Herr talman! Jag har lyssnat mycket noga på den
här debatten. Jag ska börja med att berätta lite grann
om vad som står i inledningen till den skrivelse som
ligger till grund för den här debatten, Brott kan före-
byggas. Jag tycker att den är bra. I en sammanfattning
framhålls att brottslighet är ett samhällsproblem som
ska angripas utifrån en bred kriminalpolitisk ansats.
För denna krävs samverkan med andra samhällsom-
råden, lokala myndigheter och organisationer, nä-
ringsliv och enskilda.
Det krävs ett fortsatt stöd till det lokala brotts-
förebyggande arbetet, som flera har nämnt. Det krävs
också att det brottsförebyggande perspektivet vidgas
till att omfatta också andra samhällsområden än rätts-
väsendet. Till sist krävs att det internationella samar-
betet intensifieras med Sverige som en drivande kraft.
Dessa uttalanden gör det tydligt för mig att det
krävs jättemånga insatser på åtskilliga områden.
Gunnel Wallin sade att det krävs många aktörer som i
samverkan kan se till att förhållandena blir bättre än
de är i dag.
Det här arbetet måste drivas på tre nivåer. Morgan
Johansson nämnde att insatserna primärt måste sättas
in med inriktning på hela befolkningen innan brott
har begåtts, innan man över huvud taget funderar på
att begå något brottsligt. Sekundärt krävs insatser för
människor som befinner sig i olika risksituationer,
t.ex. som bor i riskområden eller på annat sätt kan
anses ha större benägenhet att hamna i brottsliga
situationer.
Slutligen krävs insatser för att människor som redan
har begått brott ska slippa återfalla i brottslighet.
Det finns liknande sätt att arbeta på inom andra
områden av vårt samhälle, och vi i Vänsterpartiet
tycker att dessa insatser borde kunna slås ihop. Vi
tänker då på det alkohol- och drogförebyggande ar-
betet, som bedrivs på precis samma sätt och med
samma syfte - ofta med inriktning på samma gruppe-
ringar av människor - och även på hälsobefrämjande
åtgärder. Dessa insatser går i samma riktning.
Vänsterpartiet vill vara pådrivande i de flesta de-
batter, även i den här. För de insatser som jag nyss
har nämnt behövs det mycket mer pengar till kom-
muner och landsting. Det är dock viktigt att vara klar
över att det inte bara är pengar som gör att det brotts-
förebyggande arbetet utvecklas väl. Man måste även
fråga sig om det alltid är samma instans som ska
utföra ett visst arbete.
Utför polisen alltid rätt sorts arbete? Utför skolan
alltid rätt sorts arbete? Är det sant att socialtjänsten
alltid ska utföra det jobb som den gör? Det kanske
inte är så. Om man tittar över det noggrant kanske det
blir ett mycket bättre utfört arbete och dessutom till
en billigare penning. Det kan aldrig vara fel.
Jag har själv jobbat i rätt många år i ett stort drog-
förebyggande arbete som bekostades av Folkhälsoin-
stitutet, kommunen och ett studieförbund. Alla tyckte
att det var ett mycket bra projekt. Det var många
aktörer som var inblandade i det.
Det jobbigaste var att hitta pengar. Den mesta
kraften gick åt till att förbereda att söka pengar och
när sedan pengarna var slut se till att projektet kunde
fortsätta. Jag tycker att det är tråkigt. Jag tror att det
finns många bra projekt ute i Sverige som borde få
fortsätta men att det just då och på just den platsen
kanske inte finns pengar för tillfället.
Jag vill berätta om några projekt som vi tycker är
bra förebilder. Ett av de projekten handlar dessutom
om förebilder. Det är ett pojkprojekt som bedrivs
hemma i mitt landskap Hälsingland. Där har en
kvinnlig specialpedagog tagit initiativ till ett projekt
för pojkar i åldern 6-10 år.
