Herr talman! Jag ska börja med en liten sedelä-
rande historia.
Det var en gång ett konungarike som hade en fi-
nansminister som tog ut mycket höga skatter av fol-
ket. Mer och mer skatter behövdes för att bekosta
regeringens olika idéer, och skattesystemet blev allt-
mer komplicerat. Så en dag förklarade finansminis-
tern att skattesystemet var "ruttet", och hövdingen för
många av de arbetande fyllde på med att systemet var
"perverst". Nu skulle man få ett nytt, enklare och
tydligare skattesystem. De många skattejuristerna
skulle få se sig om efter något annat arbete.
En av kungens allra högsta ministrar hade också
en gång slagit fast att bostaden var en medborgerlig
rättighet, men kungens nya rådgivare visste ändå hur
man skulle kunna öka skatteintäkterna genom att
beskatta boendet. "Fastighetsskatten är en bra skatte-
bas. Det är en rekorderlig skatt", sade finansminis-
tern. Nu kunde man se till att folk verkligen betalade,
och så skrevs nya pålagor ut. Till slut var missnöjet
med fastighetsskatten så stort att regeringen föreslog
den ena förändringen efter den andra tills alltihop var
en enda röra. "Ruttet och perverst", började folket att
muttra. Därefter såg man till att kungen fick nya råd-
givare, och sedan levde folket lyckligt i alla sina
dagar.
Herr talman! Att äta och att bo är två grundläg-
gande förutsättningar för överlevnad. När det gäller
ätandet har vi i Sverige en lägre moms för mat köpt i
butiker. Men för boendet har vi höjt byggmomsen,
infört moms på alla tjänster och varor som hänger
ihop med själva boendet, lagt på särskilda energis-
katter och ovanpå alltihop en förmögenhetsskatt och
så fastighetsskatten, som sägs ska motsvara en alter-
nativ avkastning på fastighetskapitalet. Summan av
alla dessa pålagor har inneburit att kostnaderna för
boende har skjutit i höjden. En allt högre andel av
inkomsten krävs för att betala boendet. Folk tvingas
flytta eller kraftigt skära ned sina övriga utgifter.
Fastighetsskatten har visat sig vara en bra katalysator
för skatterevolter i flera länder, och så kan det bli
också i Sverige.
Fastighetsskatten upplevs som orättfärdig. Rege-
ringen har låtit utreda frågan flerfaldiga gånger och
lanserat olika förslag till en bättre tingens ordning,
men allt har till sist blivit ett moras av komplicerade
bestämmelser, uppräkningar, undantag och undantag
från undantagen. Till denna kaotiska röra kommer nu
också den begränsningsregel som är föremål för da-
gens debatt.
Förslaget om en begränsningsregel för fastighets-
skatten innebär att hushåll, under vissa förutsättning-
ar, ska betala högst 5 % av inkomsten i fastighetsskatt
för en permanentbostad. Fritidsfastigheter omfattas
inte.
Begränsningsregeln banar väg för en ny era av
krångliga och svåra skatteregler. Regeln innebär ett
komplicerat system med flera undantag och dess-
utom, som jag nyss sade, undantag från undantagen.
Införandet av begränsningsregeln är en återgång till
ett skattesystem som är svårgenomträngligt och i
många fall obegripligt för skattebetalarna. "Ruttet"
och "perverst" är omdömen som också skulle kunna
gälla fastighetsbeskattningen, och begränsningsregeln
bekräftar detta.
Ett flertal av remissinstanserna har påtalat att
komplexiteten i skattesystemet kommer att öka. Riks-
skatteverket t.ex. anser att "förslaget ur skattesyste-
matisk synvinkel medför en olycklig blandning av tre
olika skatter nämligen fastighetsskatt, inkomst- och
förmögenhetsskatt".
Begränsningsregeln skapar också marginaleffek-
ter. Förutom de skatteökningar och bidragsminsk-
ningar som redan följer av en inkomstökning kommer
fastighetsskatten att öka med 5 % av inkomstökning-
en. Och det är inte lite i ett samhälle där en mellanin-
komsttagare har en total skattebörda på i storleksord-
ningen 65 %. Det finns som bekant många dolda
skatter i Sverige. Att det blir en så kraftig opinion
mot fastighetsskatten beror naturligtvis delvis på att
den är mycket synlig och tydlig.
