Herr talman! Jag ska faktiskt ta vid lite där Staffan
Werme slutade. Det handlade ju mycket om att se
helheten i politiken och det är kanske det som är hela
grunden för det brottsförebyggande arbetet, att man
ser helhetsperspektivet, hur samhället hänger ihop
och även hur vi som individer påverkas av olika erfa-
renheter och intryck som vi får i samhället.
Vi brukar säga att kriminalpolitiken, om jag tar
den delen först, har tre delar. Den ena handlar om att
förebygga brott, den andra om att bekämpa brott och
den tredje handlar om att hindra återfall i brott. Vi har
under den här debatten sett det uttryckas väldigt tyd-
ligt att diskussionen ofta koncentreras till dels förmå-
gan att bekämpa brotten, polisens roll, åklagarnas och
domstolarnas arbete, dels förmågan att hindra återfall
i brott, alltså kriminalvårdens arbete. Det är det man i
huvudsak fokuserar på.
I dag tycker jag att vi ska diskutera den första
hörnstenen. Då handlar det just om att förebygga
brott. Då handlar det just om att se helheten.
Regeringens skrivelse är en beskrivning av vad
som hittills har skett, men innehåller också riktlinjer
för hur arbetet ska utvecklas vidare. En central del i
den strategi man har haft har just varit att bygga upp
lokala brottsförebyggande råd i kommunerna. När vi
började fanns det bara 30 sådana organisationer. Nu
är det nästan 200. Syftet med dem har varit just att se
till att samhällets olika delar fungerar bättre, alltså att
t.ex. skolan, polisen och socialtjänsten fungerar bättre
tillsammans. Det var det ena syftet.
Det andra syftet var att ta till vara det folkliga en-
gagemang som finns i de här frågorna. Här finns det
för Sverige unika föreningslivet, allt från idrottsföre-
ningar till pensionärsföreningar, som man kan enga-
gera för att göra den egna staden eller den egna byn
en liten smula tryggare att leva i.
Tidigare har Brottsförebyggande rådet haft en
summa pengar för att stödja utbyggnaden av de lokala
brottsförebyggande råden och även för att stödja
enskilda föreningars initiativ. Sammanlagt har rådet
fördelat 38 miljoner kronor sedan budgetåret
1995/96. Förra året prioriterades projekten som
handlar om ökad trygghet i skolan, föräldrastöd, våld
mot kvinnor och trygghet i bostadsområdet, bl.a. när
det gäller grannsamverkan. Utsatta områden i storstä-
derna har prioriterats särskilt och för i år har vi ansla-
git ytterligare 7,2 miljoner kronor för det arbetet.
Så långt skrivelsen. Nu ska jag gå över till att säga
någonting om den diskussion som vi har haft i dag
liksom om motionerna och reservationerna. Jag kan
kanske börja med att notera att det fortfarande finns
en del personer som går omkring och tror att brotts-
ligheten ökar i Sverige och som dessutom försöker
föra ut den bilden. Marietta de Pourbaix-Lundin har
väckt en motion där hon skriver att brottsligheten har
ökat kraftigt de senaste 50 åren. Om hon hade skrivit
det för tio år sedan hade det varit nästan rätt. Mellan
1950 och 1990 ökade antalet anmälda brott kraftigt.
Men det som har hänt på 90-talet är att den trenden
har brutits. Det anmäls inte fler brott i dag än som
anmäldes 1990. Vissa brott, stöldbrotten, minskar
rentav. Jag tycker att man ska veta det och ha det som
utgångspunkt i diskussionen.
När det gäller brottens art - vi har varit inne på
det tidigare utifrån olika undersökningar - är det
dessutom så att Sverige karakteriseras av en stor
mängd av det man betraktar som mindre allvarliga
stöldbrott. Sverige har t.ex. en mycket hög andel
cykelstölder, beroende på att vi har väldigt många
cyklar i Sverige, enkelt uttryckt. Samma sak gäller
Holland. Där är det också en mycket hög andel cykel-
stölder. Det är naturligtvis en omständighet som drar
upp siffrorna totalt sett.
Går vi till andra länder, som t.ex. USA, kan vi se
att USA i stället karakteriseras av en mycket större
andel grova våldsbrott. Det är exempelvis fyra gånger
så stor risk att bli ihjälslagen i USA än i Sverige, per
capita räknat.
Den här slutsatsen leder oss in i en annan diskus-
sion, nämligen den om hur sociala faktorer påverkar
brottsligheten.
För oss socialdemokrater är det en självklarhet att
välfärdsstaten är basen för allt brottsförebyggande
arbete. Rättsväsendet måste fungera, så är det natur-
ligtvis, men också socialtjänsten, skolan och barnom-
sorgen. Ett samhälle som klarar av att bekämpa ar-
betslöshet, segregering och klassklyftor har mycket
bättre förutsättningar att också kunna bekämpa
brottsligheten.
I ett samhälle som inte klarar av att bekämpa ar-
betslösheten, som inte klarar av att bekämpa segrege-
ringen, som inte klarar av att bekämpa klassklyftorna
kommer man snart också att få se hur brottsligheten
ökar. Den politiker som medvetet bidrar till att öka
segregeringen bidrar också till att öka riskerna för
kriminalitet i framtiden.