Det upprörde mig väldigt mycket att det är 90 000
pojkar i åldern 6-10 år som lever mer eller mindre
utan pappor. Bl.a. har AnnBritt Grünewald talat väl-
digt ofta om interner på Österåkeranstalten. Nästan
alla interner har saknat en bra manlig förebild, dvs. en
pappa.
Nu tror jag inte att det är så enkelt att det går att
ersätta pappor. Ingen kan ersätta en pappa. Men jag
tror att det går att göra väldigt mycket för att många
pojkar ska få det bättre.
En intern uppskattar enligt en egen kalkyl att hans
kriminella liv har kostat samhället 17 miljoner kro-
nor. Vi har tittat lite på det. Vi tror att det ska till
betydligt mer pengar om man tittar på vad det har
kostat hans omgivning att han har levt ett kriminellt
liv.
Det pojkprojekt som bedrivs i mitt hemlandskap
handlar om att man utbildar vanliga vuxna män. Man
har hittat många i föreningslivet. I Ljusdal där jag bor
har man hittat förebilderna i A-laget i bandy. Det
beror bara på att det finns hemma. Det är inget som
säger att det är det bästa, men det har man gjort
hemma.
Man har gett utbildning till dessa manliga förebil-
der. Sedan har man plockat ut pojkar som vill vara
med i projektet. De har träffats många gånger och
gjort typiska pojksaker tillsammans som dessa pojkar
inte har någon möjlighet att få annars i sina liv.
Samtidigt har man, och det är det viktiga, pratat
och umgåtts på ett vardagligt sätt. Det har naturligtvis
också varit konfrontationer. Det tror jag att många
pojkar som lever med bara mammor väldigt väl be-
höver. Mammor ger andra saker, men jag tror att
pojkar har ett stort behov av att "tråckla" lite med
män.
Man har räknat ut vad projektet har kostat. Om
man jämför med de 17 miljonerna har det kostat
1 200 kr per pojke och 15 tillfällen. Ser man det i ett
större och brottsförebyggande perspektiv är det fruk-
tansvärt billigt.
Det är lite roligt att kunna säga att vi i Vänster-
partiets justitieutskottsgrupp var på studieresa i Göte-
borg under den förra plenifria veckan. Där besökte vi
två projekt som arbetade med brottsförebyggande
insatser.
Ett av projekten heter Bryggan. Där tar man emot
dömda när de kommer ut från sina fängelsestraff. Det
var från början tänkt som en träffpunkt. Internerna
själva hade sagt att de inte visste vart de skulle ta
vägen när de kom ut. De skulle få hjälp med att tvätta
och göra vardagliga saker.
Den här verksamheten har verkligen vuxit. Nu har
man grupper av olika slag. De har en fin lokal mitt i
Göteborg där de träffas. Man har utökat med verk-
samhet för svenska dömda som sitter fängslade i
utlandet. Man har gruppverksamhet för barn och
ungdomar där man gör bra saker. Det gäller barn till
dem som har varit dömda.
Sedan var vi på ett ställe som hette Solrosen. Det
är verksamhet för barn till dömda. Man har grupp-
verksamhet där man ger barnen bekräftelse, pratar
och ger barnen möjlighet att uttrycka sina känslor och
vad de funderar över. Det kanske inte är alldeles
självklart för föräldrar och vuxna i omgivningen att
prata och vara naturlig inför sådana svåra situationer.
Herr talman! Alice Åström kommer att beröra re-
servationerna i betänkandet. Jag vill avsluta med att
säga att debatten har handlat rätt mycket om polisen.
Polisen har en viktig roll i det brottsförebyggande
arbetet. Men enligt Vänsterpartiet går det inte att
bedriva brottsförebyggande arbete med bara polisen.
Vi tror att det på den primära nivån och den se-
kundära nivån behövs mycket mer kraft och mer
insatser för att vi ska slippa att låta polisen ta tag i så
många brottssituationer. Vi tycker att debatten skulle
må gott av att förskjutas lite grann så att vi talar mer
om det förebyggande arbetet och insatser för risk-
gruppen, dvs. det sekundära.