Herr talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till
reservation 6 under punkt 5. För övrigt står vi bakom
alla våra reservationer.
Herr talman! I dag ska vi debattera brottsförebyg-
gande arbete med anledning av regeringens redogö-
relse för det pågående brottsförebyggande arbetet i
Sverige. Jag skulle vilja påstå att detta är en av de
allra viktigaste debatter som vi håller i vårt utskott.
Kristdemokraterna välkomnar den sammanställ-
ning som redovisas och också regeringens vilja att
fokusera på dessa frågor. Men trots det kan vi samti-
digt konstatera att flera av de insatser som hittills har
gjorts i praktiken faktiskt inte har inneburit någon
utveckling. De lokala brottsförebyggande råden, t.ex.,
har visserligen utökats till 196 stycken råd eller lik-
nande organisationer. Men kvantitet är ju inte det-
samma som kvalitet. Därför har vi reserverat oss till
förmån för reservation 3 under punkt 3, där vi kräver
en större resursfördelning till de lokala brottsförebyg-
gande råden.
I skrivelsen sägs också att råden enligt BRÅ
kommit olika långt: "I vissa fall har engagemanget
tyvärr svalnat". Vad gäller de brottsförebyggande
program och trygghetsplaner som kommunerna ska
utforma är det "få råd som har utvecklat färdiga pro-
gram eller planer. Det är därför inte möjligt att med
säkerhet kunna bedöma hur dessa används och vilken
roll de spelar", skriver regeringen.
Majoriteten konstaterar också i betänkandetexten
att "det finns tecken på att handlingarna ibland är så
allmänt hållna att de inte kan fungera som konkreta
styrdokument." Vi kristdemokrater menar att det är
resursfrågan som är problemet för många kommuner.
Med en ansträngd ekonomi riskerar det brottsföre-
byggande arbetet att inte prioriteras. Det här har vi
sett många exempel på ute i verkligheten.
Jag gjorde en liten rundringning, som jag brukar
göra, inför detta sammanträde. Senast i morse pratade
jag med en lokalavdelning där man hade arbetat i tre
år med att få fram själva programmet, som skulle vara
det som låg till grund för verksamheten. Nu hade man
fått fram ett program, men man hade inga resurser för
att anställa någon för att styra det hela. Personen jag
talade med sade så här: Får vi ingen anställd ens på
25 % kommer denna utveckling inte att fortsätta.
Vi kristdemokrater anser också att det är nödvän-
digt att öka kunskapen och forskningsanknytningen
för att uppnå goda resultat. Detta håller regeringen
med oss om. Men för att detta ska bli möjligt behövs
det också resurser.
Det går alldeles utmärkt för oss allesammans,
även om vi inte är ekonomer, att räkna ut hur långt
man kommer med de 24 miljoner som BRÅ har haft
till sitt förfogande och kunnat fördela till de 63 brotts-
förebyggande råden för utveckling och grundläggan-
de utbildning.
Herr talman! Det är kanske det här som är så ty-
piskt och som vi allra helst skulle behöva debattera
här i dag. Vi satsar miljarder på bestraffande verk-
samhet. Vi sätter in åtgärder för att omhänderta och
styra upp människors liv då det redan har gått snett.
Men då vi ska fördela resurser till det brottsförebyg-
gande arbetet satsar vi oftast alldeles för lite.
Jag behöver knappast försöka redogöra för varför
jag tror att det är så. Vi kan ana oss till att de före-
byggande åtgärderna inte alltid räknas som en het
politisk fråga. De ger ju inga röster kortsiktigt. Det
här anser jag är fel. Brottsförebyggande arbete är ett
nödvändigt, viktigt och långsiktigt arbete som ger
resultat, men på lång sikt.
Så går jag till vår reservation om familjen och
skolans brottsförebyggande betydelse. I den aktuella
skrivelsen kan man vad gäller införlivandet av vär-
den, värderingar och normer läsa om de teorier som
stöder familjens betydelse som viktig normbildare
och starkt socialt skyddsnät. Kristdemokraterna väl-
komnar att regeringen har uppmärksammat denna
viktiga brottsförebyggande faktor. Vi hoppas nu att
regeringen i framtiden också kommer att låta denna
insikt komma till uttryck i konkreta politiska förslag.
Det brottsförebyggande arbetet är en del i kriminal-
politiken; att förebygga brott är också att bekämpa
brott.
Det nationella brottsförebyggande programmet
Allas vårt ansvar har åberopats i många debatter, och
regeringens hållning är att välfärd i sig är brottsföre-
byggande. Jag tror inte att det är fullt så enkelt.