De föreslagna reglerna om sambeskattning när det
gäller begränsningsregeln medför också marginalef-
fekter på barnafödande och giftermål. I ett hushåll ska
nämligen räknas in de personer som sambeskattas
enligt lagen om statlig förmögenhetsskatt. Sedan får
statsministern visa sig hur många gånger som helst
med babyar på armen: Fakta kommer att tala för sig
själv. Det kommer att bli jobbigare för familjebild-
ning, och man kan inte räkna med att det blir så väl-
digt många nya barn födda.
Fastighetsskatten är en skatt på en fiktiv avkast-
ning på husets taxeringsvärde utan koppling till nå-
gon verklig inkomst. Stigande marknadsvärden gör
att skatten stiger till helt oacceptabla belopp för
många människor. Begränsningsregeln medför höga
administrativa kostnader och uppmuntrar till svar-
tjobb, skenskrivningar och skatteplanering. Det före-
slagna regelsystemet kan utgöra ett incitament för att
i ökad utsträckning lämna oriktiga inkomst- och för-
mögenhetsuppgifter till skattemyndigheterna,
skenskriva sig på annan ort osv.
Regeringen har dock ansett att "behovet av en be-
gränsningsregel gör sig gällande med en sådan styrka
att nu redovisade invändningar inte medför någon
annan bedömning än att förslaget skall läggas fram".
Regeringen medger därmed att fastighetsskatten fått
så orimliga effekter att något måste göras. Tyvärr
väljer regeringen att inom ramen för ett orättfärdigt
skattesystem införa en mycket komplicerad begräns-
ningsregel. Detta blir följden av ett högt skattetryck
där skatt måste tas ut på trögrörliga skattebaser. Be-
gränsningsregeln blir regeringens verktyg för att
kunna bevara en orättfärdig skatt och ett högt skatte-
tryck.
Begränsningsregeln är också ett bevis för att själ-
va fastighetsskatten som sådan är felaktig. När många
människor drabbas så hårt att en begränsningsregel
måste införas är det naturligtvis fel på skatten. Att
införa en begränsningsregel gör inte systemet bättre.
Roten till det onda finns fortfarande kvar.
Dagens system resulterar i orimliga regionala
skillnader. Områden med tillväxt och inflyttning
skapar naturligtvis höjda marknadspriser på bostäder
och därmed en hög fastighetsskatt. Fastighetsbeskatt-
ningen blir då en specialskatt på tillväxtregioner. För
att tillväxten i landet ska bibehållas och utvecklas
behövs det ju inflyttning och rörlighet i dessa regio-
ner. Bostadsbrist och höga boendekostnader i tillväx-
tregionerna blir en hämsko som riskerar att hindra
den fortsatta tillväxten i Sverige.
Människor ska naturligtvis ha möjlighet att bo i
glesbygd, men människor ska också ha möjlighet att
bo kvar i storstadsregioner, attraktiva kustområden
och andra regioner där taxeringsvärdena höjs. Ingen
ska tvingas från hus och hem på grund av orättfärdiga
skatter. Det enda rimliga, herr talman, är att fastig-
hetsskatten avskaffas helt. Ständiga förändringar och
nya beslut skapar en känsla av osäkerhet. Vi anser att
ett skattesystem ska uppfylla tre grundkrav: Det ska
vara rättvist, det ska vara begripligt för den som be-
talar skatten och det ska vara stabilt så att inte plötsli-
ga förändringar skakar sönder den skattskyldiges
ekonomi.
Fastighetsskatten ska därför enligt vår mening
successivt tas bort. Det första steget är att 1997 års
taxeringsvärden även fortsättningsvis ska vara ut-
gångspunkt för beskattningen. I de områden där pris-
utvecklingen har lett till sänkta taxeringsvärden ska
dessa lägre värden gälla. Fastighetsskatten ska av-
vecklas successivt. Skattesatsen för småhus ska sän-
kas till 0,9 % och för flerbostadshus till 0,5 % år
2002. Därefter ska sänkningen fortsätta tills fastig-
hetsskatten är borta. För att minska de regionala
skillnaderna används i Moderaternas förslag endast
halva markvärdet som grund för beräkning. Dessutom
ska förmögenhetsskatten avvecklas successivt. Med
genomförande av våra förslag behövs det ingen be-
gränsningsregel.
Därför, herr talman, yrkar jag bifall till reserva-
tion 1.