen av den är nu genomförd i Europa. Underskotten är halverade. De ligger på 3 procent i genomsnitt, och det är nästan hälften av Europa som ligger under 3 procent nästa år. Då är det självklart att man har ett större manöverutrymme.
Man kan inte ha samma klädsel när det regnar som när det är solsken. Ulla Andersson vill alltid att vi ska gå omkring i sydväst. Jag tror att man när det är olika lägen får vidta olika åtgärder. Nu har vi ett manöverutrymme i den ekonomiska politiken. Det ska användas.
Det här med människosyn är intressant. Jag tog fram OECD:s
Going for Growth
. Låt mig ge ett exempel. Här har man statistik över hur mycket en ensamstående förälder får behålla om hon - det är oftast hon - börjar arbeta och går från arbetslöshet till sysselsättning.
I Sverige får man behålla ungefär 60 procent när vi har räknat ihop hur bidrag förändras, hur skatter tas ut och vad man betalar för barnomsorg. I USA förlorar man 85 procent av den extra inkomsten. Det beror på att barnomsorgsavgiften är dramatiskt mycket högre i USA än i Sverige.
Är det inte mer troligt att man jobbar om det finns gratis högkvalitativ barnomsorg för dem som går in och arbetar? Är det inte mer troligt att man jobbar om det är mindre skatter, som gör att man har lite mer kvar i plånboken? Är det inte mer troligt att man jobbar om det är mindre inkomstprövade bidragssystem som skapar marginaleffekter? Är det inte bättre att vi har jämställdhet, som i Sverige, än det här amerikanska jobbhindret för ensamstående föräldrar, som de har byggt upp?