Vi menar att en effektiv kriminalpolitik i första
hand måste bygga på insikten om hur man förebygger
brott. Det nationella brottsförebyggande program som
den socialdemokratiska regeringen har antagit bygger
på ett föråldrat tänkande. Familjens grundläggande
roll i det brottsförebyggande arbetet nämns t.ex. mera
i förbigående, och i stället inriktas huvudinsatserna på
traditionellt sätt på att byråkratisera det brottsföre-
byggande arbetet.
Varje bärande värdesystem i ett rättssamhälle
bygger på en process av införlivande av värden, vär-
deringar och normer. Denna internalisering är speci-
ellt viktig de allra första åren under uppväxten och
fokuserar därför på familjens speciella ansvar. Men
även andra signalgivare i denna process har stor
kompletterande betydelse, t.ex. förskola, skola, soci-
alvård och de olika medierna. Tankegångarna om den
brottspreventiva roll som denna internalisering och
uppbyggandet av en inre kontroll har hos varje indi-
vid har vunnit viss genklang i Sverige hos en del
forskare och debattörer. Det är viktigt att de också får
genomslag i den politiska debatten och framför allt i
det politiska agerandet.
Huvuddelen av forskningen visar att åtgärder från
det traditionella kriminalpolitiska systemet har en
liten betydelse för brottens omfattning. Med traditio-
nell kriminalpolitik avses antingen teorin om att om-
ständigheterna skapar brottslingen eller dess motsats,
dvs. att det bara är höga straff som avhåller från
brottslighet.
Politiken borde i stället inriktas främst på familj
men också på den kompletterande internalisering som
förskola och skola kan ge samt på den övriga
livsmiljöns signaler, vilka då kan påverka graden av
uppbyggandet av den inre kontrollen. Preventionen
måste alltså vara huvudstråket i ambitionen att vända
brottskurvorna nedåt. Den anknyter också nära till
den omvärldsanalys som framgår av en bok som är
utgiven av Rikspolisstyrelsen och skriven av Per-Olof
Wikström, professor i kriminologi, och Marie Tors-
tensson, docent i sociologi. Den heter Brottspreven-
tion och problemorienterat polisarbete och är från
1995. De skriver så här:
Huvudlinjen i den brottsförebyggande strategin
måste bygga på följande inriktningar:
1. Kraftfulla insatser för att medvetandegöra föräld-
rar om betydelsen av uppbyggande av en inre
kontroll hos barn och ungdomar - då hänvisar jag
bara på nytt till vår reservation.
2. Motsvarande insatser för alla andra som är invol-
verade i barns uppfostran, t.ex. förskola och skola,
socialvård osv.
3. Kraftfullt informerande insatser för att klargöra
betydelsen av en uppskjuten alkoholdebut för för-
hindrande av brottslighet.
Självfallet ska också åtgärder vidtas för att minska
tillfällen till brott, men för att förhindra nyrekryte-
ringen handlar det främst om att en brottspreventiv
huvudstrategi måste vara inriktad på fostran och vär-
deöverföring i familjen.
Vi kan då konstatera att regeringen i sitt program
endast marginellt tar hänsyn till de här tankegångar-
na. I skrivelsen citerar man dock de amerikanska
kriminologerna Hirschi och Gottfredson som poäng-
terar betydelsen av en inre kontroll och sociala band
till det konventionella samhället. Regeringens insikt
om betydelsen av den inre kontrollen är positiv och
borde nu ge effekter för den brottsförebyggande stra-
tegin. I den här delen har ju vi kristdemokrater blivit
hånade tidigare. Det har funnits personer som t.o.m.
har kallat det här för kvasifilosofi, men nu verkar
regeringen även i denna fråga ha fått en annan syn.
Avslutningsvis, herr talman, är familjens roll i det
brottsförebyggande arbetet central. En i sin helhet
god familjepolitik är alltså en grundläggande förut-
sättning för ett fungerande brottsförebyggande arbete.
Det här sker bäst, anser vi, genom att barn växer upp i
trygga familjer som kan föra över normer och hjälpa
barnen att bygga upp en inre kontroll som gör det
lättare att stå emot frestelsen att bryta mot de regler
som bygger upp samhället.
Jag vet att alla familjer inte är trygga familjer. Jag
tror dock att vi alla i denna kammare kan enas om att
det optimala i samhälls- och välfärdsbyggandet är
fungerande familjer där barn får växa upp under tryg-
ga förhållanden, där den villkorslösa kärleken finns
som lär oss solidaritet i vidare kretsar. Därför är det
bra att BRÅ satsar på lokala projekt i kategorin för-
äldrastöd. Och vi kristdemokrater, herr talman, kom-
mer att fortsätta att lyfta upp frågor i den politiska
debatten som syftar till att stärka familjens betydelse.