I det sammanhanget finns en intressant reserva-
tion som Centern och Folkpartiet har ställt sig bakom.
De reserverar sig därför att de tycker att segregering-
en i storstäderna måste bekämpas mer effektivt. Det
är en sympatisk reservation, och den verkar i rätt
riktning. Enda anledningen till att vi från vår sida inte
ställer upp på reservationen är att vi anser att rege-
ringen redan bedriver ett ambitiöst arbete för att be-
kämpa segregering och klassklyftor i storstadsområ-
dena. Det är därför vi inte står bakom reservationen.
Men vi är överens i sakfrågan när det gäller att peka
på hur viktigt arbetet är.
Det underliga är att Moderaterna och Kristdemo-
kraterna inte är med på den reservationen. Jag undrar
varför. Det måste vara ett medvetet ställningstagande
att inte stödja den reservationen. Det kan bara finnas
två förklaringar till det. Den ena förklaringen är att de
delar vår uppfattning, nämligen att regeringen redan
gör ett bra jobb för att bekämpa segregering, arbets-
löshet och klassklyftor. Så tror jag inte att det är. Den
andra förklaringen är att man inte tycker att detta är
särskilt viktigt. Segregering och utanförskap är inte
något som ska prioriteras. Jag tror faktiskt att det är
precis så det förhåller sig.
För Moderaterna och Kristdemokraterna är frågan
om segregering inte särskilt viktig. Det märks också i
den praktiska politiken. Vi befinner oss i en stad där
borgerligheten för en medveten segregeringspolitik.
Utförsäljningen av hyreslägenheter i Stockholms
innerstad innebär faktiskt en social rensning av inner-
staden. Stockholms innerstad kommer hädanefter att
vara förbehållen den som kan lägga upp ett par miljo-
ner för en insatslägenhet. Låginkomsttagare och ung-
domar kommer inte att ha en chans på en sådan bo-
stadsmarknad. Det rör sig om sammanlagt 15 000
lägenheter. Ungefär 5 000 är sålda, och ytterligare
10 000 står på kö för att säljas ut. Det innebär att
samtidigt som dessa åtgärder genomförs undergrävs
bruksvärdesprincipen eftersom det inte kommer att
finnas jämförbara lägenheter att sätta hyrorna i det
privata beståndet med. Det innebär samtidigt att för
det kvarvarande privata hyresbeståndet i Stockholm
kommer det att bli marknadshyror, dvs. väsentligt
högre än i dag.
Vi ser en medveten segregeringspolitik, en ren
klasspolitik. Fattigt folk ska köras ut från innerstaden.
Det är bedrövligt.
En av grundprinciperna för det brottsförebyggan-
de arbetet är att alla beslut som fattas på statlig och
kommunal nivå och landstingsnivå genomsyras av ett
brottsförebyggande perspektiv. Det innebär att varje
gång man fattar beslut ska man fråga sig vad det
innebär för kriminalpolitiken och brottsutvecklingen
på längre sikt. Det är själva grunden i hela tänkandet.
Det är uppenbart att när det gäller bostadspolitiken i
Stockholm bryr man sig över huvud taget inte om
detta. Varför sluter man då upp bakom den politiken?
Det är kanske inte så underligt att Moderaterna gör
det. De bedriver denna politik så fort de får tillfälle.
I min region finns Vellinge. Där släpps inga flyk-
tingar in. Där byggs inga lägenheter. Man vill över
huvud taget inte ha in fattigt folk i kommunen. Det är
en medveten politik. Låginkomsttagare är inte väl-
komna. Det är inte konstigt att man driver samma
politik i en större stad när man väl får tillfälle att göra
det.
Men hur kan Kristdemokraterna ställa sig bakom
en medveten segregeringspolitik? Häromveckan läste
jag att man börjar få kalla fötter. Man ska ha blivit
tveksam till att fortsätta utförsäljningarna. Det skulle
vara intressant att få höra av Ragnwi Marcelind om
hon kan redogöra för oss om Kristdemokraterna tän-
ker bryta med Moderaterna i den frågan.
Hur är det egentligen med Folkpartiet? Det är en
sympatisk reservation Folkpartiet har skrivit under.
Den bådar gott. Men i Stockholm står ni bakom poli-
tiken. Nu förstår jag att detta ofta hänger ihop med
vilken folkpartist man frågar för att ta reda på vilken
linje partiet har. I Stockholm har ni den där korpralen
som står bakom politiken fullt ut.
Jag vill ställa en fråga till Staffan Werme, som fö-
refaller vara en klok person. Han förstår mig när jag
säger att om man bedriver en medveten segregerings-
politik för att se till att inga låginkomsttagare hädan-
efter ska flytta in i staden - där man inte ska göra sig
besvär om man inte har en miljon på banken - kom-
mer det att innebära en risk för gettoisering och för-
slumning och därmed sämre möjligheter att förebyg-
ga brott i huvudstaden framöver. Jag tror att Staffan
Werme förstår vad jag säger. Därför är det väsentligt
att i all vänlighet fråga honom om han står bakom
politiken, om Folkpartiet i riksdagen står bakom den
politik hans kamrater i Stockholm för.
Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betän-
kandet och avslag på reservationerna.