Herr talman! Jag trodde att vi faktiskt skulle kun-
na få ett ställningstagande för den uppenbara och
mycket enkla slutsatsen att om inga kan flytta till ett
ställe utan alla hänvisas till ytterområdena, ökar seg-
regationen. Det är en mycket enkel slutsats. Jag trod-
de faktiskt att jag skulle få Staffan Werme att gå med
på den, för den är alldeles uppenbar, men det sker
kanske i nästa omgång.
Han säger vidare: Vi har ändå segregation. Ja, det
har vi haft länge. Vi har när vi under efterkrigstiden
byggt upp välfärdsstaten sett till att Sverige, i motsats
till många andra länder i västvärlden, inte fått slu-
mområden. Vårt land förskonades från sådana, och
det berodde på den sociala bostadspolitiken, som stod
och står på de kommunala bostadsföretagen och på
bruksvärdesprincipen.
Man klarar inte att få majoritet i den här kamma-
ren för att riva upp den sociala bostadspolitiken, men
man lyckas riva ned den bakifrån under några år i en
del kommuner. På det sättet etablerar man nya för-
hållanden och kommer in på en väg där Sverige går i
samma riktning som många andra länder med stora
områden som närmast präglas av gettoisering och
förslumning. Vi är på väg att på allvar beträda den
vägen.
Man kan säga att vi redan har segregation. Ja, det
har vi, och den ska vi motverka på alla sätt, men vi
måste använda metoder som minskar segregeringen.
Vi kan inte göra som en läkare som skaffar arsenik
när en patient blivit sjuk. Man måste ge medicin och
inte gift i ett sådant läge. Man måste sätta in åtgärder
som minskar segregeringen, inte sådana som ökar
den.