Fru talman! Jag vill inleda med att det brottsföre-
byggande arbetet är oerhört positivt. Det finns en
ganska bred politisk enighet om att det behövs insat-
ser för att förebygga brott och att det är viktigt att
vidta åtgärder från staten, landstingen, kommunerna
och olika aktörer.
Fru talman! Vi i Sverige borde vara stolta över att
vi har kommit så långt i det brottsförebyggande ar-
betet som vi har gjort. Det låter inte riktigt här i de-
batten som att det finns någonting att glädja sig åt när
det gäller det brottsförebyggande arbetet. Men vi har
ett fått ett oerhört bra exempel på ett brottsförebyg-
gande arbete som pågår, en mängd människor i Sve-
rige som är engagerade i frågan. Jag tycker att vi ska
ge dem den elogen att det arbete som de gör är bra
och viktigt.
Fru talman! Jag skulle vilja lyfta fram ett par sa-
ker. Den första är att jag tycker att vi borde döpa om
det brottsförebyggande programmet och allas vårt
ansvar till vuxna människors ansvar. Debatten foku-
seras ofta på barn som har problem, ungdomar som
begår brott, hur vi ska bemöta brotten och vilka insat-
ser som ska göras. Jag tror att det är där som vi gör
fel i det brottsförebyggande arbetet. Det är inte bar-
nen och ungdomarna som vi behöver arbeta mot för
att åstadkomma en förändring, utan det är vuxenvärl-
den som i dag i många stycken har abdikerat.
Vi kan bara se på centrumen i de olika kommu-
nerna. Det är där som ungdomarna hänger, men det
finns inga vuxna där. Man måste ha föräldravandrare
som går ut på stan i stället för att öppna våra hem och
låta våra barn vara hemma med sina kompisar till-
sammans med vuxna.
Därför är det viktigt att lyfta fram detta. Hela ti-
den kommer frågan om resurser upp. Det måste till
mer resurser. Polisen måste ha mer resurser. Kom-
munerna ska ha mer resurser. Olika aktörer i krimi-
nalvården måste ha mer resurser. Men om det nu inte
finns mer resurser? Om man redan satsar så mycket
som finns? Tar vi pengarna någon annanstans ifrån
får det också effekter. Kommer vi då inte att uppnå
någonting?
Jag tror inte att mer resurser löser alla problem.
Den viktigaste lösningen är att vuxna människor
börjar att ta ansvar, inte bara för sina egna barn utan
också för andras barn. Familjen är den viktigaste
brottsförebyggaren. Familjen är oerhört viktig när det
gäller att vara en god normbildare och att ge barnen
en trygg uppfostran. Det kan vi i Vänsterpartiet helt
instämma i. Men det finns ytterligare en sanning.
Familjen kan vara det mest brottsskapande in-
strumentet. Familjen kan överföra helt felaktiga nor-
mer till barnen. Familjen kan skapa problem och
utslagning. Samtidigt som familjen är den bästa
brottsförebyggaren och den goda normbildaren kan
den också vara den brottsskapande miljön för våra
barn och ungdomar. Har man det perspektivet inser
man att insatserna inte ska riktas till de föräldrar som
är goda normbildare och som kan erbjuda bra och
trygga förhållanden. Insatserna behöver snarare riktas
till familjer som är brottsskapande. Det är där som
staten och politikerna ska ha en roll.
Politikerna ska inte ha en roll i den goda familjen
och ta över ansvaret. Politikernas roll är att ta över
ansvaret när familjen blir brottsskapande och när den
skapar svåra problem. Då kommer detta med vuxna
människors ansvar återigen in. Det gäller grannar,
skola och alla. Den vuxne som vänder ryggen åt ett
barn som far illa ute på lekplatsen eller var som helst
och säger till sitt barn att han eller hon inte får leka
med ett annat barn är faktiskt delaktig i det barnets
dåliga utveckling.
Det är därför som vi måste prata om allas delak-
tighet. Det är därför som det brottsförebyggande
arbetet ligger på varje enskild individ och den enskil-
des möjlighet att påverka och ta ett ansvar. Man kan
göra otroligt mycket utan att alltid kräva mer resurser.
Om vi tror att uteblivna resurser leder till att vi ska
lämna de barn, ungdomar och vuxna som har det
svårt åt sitt öde, då kommer vi definitivt att misslyck-
as.
Fru talman! Sedan vill jag lyfta fram några av re-
servationerna. Det gäller först polisens roll i det
brottsförebyggande arbetet, där det återigen handlar
om mer resurser. Jag ska ta upp ett exempel från
Jönköpings län där jag sitter i polisstyrelsen. Vi har
analyserat alla siffror på ökad våldsbrottslighet, var
det sker brott, när det sker brott, utanför vilka ställen,
och vi har mycket klart kunnat koppla detta till alko-
holtillstånd och öppettider.
Polisstyrelsen har också tagit fram ett tio-
punktsprogram när det gäller vilka åtgärder som kan
vidtas utanför polisens resurser. Dessutom har alla vi
som sitter i polisstyrelsen fått ett ansvar att vara den
brottsförebyggande kontakten gentemot en kommun,
och alla kommuner i Jönköpings län har utsett en i
kommunen som ska ha ansvaret och vara kontaktper-
son gentemot polisstyrelsen. Detta är inte en fråga
bara för polisen, utan här krävs det samverkan. Då
handlar det inte om resurser, utan det handlar om att
man med mycket små medel kan åstadkomma föränd-
ringar.
Fru talman! Vidare vill jag ta upp frågan om mer
resurser till kriminalvården och kostnaderna för § 34-
placeringar. Ja, det skulle vara bra med mer resurser.
Men när det gäller kostnaderna för § 34-placeringar
har kriminalvården avsatt resurser, så det är inte där
som bristen finns. Det är kommunerna som inte vill ta
över ansvaret. Att ge mer pengar kriminalvården för
att öka antalet § 34-placeringar förändrar ingenting.
Det är kommunerna som måste ha mer pengar efter-
som de ska ta det fortsatta ansvaret för behandlingen.
Beträffande behandlingsarbetet hade kriminalvår-
den tidigare 600 miljoner i överskott. Var behand-
lingen bättre då? Var det mindre återfallsfrekvens?
Lyckades man bättre med dessa resurser? Nej, det
gjorde man inte. Det som man måste göra är att se på
innehållet i programmen och utveckla det, för där har
bristerna varit oerhört stora. När man nu börjar att
utveckla innehållet kommer det att finnas möjlighet
att ge en adekvat behandling, vilket i sin tur kräver
mer resurser. Men det utvecklingsarbetet har påbör-
jats och det är oerhört viktigt att man fullföljer detta
inom kriminalvården.
Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till för-
slagen i justitieutskottets betänkande.